En av de frågor jag ofta fick i USA och England är: ”berätta om översättaren! Hur såg ert samarbetet ut? Blev du nöjd?”

Det är en fråga som jag tror är mycket ovanligare i Sverige. Vi verkar överlag betydligt mer blasé kring det här med översatt litteratur. I både England och USA är det till och med ett begrepp, nästan som en genre (”Jag läser sällan översatt litteratur” – ”Det är svårare att sälja översatt litteratur” – ”ett knep som vi använder för att sälja översatt litteratur är att ha ett bord med några kända översatta böcker, som Stieg Larsson, för att sen kunna sälja de lite svårare”) medan det känns som att det inte alls är samma sak i Sverige. Svår översatt litteratur för mig är finkulturella tjeckiska eller franska författare. Knappast Michael Connelly.

Vilket ju är bra. Men den här besattheten med att litteratur är översatt leder till att de faktiskt ser att anledningen till att de nu har en bok i sin hand av en svensk författare är att en fantastisk översättare har varit i farten – det är annars en yrkesgrupp som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet och erkännande. De måste tolka både den bokstavliga texten och tonen och författarens intentioner och ofta nog också översätta en helt annorlunda kulturell kontext till en annan.

Jag påmindes om det här eftersom Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt håller på att översättas till tyska, och i dagarna fick jag några frågor från den tyska översättaren. Bland annat: ”Kan du berätta lite mer om den här Pére Fouras? Jag blir inte klok på det jag hittar på nätet.”

Pére Fouras? tänkte jag. Vem sjutton är det? Vad har jag skrivit egentligen? En snabb googling sa ingenting. Hade jag på något sätt involverat en präst? Men jag hade inget som helst minne av det.

Sen slog det mig. Ah, fader Fouras. Självklart. Så jag skickade det enormt hjälpsamma svaret: ”Det är en äldre man som sitter uppe i ett torn med en gåta, och svarar man fel så kastar han ner en nyckel i havet och så måste någon annan simma och hämta den för man behöver nycklarna för att komma åt guldet bland lejonen.”

Jag är säker på att jag underlättade hennes arbete enormt.

I vilket fall. Dagens blogginlägg tänkte jag ägna åt mina erfarenheter av översättare, framförallt kring den engelska versionen, och det fantastiska jobb som Alice Menzies gjorde med den.

Men först lite om vägen fram till översättningen. Den internationella bokbranschen (marknaden? Vilka cyniska ord båda är för att beskriva böcker) är fortfarande till stora delar ett fascinerande mysterium för mig, och innan Läsarna i Broken Wheel rekommenderar visste jag ännu mindre om den.

Jag representeras internationellt av Bonnier Rights. Det betyder att de översätter ett läsprov på ca femtio sidor av min bok, marknadsför den, försöker sälja in den till utländska förlag, ansvarar för budgivning och kontrakt och uppföljning m.m. Mitt jobb var att gå med på alla deras rekommendationer, fascineras över vilket fantastiskt jobb de gjorde och då och då öppna champagneflaskor och tvinga Syrran och Isak att dricka bubbel på konstiga tider.

Utländska förlag köper rättigheterna för en bok på deras land och språk (tyska; franska; världsengelska – vilket innebär att mitt engelska förlag i sin tur säljer vidare rättigheterna i t.ex. Kanada och Australien och USA). De betalar ett förskott på royalties, och jag får en andel baserad på hur mycket böckerna säljer och ibland en bonus om den säljer i en viss mängd precis som svenska kontrakt.

Många utländska förlag idag har personer på förlaget som kan läsa svenska, förmodligen delvis på grund av det svenska deckarundret. De får nys om en bok, läser de första sidorna på engelska, skickar den till en läsare (inom eller utom förlaget), får en rekommendation om huruvida de ska köpa in den, lägger ett bud och hoppas på det bästa. Det här är, tror jag, en instinktiv och trend-baserad del – andra pratar om boken; stora förlag i andra länder har köpt den; ingen vill missa en bok som de sedan kommer ångra att de inte köpte in. Min egen bok blev tämligen överraskande en snackis på bokmässan i Tyskland, och har nu sålts till 25 länder, inklusive engelska.

Så här gick processen till i England: ryktet går, andra länder har köpt den, förläggaren på Chatto & Windus (Becky Hardie) skickar iväg den på läsning till två olika personer som hon litar på. Hon får blandade omdömen – någon älskade den, någon var mer tveksam; de gillade olika delar, m.m., och hon måste nu fatta beslutet om det är värt att köpa den (dyrt) och översätta den (lika om inte mer dyrt). Allt baserat på femtio provsidor och två olika personers omdömen. I fallet med England så försäkrade sig Becky om att jag pratade tillräckligt bra engelska för att sedan kunna marknadsföra boken och att jag också var beredd att göra ändringar i boken (fortfarande förstås med rätten att vägra ändringar jag inte höll med om, men någon sorts öppenhet för fortsatt redigering trots att boken då redan var utgiven och klar i Sverige). Det är även i Sverige, tror jag, svårare att marknadsföra översatta böcker eftersom man sällan får någon draghjälp av personer. Även om man kan få författaren att besöka Sverige verkar många tidningar motvilliga att skriva särskilt mycket om dem, särskilt om det är mer kommersiella böcker.

Efter att hon köpt in den anlitas en översättare, i mitt fall Alice Menzies, som gör en första grov översättning av hela manuset. Fram till nu har Becky inte haft någon möjlighet att få en egen känsla för boken som hon redan har köpt in. Jag träffade Becky precis efter att hon läst den första översättningen, och frågade henne vad hon tyckte:

”I was surprised”, svarade hon.
”Pleasantly or unpleasantly?” frågade jag avvaktande.
”Oh, pleasantly. It was better than I expected. I was afraid books and literature wouldn’t play a big enough part in it”

(Mitt engelska förlag är finkulturellt – det här är deras mer lättsamma, kommersiella titel, men uppenbarligen finns det gränser). Jag kände mig tacksam över att hon i alla fall blivit positivt överraskad. Det var nog dumt att fråga innan vi ätit lunch tillsammans. Om hon hade blivit oerhört besviken tänker jag mig att det hade lagt sordi på stämningen.

Normalt sett är min roll slut här – i alla andra språk än engelska har jag ingen möjlighet att på något sätt bidra till eller redigera en översättning av min bok. I fallet med den engelska boken redigerades den och översattes parallellt. Jag, Becky och Alice satt och gjorde och spårade ändringar i ett gemensamt word-dokument och bollade saker och skrev om scener. Ibland hade Becky en fråga som Alice besvarade (”jag tror Katarina tänker så här”), ibland skrev jag en ny scen som Alice och Becky båda redigerade samtidigt.

Roliga frågor som mitt engelska förlag var tvungna att ta ställning till: skulle de använda amerikansk eller brittisk engelska för den svenska boken de köpt in? Jag tror att de landade i en kompromiss: amerikansk engelska i dialog, brittisk engelska generellt.

Sen såldes boken till USA, och de gjorde en amerikansk översättning av den brittiska översättningen. Här låg fokus delvis på andra skrivregler (de gillade kursivt för intern monolog) och fel som de upptäckt. När jag och min amerikanska förläggare besökte bokhandlar i USA tillsammans hade vi mycket roligt åt de misstag hon hittade.

Till exempel: cowboyhattar. I en scen kryllar bokhandeln och the Square av tuffa kvinnor i cowboyhattar. Men cowboyhattar kändes mer western än midwestern. De är ju mer farmare där. Så de ville ändra det, kanske till John Deere-kepsar. En intensiv email-växling följde med Becky Hardie i England, men hon stod på sig. Hon älskade cowboyhattarna. Hennes läsare skulle knappast bry sig om en lite orealistisk detalj. Till slut bestämde de sig för att de helt enkelt inte var överens, och min brittiska bok innehåller cowboyhattar och min amerikanska John Deere-kepsar.

Det mest chockerande felet av dem alla: köpta kakor. Sara blir bjuden på köpekakor. Det skulle aldrig hända i en liten amerikansk småstad, försäkrade min förläggare mig ivrigt. De skulle vara hembakade. Jag tror till mitt försvar att jag använde köpta kakor för att visa på vilken sorts person det var, men det var ändå för upprörande. Varje gång vi berättade om den här anekdoten i bokhandlar – inför ett hav av äldre kvinnor – skakade de förfärat på huvudet och mumlade till varandra: ”store bought cookies?”.

Bokhandlarna själva serverade självklart hembakade kakor på eventen.