Jag visste att Helen inte skulle svika mig. Nu har hon dubbelkollat med hotellet och också bifogat fler detaljer kring taxin som ska hämta mig på flygplatsen. Den kommer stå på terminal fem, där jag landar, vilket hon så klart har koll på och informerar mig om, och möta mig vid Meeting Point 5. Jag följer helt enkelt skyltningen mot ”meeting point south”, hittar nummer fem, och där står en person och väntar med mitt namn på en skylt.

Man hade kunnat tro att ingen skulle kunna misslyckas med den typen av instruktioner, men för säkerhetsskull finns en länk med bilder och diagram över vart vi ska ses. Och jag kan förstås alltid ringa henne om jag får problem.

För övrigt blir jag alltid full i skratt när jag ser mitt namn på en sån där skylt. Jag menar, det är inte något som man gör. Det är sådant som man passerar medan man funderar över vem Mr Johnson är och var exakt man hittar flygbussen. En dag ska jag bli modig nog att ta en selfie med den stackars chauffören och skylten där det står Ms Bivald handskrivet, men jag misstänker att det lite skulle förta mitt intryck som nonchalant och världsvan resenär?

Fast visst, ingen chaufför tror att jag är nonchalant och världsvan resenär eftersom jag alltid inleder med att glatt skaka hand och presentera mig. Jag tror inte världsvana resenärer gör det, av döma av deras förvånad min när de plötsligt måste skaka hand, hålla skylten och förgäves erbjuda sig att ta min väska.

Plus att jag vid det laget alltid är så röksugen att jag praktiskt taget släpar iväg både min resväska och den stackars chauffören medan jag väser: ”jag måste röka först!” av rädsla för att han ska leda mig till en rökfri parkeringsplats.

Berättade jag någonsin för er om chauffören som mötte mig i Rhode Island, det första stoppet på min episka USA-resa? Mitt flyg var försenat så att han hade fått vänta någon timme på flygplatsen. Han kunde den flygplatsen så väl att han hörde det lilla klicket precis innan bagagebandet började rulla och då visste att det var exakt fem sekunder tills väskorna började komma. Ett, två, tre, fyra, fem räknade han, och sen dök den första väskan upp.

Man hade kunnat tro att det skulle göra en uttråkad, men icke. Han hade varit med om värre. Han hade varit jurist.