Saker jag gör medan jag borde skriva

Det är lustigt och för mig ofta hoppfullt, att jag fortfarande har missat så många fantastiska författare. Inte bara de nya som jag ännu inte läst; massor av allmänt hyllade böcker som inte ens hamnat i en av alla högar med olästa böcker i sovrummet, vardagsrummet, badrummet, köket. Nej, nu talar jag om författare som jag på ett sätt beundrat på håll länge men aldrig faktiskt har läst. Bodil Malmsten är en av dem.

Jag har sålt hennes böcker, förstås. Ofta och mycket och med tillfredställelse, både för mig och kunden. Hon var en sån författare man var glad att sälja och som kunderna gärna småpratade om. Det var sådana böcker som folk frågade specifikt efter: ”Har ni Priset på vatten i Finistére?”

Jag har beundrat och respekterat henne; säkert delat krönikor och debattartiklar av henne, noterat och uppskattat en och annan dikt som passerat förbi i mitt flöde. Men jag har aldrig, per se, läst henne.

Så i morgon ska jag passera bokhandeln i Tyresö och se om de har hunnit få hem några böcker av henne, till högarna i sovrummet och vardagsrummet och badrummet och köket, och så ska jag glädjas åt att det skrivna ordet är odödligt även om människor inte är det.

Tills dess läser jag hennes blogg, där jag bland annat hittade en ny princip för livet:

”När jag känner mig deprimerad är det första jag gör att kontrollera att jag minns historien om pingvinen.
Så länge jag gör det vet jag att depressionen är tillfällig, jag kommer inte alltid att se allting så svart.
Det kommer att gå över.

En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.
»Ta den till zoo«, säger tjänstgörande poliskonstapel.
En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.
»Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo«, säger polisen.
»Det gjorde jag också«, säger damen.
»Och nu ska vi gå på bio.«”

Är inte det en fantastisk princip? Varje gång jag känner mig ledsen eller deprimerad kommer jag från och med nu tänka på damen och pingvinen. Om det inte lyckas locka fram ett litet leende så är det illa.

”Isak”, kommer jag kanske skriva i framtiden. ”Nu är det kris! Jag tänkte på damen och pingvinen och log inte. Statoilkaffe?”

För ett tag sen hade jag en Truman Capote-period, som jag uppenbarligen delar med andra: efter en ny biografi och två Hollywood-filmer om exakt samma period i hans liv har det nu kommit ännu en bok: en roman baserad på verkliga personer och händelser, förmodligen lika sanningsenligt som filmer som är ”based on a true story” eller, värre, ”inspired by a true story”.

Jag beställde förstås boken direkt. Den är skriven av Melanie Benjamin, som tidigare skrivit Aviators Wife, samma genre, men då om Charles Lindbergh och hans fru Anne Morrow Lindbergh. Jag har inte läst den, och jag tror inte att den getts ut på svenska, men den var omtalad när den kom.

I vilket fall. Swans of Fifth Avenue är förstås oemotståndlig: den handlar om den senare delen av Truman Capotes liv, efter framgångarna med In Cold Blood; hans vänskap med några av de rikaste och vackraste kvinnorna i New York på femtio- och sextiotalet (hans ”svanar”, som han kallade dem), och hur allt kraschade när han skrev La Cote Basque 1965 som lite för tydligt var baserad på dem. Att avslöja rika människors hemligheter! Utsätta eliten för något så plumpt som andra människors intresse! Herregud, vem som helst kunde plötsligt läsa om deras otrohetsaffärer och nedtystade mord och så vidare.

La Cote Basque var en del av Capotes sista, aldrig avslutade verk; det som skulle ha etablerat honom som en modern Proust om han inte hade varit distraherad av alkohol och droger och alltmer katastrofala förhållanden med diverese heterosexuella män som han förförde med sin berömmelse och sina pengar. När jag läste biografin om Capote var det det slutliga beviset på att jag numera såg mig själv som författare: jag sympatiserade helt med Capotes skrivkramp och hans önskan om att njuta av framgångarna (nåja, det är väl kanske svårt att kalla vodka till frukost för att njuta av framgångar, men oavsett) efter det hårda och påfrestande arbetet med In Cold Blood. Om mannen ville supa och ligga runt istället för att skriva så fick han väl göra det. Ingen är perfekt.

För bara några år sedan hade jag blivit oerhört upprörd över bortslösad talang och böcker jag aldrig fick läsa. Jag gillade i alla fall La Cote Basque 1965, liksom de andra två delarna, liksom titeln på den tänkta romanen: Answered Prayers, efter det parafraserade och förmodligen felaktiga citatet av något helgon: More tears have been shed over answered prayers than unaswered ones.”

Och på ett sätt gillade jag Swans of Fifth Avenue också. Den är bra skriven, människorna är fantastiska, miljön rik och exklusiv och lyxig, skvallret oemotståndligt, dramat också allmänmänskligt intressant. Möjligtvis fanns där inte så mycket… handling. Det mesta var intern monolog där personer tänkte på sig själva och mindes saker, t.ex. medan de gjorde i ordning en smörgås, och jag är helt enkelt inte finlitterär nog för att inte komma ihåg att ingenting faktiskt händer i scenen, förutom att mannen fortsätter göra i ordning sin macka. Tre, fyra sidor där handlingen kan sammanfattas i: tar fram brödet, väljer pålägg, skär lök, lägger på salami, äter macka, torkar bort brödsmulor.

Oh well. Den var ändå fascinerande. Och jag har ägnat flera lyckliga timmar de senaste dagarna åt att bildgoogla vackra kvinnor från förr.

Under jullovet gick Syrran ner till biblioteket och lånade ett par olika böcker inför ledigheten. Några Agatha Christie vi av någon outgrundlig anledning inte har hemma, och Johan Hakelius Ladies. Den kom för ”ett par år sen” och eftersom jag gillar både England och kvinnor minns jag att jag noterade den då. Jag vet också att jag köpte den och gav bort den till någon.

I vilket fall. Syrran gillade den och sa att den var en perfekt slöläsnings-streckläsnings-bok som man kunde tänka att man bara skulle läsa ett par kapitel av och sen sitta uppe halva natten för att läsa ut. Jag älskar bibliotek, men en av de negativa delarna av den är att man måste lämna tillbaka böckerna. Det känns alltid onaturligt för mig. Men nuförtiden får man alla möjliga påminnelser, inklusive ett sms, så jag släppte motvilligt taget om böckerna och tänkte att jag skulle köpa den senare för att läsa den själv.

Så de senaste veckorna har jag letat efter den, på ett låg-intensivt sätt. Varje gång jag går in i bokhandeln påminner jag mig om att han heter något på H, kollar pocket-registret, ser att de inte har den och strosar vidare. Den har ändå ett par år på nacken. Till slut gav jag upp och beställde den via Bokus, trots att den där av outgrundliga anledningar bara verkar finnas i inbunden (en helt enorm stor bok).

Igår fick jag ett sms om att den var på väg, och idag satt jag i sängen och drack kaffe i vanlig ordning när min blick liksom drogs till H-delen av min bokhylla. Och där var den. Precis som jag mindes bokryggen i pocket: starkt rosa, snirkliga bokstäver, Ladies.

Jag kommer visserligen ha dubletter tills jag träffar någon som vill ha den (”Pappa! Jag har en bok till dig och mamma” tänker jag mig att jag ska ringa upp och säga, helt osjälviskt som den goda dotter jag är), men redan förordet visar att det här är en bok värdig att ha två exemplar av: ”Den vanligaste frågan man får när man skrivit en bok är varför man inte har skrivit en annan bok. Varför just det ämnet? Varför just de personerna? (…) Det är inte nödvändigtvis en elak fråga. Inte ens en dum fråga. Det finns trots allt ett mått av arrogans i att drista sig att skriva en enda bok på ett visst sätt, av alla de böcker som skulle kunna skrivas på alla möjliga sätt.”

Jag älskar den sista meningen: ”Ett mått av arrogans”, ”av alla de böcker som skulle kunna skrivas”, för att den är så sann. Igår pratade jag med en god vän om att alla mina huvudpersoner precis blivit tio år äldre den förmiddagen, och att det innebar att jag skulle behöva fylla tio år av deras bakgrundshistoria med mer information. Men jag trodde ändå att det måste bli på det sättet. ”Hur bestämmer du sådana saker?” frågade hen och jag såg lätt förvirrad ut. ”Jag, öh, känner att det blir bäst?” svarade jag, eller något sådant. ”Har du någon du kan bolla med?” frågade hen, också det en vanlig fråga. ”Ja, jo, jag har ju en fantastisk förläggare som jag kan bolla mer övergripande saker med, men jag kan tyvärr inte ringa upp henne och fråga hur gamla mina karaktärer är” (Men herregud vad jag ibland skulle vilja kunna göra det).

Faktiskt tror jag att författar-yrket är 90 % beslut och 10 % skrivande. Det är en av anledningarna till att jag tycker att den första, skissande idé-fasen är så ansträngande. Så länge inga beslut är fattade är ingenting riktigt verkligt. Personen kan vara man, eller kanske kvinna. Kanske jobbar hen med IT, eller så är hen kock. Vem vet? De kan vara trettio eller femtio och hela handlingen kan utspela sig i Älta eller kanske i Oregon.

Det är i det läget jag önskar att jag hade varit mer arrogant, men för mig kommer arrogansen mycket senare. Ungefär nu, faktiskt, när jag har jobbat så mycket med idén att jag kan säga, arrogant och liksom mytiskt: ”Det är det här som hände” eller ”Personen är bara på det viset” eller ”Alla personer är nu tio år äldre än de var igår.”

Och i samma ögonblick jag säger det kommer någon stackars karaktär få en fyrtioårskris istället för att vara en förvirrad trettioåring och en annan plötsligt ha behövt ha okvalificerade jobb i femton år istället för fem.

Det är fint.