Saker jag gör medan jag borde skriva

Övertydliga tecken eller Det kommer att ordna sig

Rätt ofta går jag i kyrkan, och när jag gör det, då går jag på Allhelgonamässan. Den är varje söndag klockan 18.00 i Allhelgonakyrkan, en liten undanskymd träkyrka vid Skanstull. Det är alltid fina, varma och öppna gudstjänster, och ännu mer så här på hösten när det är mörkt och regnigt utanför.

Idag var det dessutom åska och hällregn. Ungefär fem minuter in i gudstjänsten, medan en kvinna delade med sig av erfarenheter från sitt liv, gick strömmen. Kvinnan fortsatte ändå, nu utan mikrofon. Då och då var hon tvungen att ta ett steg tillbaka för att titta igenom sina anteckningar i skenet från de levande ljusen. Ungefär så här sa hon:

”Jag hade tänkt mig att livet skulle vara enkelt och bra. Gå liksom rakt fram och fortsätta så. Men det sket sig. Och ändå, åren går. Är det meningen att det ska gå så här fort?
[Strilande regn i bakgrunden.]
Jag är ganska rädd, rätt så ofta.  Och då måste man ju vara modig, rätt så ofta. Jag är också impulsiv, så ibland gör jag saker innan jag ens hinner blir rädd. Då brukar jag bli det i efterhand.
[boom. Lite lätt åska. Mer regn.]
Men det är ju bra, på ett sätt. Då gör man ju mer. Och jag tror att jag blir modigare ju oftare jag gör saker som jag är rädd för. Livet blir ju inte som man tänkt sig. Jag blev inte ens som jag tänkt mig. Men det kommer att ordna sig. Det kommer bli bra. Jag är älskad, och det är du också.
[BOOM.]”

Sen pratade prästen om att varje gång vi sätter upp en gräns för Guds kärlek –  när vi säger att den gäller för oss, men inte dom, eller när vi säger att vi själva förtjänar att älskas, men bara om vi gör si och så – så är den vår egen, och ett misslyckande.

Och ungefär där kom elektriciteten och ljuset tillbaka igen.

>