Orden kom från en person på mitt amerikanska förlag som jobbar gentemot bibliotek, och fortsatte ungefär i den här stilen: ”ca 15 – 20 sekunder, där du tackar dem för att de gjort din bok till #2 Library Reads pick for january 2016 och kanske något snällt ord om bibliotek.”

Redan här borde jag ha förstått att det skulle bli ett omöjligt evighetsprojekt. Jag kan fokusera på att prata engelska med någorlunda rimlig dialekt, och jag kan komma på en lagom rolig variant på varför jag älskar bibliotek, och i teorin (även om jag är principiellt emot det) skulle jag kunna tacka dem för att de gjort min bok till The Number 2 LibraryReads pick for January 2016. Men jag kan inte göra allt det samtidigt. Och inte på 20 sekunder.

Det tar mig för i helvete mer än tjugo sekunder att säga mitt namn, titeln på min bok och The Number 2 LibraryReads pick for January 2016 (det är väl tjugo sekunder bara på det sista).

I vanlig ordning tog jag mig friheter med uppdraget och pratade istället in ett filmklipp på temat varför jag älskar bibliotek. Mitt förlag svarade på klassiskt amerikanskt (eller kanske är det universellt för alla förlag som jobbar med neurotiska författare?) att de ”LOVED it”, men kunde jag tänka mig att spela in en ny version där jag följde instruktionerna istället?

Så idag tog jag tag i det. Jag sminkade mig. Såg till att håret inte var galet. Spelade in en provversion (fortfarande 45 sekunder långt, men ärligt talat, det får de köpa). Stakade mig på LibraryReads pick. Spelade inte tre nya versioner, där jag stakade mig på det, mitt namn eller titeln på min bok (jag tycker att de två sakerna är något sorts minimum för en författare att komma ihåg). Spelade in en okej version. Insåg att ljuset kommer rakt uppifrån och skapade enorma mörka påsar under mina ögon. Sminkade mig lite mer för att lösa det. Vid det här laget började ögonen bli irriterade av mascaran och lite, lite röda, men det gick inte att göra något åt. Spelade in en ny version, utan att staka mig en enda gång, där jag ungefärligt sa det jag hade tänkt säga och fortfarande höll mig runt 45 sekunder.

Kollade igenom klippet en sista gång innan jag skulle skicka iväg det. Stirrade klentroget. Tänkte: vad fan..?

På något sätt, under de kanske trettio minuterna som jag hade jobbat med det här lilla filmklippet, hade jag lyckats rita mig själv i pannan med bläckpennan. Jag hade alltså rödsprängda ögon, svarta påsar inunder dem och ett blått streck i pannan.

Sen skickade jag iväg det.

Framgång!