Alla skrivhandböcker som nämner research, och de flesta gör av förståeliga skäl det, pratar också om vikten av balans.

Efterforskningar är centralt för många böcker eftersom författare över hela världen skiter högaktningsfullt i rådet att skriva om vad de vet. De vill skriva om andra saker. CIA-agenter, hot mot världen, globala konspirationer, sjuttonhundratalets England eller lycklig kärlek, för att ta bara några saker som författare förmodligen inte har förstahands-upplevelser av.

Författare måste göra en hel del research bara för att inte få saker fel. Det här handlar mest om saker som inte bör dyka upp i manuset. Drottning Elisabeth bör helst inte tänka ”Fucking jävla kuk-helvete” när hon spanar ut över sina skepp och inväntar den spanska armadan. Eller stärka sig innan med en hälsosam frukost bestående av flingor och en banan (det här improviserar jag bara, jag vet inte exakt när flingor introducerades. Jag har inte efterforskat det.).

Men problemen löser sig inte bara för att man har läst på. Det är här balansen kommer in. Författare som läst hundratals böcker om kärnfysik känner av förståeliga skäl en enorm lust att också utbilda sina läsare i det här. Men läsaren vill inte läsa en lekmans sammanfattning av hundratals böcker om kärnfysik. De vill läsa om det globala hotet och den charmiga kärnfysikern som ska rädda världen tillsammans med den buttre CIA-agenten som precis stärkt sig med en frukost bestående av flingor.

Och det räcker inte ens med att ha koll på exakt vilken kunskap läsaren behöver. Man måste också smyga in den i boken på ett sånt sätt att den både känns naturlig och inte drar ner tempot.

Följande dialog är till exempel inte ett ultimat sätt att introducera kunskap:
”Eftersom jag är kärnfysiker”, sa kärnfysikern till sin gamla vän sen sjutton år tillbaka, CIA-agenten. ”Så vet jag enorma mängder om kärnfysik. Till exempel har jag stenkoll på de små rackarna isotoperna. Det är helt enkelt …”
”Eftersom jag är CIA-agent”, sa CIA-agenten till sin gamle vän sen sjutton år tillbaka. ”Så vet jag inte vad du pratar om, men jag kan döda en man på tretton olika sätt före frukost. Och jag vet allt om den röda faran. Det började redan i Moskva 1943 då …”

Samt, slutligen, det kanske största problemet av dem alla: hur vet man att man har tillräcklig information? När är man klar? Det här är en utmaning av episkt filosofiska proportioner: hur vet vi vad det är vi ännu inte vet?

Men det finns också en djupt mänsklig aspekt i det hela, vilket jag tror är anledningen till att så många skrivarhandböcker pratar om balans: att göra efterforskningar är tryggt. Det är intressant, spännande och har minimala risker att sluta i förödmjukande misslyckande. Att skriva en roman är precis tvärtom. Frestelsen att fortsätta – bara en bok till, en karta till att studera, en sak till att googla – innan man faktiskt tar tag i skrivandet är enorm. Och det finns så väldigt mycket där ute man kan veta.

Ta mig, som hypotetiskt exempel. Jag vet sen tidigare att min nästa bok utspelar sig i Oregon. Jag har i nästan ett år varit helt på det klara med att den dessutom ska utspela sig i centrala Oregon (det är egentligen inte givet, det enda som är tvingande av handlings-tekniska skäl är att den inte kan utspela sig längs med kusten eller för nära en universitetsstad).

Uppenbarligen kan man inte bara skriva en bok som utspelar sig på en plats i en delstat man aldrig har varit i, och uppenbarligen kan man inte bara hitta på saker om hur det ser ut där. Det hade ju varit oerhört idiotiskt.

Så den här gången har jag faktiskt varit i Oregon. Jag har hängt runt i ett par olika counties som skulle kunna passa. Jag har läst böcker, sett dokumentärer, gjort ett par intervjuer, frossat i Oregons politiska system och historia och lokalpolitik, och plötsligt tänkt: skulle inte östra Oregon passa bättre?

Det här beror mest på att jag i boken om lokalpolitiken i Oregon hittade en Hells Canyon. Den ligger längs med gränsen till Idaho och Washington, och genom den rinner Snake River. På andra sidan av ravinen och floden skymtas topparna på Idaho’s Seven Devils Mountains.

Det här är namn så perfekta att jag inte hade kunnat hitta på dem ens om jag hade försökt. Och östra Oregon fungerar strängt taget lika bra, handlingstekniskt sätt. Det enda problemet: jag har aldrig varit så långt österut i Oregon.

”Jag måste uppenbarligen åka tillbaka till Oregon och göra mer efterforskningar”, tänker jag inspirerat. ”Mina naturbeskrivningar lämnar ändå en hel del övrigt att önska. Alla vet att om man väl sett en fin ravin eller ett berg eller en flod så kan man beskriva den perfekt. Det är bara det som saknas: några snabba kort på mobilkameran för att inspirera mig till litterära stordåd.”

Nästa problem: det är väldigt svårt att ta sig mellan småstäder i Oregon utan körkort. Det går bussar, tekniskt sett, men inte ofta, och inte vertikalt mellan städer. Mer från och till Portland för olika platser. När jag försökte ta mig mellan Bend och Klamath Falls upptäckte jag till exempel att den sträckan, som tar 2,5 timmar med bil, tog 25 timmar med buss. Via Portland, förstås.

Det hade förmodligen varit rätt dyrt med über också, men det spelar inte så stor roll, eftersom det inte finns så långt österut. Inte heller känns det helt ekonomiskt gångbart att hyra en taxi i säg, två veckor.

Lösningen var uppenbar om än säkerligen oroande för min redan hårt prövade förläggare: jag måste helt enkelt ta körkort innan jag skriver min bok.

Så där. Problemen löst. Ta körkort, åk till USA, hyr en bil, se vacker natur, skriv bästsäljare. Ungefärlig publicering: 2027. Kanske 2028 beroende på hur det går med uppkörningen.

Och det är här, tror jag, som skrivarhandböckerna börjar prata om vikten av balans.