Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag har glömt att berätta det: igår fick jag nästan en prick på vattengympan! Detta hemska öde drabbar en, som ni som går på pass mer än jag säkert redan vet, om man bokar en tid och sen glömmer att avboka den/inte dyker upp.

Det var inte så att jag hade tänkt avboka vattengympan. Jag åt lunch och satt i soffan, helt redo att åka in och träna om någon timme, när jag plötsligt överväldigades av inspiration och satte mig i köket och skrev. Scenen gick så bra, och var så rolig, att jag för en lång tid inte ens kom mig för att ta en paus för att sätta på kaffe. När jag väl gjorde det var det först när kaffet höll på att bryggas som jag insåg: herregud, jag ska ju på vattengympa. Jag kan inte stå här och göra kaffe, bussen går ju om tio minuter.

Så bra hade skrivandet gått, så rolig var scenen, att jag till och med övervägde att skippa vattengympan. Men man måste avboka minst en timme innan lärde jag mig, och nu var det bara fyrtio minuter kvar. Annars får man en prick. Och har man fått tre prickar blir man spärrad i systemet och kan inte längre boka pass, utan måste förlita sig på att det finns platser lediga när man spontant dyker upp.

Ja, det finns förstås ett kryphål för de rika: man kan också betala 100 kronor för att få spärren hävd. De sa ingenting om hur länge spärren satt i, hur lång tid ens träningspass skulle hållas gisslan om man nu inte tyckte att det var värt att lösa ut det för 100 kronor. Inte heller stod det något om under hur lång tid prickarna fanns kvar. Om jag missar ett pass i februari, ett i mars och ett till i augusti – spärras kortet då?

Överlag var det brist på all form av finstilt information förutom det lugnande beskedet att man kunde köpa sig fri.

Så jag kastade mig iväg, hann med bussen med bred marginal eftersom den även var fem minuter sen på grund av förseningar, och kom fram till simhallen med sju minuter till godo. Damen före mig i kassan skulle också till vattengympan och frågade nervöst: ”Jag får väl ingen prick?”

Ps. Ni behöver inte bli för optimistiska eller imponerade av min roliga scen: den hörde självklart inte till boken jag borde skriva på just nu. Men det behöver väl egentligen inte tilläggas.

Jag har fortsatt att fundera på frågan vem jag skulle vilja kunna skriva som, men det enda som dyker upp är ett citat från Jane Austen. Från Övertalning, hennes lugnare, mer melankoliska verk som är min favorit efter Stolthet och fördom:

Familjen var talrik, men de enda som förutom Charles var fullvuxna var Henrietta och Louisa, unga damer på nitton och tjugo år, som från en skola i Exeter hade hemfört hela det vanliga lagret av talanger och nu i likhet med tusentals andra unga damer levde för att få vara moderna, lyckliga och glada. Deras kläder hade alla förtjänster, deras ansikten var rätt söta, deras humör utomordentligt gott, deras sätt ogenerat och behagligt. De var viktiga personer i hemmet och omtyckta i sällskap. Anne betraktade dem alltid som några av de lyckligaste varelser hon kände, men eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt, skulle hon ändå inte ha velat vara av med sitt finare och mer kultiverade sinne för att istället få roa sig som de.

Det är förstås meningen ”eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt” som är aktuell här och alltid har fascinerat mig. Det är nog inte mitt favoritcitat ur boken, där måste nog ändå den första meningen vinna om Sir Walter Elliot som ”var en man som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern.”

Fast nu när jag tänker på det – jag skulle byta för att kunna skriva som Jane Austen. Handlingsmässigt som Stolthet och fördom, känslomässigt som Övertalning och humoristiskt som tonen i Mansfield Park (själva kärlekshistorien har jag aldrig tyckt om där – den manliga hjälten är mer än lovligt sen med att uppskatta fina Fanny Price).

Well, då var den frågan avgjord.

Jag har en trött dag idag, så jag unnar mig någon timme i soffan medan jag läser Bodil Malmsten, i efterforskningssyfte förstås, eftersom alla bra böcker blir en form av efterforskning. När jag är trött blir det bara ännu mer effektivt. Mina fötter är varma av sockor och vintersol, jag har en filt över knäna, gardinerna är fördragna i köket mot solen, och Bodil Malmstens språk smyger sig på mig.

Jag undrar vem jag skulle skriva som om jag fick välja? Frågan är inte ett exempel på Bodil Malmstens stil: hennes språk är befriande fritt från tvekan och frågor.

Oftast är det väldigt argt. Ett vardagligt, hälsosamt samhällsraseri. Just nu läser jag Priset på vatten i Finistère, och efter ett par vardagligt bitska kapitel bryter hon av med betraktelser över sina misslyckade försök att lära sig franska. Det här är inte ett representativt stycke från hennes bok, men väldigt roligt:

Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag så småningom förstår djupt religiöse, monsieur H för Herr Homofil.
Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna, ännu en av alla dessa unga män som grips av namnlös fasa inför mitt språk, och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: Gode gud gör så att hon inte kallar chefen för Herr Homofil igen.
Bönen blir inte besvarad.

Idag har jag googlat diners i Oregon för att få reda på de ungefärliga frukostpriserna. Väldigt många har frukost-menyer på sin hemsida, men väldigt få bryr sig om att skriva ut priset. Jag antar att de tänker att det kan bli en spännande överraskning för gästerna, eller att väldigt få människor väljer frukostställe baserat på priset, men ändå. Kunde de inte ha en ungefärlig prisnivå i alla fall? Fem dollar? Tio? Femton? Tjugofem? Vem vet. Det förtäljer inte menyn.

Den förtäljer däremot väldigt mycket annat. Jakes Diner (ett så perfekt namn att jag tvivlar på att det någonsin har funnits en Jake som stekt ägg bakom disken) serverar allt från Bunkhouse Breakfast (fyra ägg, skinka, Bacon, paprika, cheddarost, hash brown – ”smothered with our cream gravy”) till Corn Beef Hashbrown, Breakfast Burrito, Avocado and Eggs till en veritabel uppsjö av Benedict-alternativ: Bacon Benedict, Bacon Cheeseburger Benedict, Country Benedict, Jake’s Benedict, Irish Benedict. Och listan fortsätter. Eggs Florentine, Huevos Rancheros, Jake’s Long Hauler (”you’ve tried all you can eat. Now try more than you can eat!”). Belgian Waffles. Bacon Pancakes. Buttermilk Pancakes. Femton olika varianter på omelett. Och en meny ”hot off the grill” med Big Bad Jake (nu är jag ännu mer säker på att namnet Jake är påhittat).

Det här säger mig två saker. Jag ska aldrig besöka Jake’s Diner (sannolikheten att jag skulle kunna bestämma mig för en frukost är minimal), i alla fall inte utan att ha med mig en tålmodig vän som kan vänta den timmen det skulle ta mig att bestämma mig. Alternativt tröttna ut och bestämma åt mig (nästan alla som reser med mig lär sig så småningom att bestämma vad jag ska äta. Det går liksom snabbare så.). Och mina egna äggmackor börjar kännas väldigt, väldigt tråkiga.

Ps. I efterforskningens namn kollade jag också upp Jake’s Diners historia, och svaret är både ja och nej. Hemsidan hävdar att dinern ursprungligen öppnades av en Jake Wolfe. Jag är skeptisk. Wolfe? Om det är sant, hur lyckades de stå emot frestelsen att döpa frukost-alternativet till Big Bad Wolfe? Antingen är historien påhittad eller namnet påhittat av en man som oroade sig väldigt mycket över sin manlighet och förmodligen föddes som Clarence eller dylikt. Kanske Sue, för allt vad jag vet.

När Jake Wolfe öppnade Jake’s Diner var det dessutom ett ”truck stop” (herregud. Manligheten). I vilket fall såldes stället sen vidare till Lyle (marginellt bättre) och hans fru Judy (ett väldigt passande namn) Hicks. Stället har sedan dess flyttat till nya lokaler i östra Bend och försöker nu betala tillbaka till communityt som stöttade dem under flytten:

Community service events include a Middle of Winter food and clothing drive, a continuous poker tourney to assist Habitat for Humanity, free or at cost catering to such organizations as Volunteers for Medicine, American Legion, Sheppard’s House, Vietnam Veterans of America, the Bend Police and Fire Department, the Red Cross, Central Oregon Veterans Outreach, and others.

Vilket är väldigt fint, så jag ska sluta raljera nu. De har också fått utnämnelsen Bästa frukosten i Bend. Kanske borde jag åka dit.

Man kan säga att måndagen den här veckan infaller på tisdagen. Min officiella ursäkt är förstås att det igår var President’s Day i USA och att det förstås innebär att jag också får sitta hemma i soffan och se på Murder, she wrote hela dagen. Jag gjorde faktiskt ingenting förrän jag tog mig iväg på ett möte klockan fem, vilket inte på något sätt kan räknas som en hel arbetsdag. Jag förlät nådigt Simona för att hon samtidigt delade det här inlägget.

Men nu är det nya tag! Jag lyssnar på Veckan tips på Spotify och inser att jag måste lyssna på lite kaxigare låtar den här veckan, eftersom Ron Sexsmith dök upp på listan. Det är aldrig ett bra tecken.

Innan jag sätter igång måste jag förstås googla Presidents’ Day och få reda på varför jag fick vara ledig igår. Tydligen är amerikanare ett pragmatiskt folk som kan balansera vikten av långhelger mot vikten av att vara historiskt korrekt: dagen infaller den tredje måndagen i februari (och herregud, vad man behöver en långhelg den tredje måndagen i februari) och kallas också för Washington’s Birthday. Vi firar alltså att Washington föddes någonstans i närheten av den tredje måndagen i februari. De senaste åren har hans födelsedag firats den 15 februari (2016), den 16 februari (2015), den 17 februari (2014) samt den 18 februari (2013). Det här torde göra honom lika flexibel som Findus födelsedagar.

För den som är nyfiken är hans officiella födelsedag den 22 februari.

Nu är det inte bara Washington som firas, utan även det kan variera i olika delstater. Lincolns födelsedag (den 12 februari) var visserligen aldrig officiellt en federal helgdag, men flera stater har döpt om dagen till att även inkludera honom. Colorado, Ohio, Utah, Montana och Minnesota är några exempel på stater som firar bådas födelsedag samtidigt (”Lincoln’s and Washington’s Birthday” i Montana, Washington-Lincoln Day i Colorado, ”Washington’s and Lincolns Birthday” i Minnesota). Andra delstater har valt det mer allmänna ”Presidents’ Day” och ytterligare andra har kombinerat Washington med någon annan valfri president (Alabama firar till exempel ”George Washington/Thomas Jefferson Day”).

Enligt Wikipedias inlägg firar California ”Unspecified” – ”The third monday in February”. Jag utgår från att det ska tolkas som att presidenten är ospecificerad, men det hade varit roligare om man inte ens hade brytt sig om att specificera vad man firade. Folk behöver en ledig måndag i februari. Det räcker så. Det är dags för ”Unspecified Day”!

Vilket jag antar att man kan säga att jag firade igår. Men idag är det nya tag. Effektiviteten står för dörren. Vilken ospecificerad dag som helst.