Här hade jag tänkt skriva en finstämd Ode till ett träd, förslagsvis genom att parafrasera någon annan dikt. Men jag upptäckte att det har skrivits en fascinerande mängd dikter om träd, så att jag varken behöver skriva en själv eller parafrasera en annan dikt. Det här är ett uppenbart bevis på att jag hade rätt: genom århundranden har författare och poeter stirrat tomt framför sig ut genom fönstret i söderförorten där de bor och sett träd.

Några av mina favoriter:

The Oak Tree av Matsuo Basho:

The oak tree:
not interested
in cherry blossoms.

Jag tänker mig att det är sant om hästkastanjer också. Eller kanske den lite mer passande finstämda:

When Autumn Came av Faiz Ahmed Faiz

This is the way that autumn came to the trees:
it stripped them down to the skin,
left their ebony bodies naked.
It shook out their hearts, the yellow leaves,
scattered them over the ground.
Anyone could trample them out of shape
undisturbed by a single moan of protest.

The birds that herald dreams
were exiled from their song,
each voice torn out of its throat.
They dropped into the dust
even before the hunter strung his bow.

Oh, God of May have mercy.
Bless these withered bodies
with the passion of your resurrection;
make their dead veins flow with blood again.

Give some tree the gift of green again.
Let one bird sing.

Den tycker jag faktiskt om på riktigt.