Jag har en trött dag idag, så jag unnar mig någon timme i soffan medan jag läser Bodil Malmsten, i efterforskningssyfte förstås, eftersom alla bra böcker blir en form av efterforskning. När jag är trött blir det bara ännu mer effektivt. Mina fötter är varma av sockor och vintersol, jag har en filt över knäna, gardinerna är fördragna i köket mot solen, och Bodil Malmstens språk smyger sig på mig.

Jag undrar vem jag skulle skriva som om jag fick välja? Frågan är inte ett exempel på Bodil Malmstens stil: hennes språk är befriande fritt från tvekan och frågor.

Oftast är det väldigt argt. Ett vardagligt, hälsosamt samhällsraseri. Just nu läser jag Priset på vatten i Finistère, och efter ett par vardagligt bitska kapitel bryter hon av med betraktelser över sina misslyckade försök att lära sig franska. Det här är inte ett representativt stycke från hennes bok, men väldigt roligt:

Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag så småningom förstår djupt religiöse, monsieur H för Herr Homofil.
Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna, ännu en av alla dessa unga män som grips av namnlös fasa inför mitt språk, och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: Gode gud gör så att hon inte kallar chefen för Herr Homofil igen.
Bönen blir inte besvarad.