Saker jag gör medan jag borde skriva

Slutet på en intim och nära vänskap, och början på nya komplikationer

Så. Jag är stolt över att kunna rapportera att min kulturella kompetens fortsätter att utvecklas. Hittills har jag lärt mig flera nya saker: Jag kan numera beställa en kaffe (med mjölk!) utan hjälp av min trogna guide och följeslagare. Jag går numera tillräckligt långsamt för att inte rusa fram tre meter före min värd och, viktigare, personen som vet vart vi ska (skillnaden i gånghastighet mellan Washington och Santos är extrem). Och jag har lärt mig den alltid svåra kindpuss vs. kram hälsningsritualen.

Ni som har följt min blogg vet vilka svårigheter jag alltid har i Frankrike, där två-eller-tre kindpussfrågan i kombination med det svenska kramandet oundvikligen leder till att jag omfamnar varje ny person jag möter och sen nästan kysser dem på munnen. Brasilien var vid första anblicken lättare. De använder den okomplicerade en-kinds-pussen. I teorin enkelt, men i praktiken ändå intressant om den kombineras med en kram. Så här gick det till exempel till varje gång jag hälsade på Ivander:

Han satsade på kindpussen. Jag var redan på väg in i en kram, så hans kindpuss träffade mig på vägen in. Jag kom på att vi kindpussades alldeles för sent in i kramen, och så slutade det alltid med att jag omfamnade honom och gav honom en vänskaplig men kanske något intim puss i nacken. Det här var inget problem med Ivander, men det blev lite mer socialt ansträngt med Bokhandlaren som organiserar bokmässan. Vi hade precis träffats för första gången och jag inledde stabilt med att pussa honom i nacken.

Men nu har jag lärt mig det här, så i förmiddags när jag och Ivander träffades gav jag honom en nästan kylig, väldigt korrekt kindpuss med perfekt anpassat avstånd, och hela dagen hanterade jag alla brasilianare som kom i min väg på samma självklara sätt. Jag skröt till och med för en vän att jag nu lärt mig det här (även om jag måste erkänna att jag lite saknade den oväntat intima vänskap som en spontan puss i nacken framkallar).

Jag slappnade förstås av för tidigt. Idag dök nämligen en portugisisk författare upp på scenen. Hon var en oerhört charmerande kvinna i femtioårsåldern, vacker på det där sydeuropeiska sättet, och hon var mitt uppe i den värsta jetlagen. Eftersom hon också pratar portugisiska tänkte jag inte mer på det, utan såg henne mer som en i det brasilianska gänget. Tills vi skulle säga adjö utanför hotellet. Vid det här laget var hennes jet lag akut, och jag hade överlevt en hel dag av främmande språk och parallellöversättning och nya intryck och första riktiga dagen på bokfestivalen och en middag som började klockan tio. Jag var död, hon var död, men vi var framme vid hotellet och det enda vi behövde göra var att luta oss lite närmare och chict och värdsvant pussa varandra på kinden.

Jo, jo. I Portugal satsar de tydligen på den dubbla kindpussen. Jag klarade av den första och började dra mig tillbaka, men hon var fortfarande kvar nära mig och verkade inte alls inne på att avsluta det här, och sen stod vi där, lite för nära varandra, utanför ett hotell, och såg varandra djupt i ögonen och delade en sån där lång, tvekande ska vi-ska vi inte-stund.

Japp. Som alltid gjorde jag ett helt normalt första intryck. Jag tänker att jag åtminstone borde ha bjudit henne på middag först?

>