Och höll på att börja följa efter honom innan jag tänkte: ”Katarina, vad sysslar du med? Du har ett möte om fem minuter och är redan sen!”
Men det finns något oemotståndligt med en svart, hög hatt som rör sig genom en folkmassa. Man nästan MÅSTE följa efter den, som en kamera som zoomar in någon genom folkhavet.
Hatten borde förstås också ha tillhört en man i formell kostym, eller frack för den delen, och det borde ha varit i London. En tonårskille komplett med matchande svart ryggsäck är inte riktigt lika bra, men för all del, hatten ger fortfarande pluspoäng.
Idag kommer min bok ut i USA. På engelska kallas det Publication day, men jag vet inte riktigt vad vi säger på svenska, om något. Utgivningsdag? Publiceringsdag? Jag pratar i alla fall om den där speciella dagen i en författares liv då ingenting egentligen händer: man är medveten om att, säg, den 19:e januari är ett speciellt datum. Man har tänkt på det i veckor inför det. På ett lågintensivt sätt, förstås. Den 19:e kommer min bok ut… på tisdag kommer min bok ut… åh, det närmar sig, snart är det ju den 19:e! Imorgon är det tisdag! Som om någonting som rörde en själv skulle inträffa den dagen, vilket det ju inte gör: det som händer är att ens böcker kanske eller kanske inte dyker upp i en bokhandel och att texten på Bokus eller Amazon ändras från förbeställning till att den går att beställa.
Det hela blir särskilt intressant med USA. Jag vaknade imorse och tänkte: den 19:e! Min bok kommer ut idag! Bara för att sen komma ihåg att det ju inte, per se, var den 19:e i USA.
Så jag firade min pre-flera timmar-publiceringsdag med att dricka en kopp kaffe till i sängen, ta mig iväg till vattengympan (!) och nu, snart, med att diska upp den sista disken. Efter det ska jag sätta mig ner och besvara frågor från bokbloggare, sen ska jag skriva, och sen ska jag se på tv, och om inte det är en spännande dag i en författares liv så vet jag inte vad som är det.
Ps. Även om bokhandlarna inte har vaknat ännu, har några redan skyltat med boken, här i bokhandeln med det fantastiska namnet The Learned Owl:
Den senaste tiden har jag haft flera rätt effektiva dagar, vilket inte i sig är oroande. Faktiskt har jag inte tänkt mer på det förutom att konstatera att det är trevligt att jobba och att vardag ibland är lättare än helg: så många beslut man inte måste fatta. Vad ska jag göra nu? Jobba. Och efter det? Jobba. Och så vidare tills arbetsdagen är slut.
Idag har jag:
– Skrivit i ett par, tre timmar
– Lagat lunch
– Blivit lite för trött för att skriva, och då besvarat intervjuer från amerikanska bokbloggar
– Köpt tandtråd
– Använt tandtråd (!!!!)
– Bokat vattengympa-pass för imorgon
Jag tog mig igenom allt det där utan att egentligen tänka på det, möjligtvis vagt oroad där någonstans i bakgrunden, tills jag vaknade till och insåg att jag dessutom stod och rensade ut badrumsskåpet.
Vad har hänt med mig? Lever jag plötsligt i något skrämmande variant av Stepford Writers? Om jag vaknar upp imorgon och är snygg och klädd i snygga kläder så kommer någon behöva göra en intervention. Det här kan inte vara normalt.
Ps. Idag behöver ni inte oroa er: mitt hår står åt alla håll och kanter och jag är klädd i underställ, jeans, gammal stickad tröja och avklippta fingervantar, böjd över tangentbordet som Scrooges stackars bokhållare.
Idag ska jag prata inför Bokklubben Svalans säljare, eller, som de bättre kallas, bokguider.
Är inte det en helt fantastiskt titel, och ett helt fantastiskt jobb? ”Vad jobbar du med?” – ”Jag är bokguide.”
Bokklubben Svalan skiljer sig tydligen från andra bokklubbar i det att de har mycket större fokus på personlig kontakt. Istället för att bara få en tidning, kryssa för några böcker eller få någon automatiskt hemskickad till en, kan man prata med en bokguide (jag älskar det ordet och kommer använda det så mycket som möjligt) och få tips om vad som är aktuellt, vad som kommer senare under året och vad man eventuellt kan tänkas gilla, baserade också på sin egen smak.
Det enda som får mig att inte gå med direkt är att jag måste köpa fler bokhyllor först.
Just nu läser jag The Stranger Next Door om anti gay-omröstningar i en liten stad i Oregon. Det är förstås skrämmande läsning om hur hat och klyftor och motstånd sprids i en stad, och ofta läskigt aktuell även i Sverige.
Det är dock omöjligt att inte skratta åt den stackars bank-tjänstemannen vid namn Gay, som ofrivilligt blev ett slagträ i debatten.
Bakgrunden är denna: OCA – Oregon Citizen Alliance – en grupp konservativa kristna drev i början på nittiotalet ändlösa kampanjer för att bekämpa det homosexuella hotet. Det fanns förstås väldigt få homosexuella i den här lilla småstaden och definitivt inga hbtq-personer som var öppna med sin sexuella läggning. Ändå kände gruppen starkt att det behövdes lagstiftning för att förhindra den kristna, konservativa småstaden från att ”propagera” för homosexualitet, eller, gud förbjude, på något sätt göra det svårt att diskriminera mot homosexuella.
Homosexuella var inte diskriminerade. De hade pengar och de hade Pride-parader och de fick fan gå klädda hur som helst i San Francisco, så att försöka bekämpa diskriminering var att erbjuda bögar – bögarna! som låg runt och var klädda i lack och läder och jag vet inte vad! – ”speciella rättigheter”, som de hårt kämpande, förtryckta vita männen inte hade.
En del av argumentet för varför anti-diskrimineringslagar för hbtq-personer inte behövdes (och därför förstås var ett övergrepp på heterosexuella kristna) var att man var övertygad om att homosexuella i själva verket tjänade mycket mer pengar än genomsnittet, och hade djupgående kontakter med regeringen och företag, som förstås stod på deras sida.
Därför kom det inte som en överraskning för några av dem att bögarna till och med hade en egen kö på den lokala banken, tydligt märkt ”Gay”.
Det intressanta här är att människor därmed började undvika stackars Gay’s kö, vilket i praktiken ju innebär att om man bara hade valt den homosexuella kön hade man fått hjälp snabbare på banken. Och därmed förstås också bevisat de höger-kristna aktivisternas teori om homosexuella privilegier.
