Jag är i Santos för bokfestivalen Tarrafa Literaria, som anordnas här för tionde året i rad. Organisatör och initiativtagare är Bokhandlaren, som jag tänker på honom som, eller Zé, som han kallas. Han driver en fantastiskt charmig bokhandel komplett med café och vackra, mörka bokhyllor, och han är precis så galen som man behöver vara för att driva en bokhandel eller ordna en bokfestival.

Vi pratade under lunchen om det fina med att se sin bok i tryck för första gången, och någon runt bordet sa att det var som att se sitt barn. ”Fast bättre”, förtydligade jag, ”eftersom böcker inte skriker på nätterna.” Det här ledde Bokhandlaren till att berätta om den gången då han fick Ian Samson att besöka bokmässan.

Ian Samson är kanske mest känd för sina böcker om Israel Armstrong, den bokälskande vegetarianen i manchesterkostym som flyttar till den nordirländska landsbyggden för ett jobb som bibliotekarie. Men han har också skrivit boken The Truth About Babies, en skildring i dagboksform om utmaningarna att försöka skriva sin Stora roman medan man har spädbarn.

Bokhandlaren älskade den boken, och hörde förstås raskt av sig till Ians brasilianska förlag och förklarade att man ville bjuda dit honom. ”Är du säker på det?# frågade förlaget förvånat, men Bokhandlaren var det. I sinom tid hade alltså Ian Samson dykt upp, jetlagad på det där brittiska sättet (Bokhandlaren illustrerade det med tomt ansiktsuttryck och armarna längs med sidorna, som i tyst och orörlig, antar jag, vilket väl kommer rätt nära även hur svenska ser ut när de plötsligt hamnar i Brasilien). Han hade knappt landat innan han plötsligt hamnade i en panel med en brasiliansk författare som Bokhandlaren villigt beskriver som ”lite galen”. Jag tänker att om han är ”lite galen” med brasilianska mått mätt så är han säkert skogstokig med svenska. Eller brittiska. Bokhandlaren illustrerade igen stackars Ian Samson upplevelse av paneldiskussionen, och nämnde att han inte heller hade verkat uppskatta sightseeingen de gjorde senare på moped. Den brasilianska galningen däremot älskade det. ”Ja, det var ett misstag av mig att para ihop dem”, erkände Bokhandlaren. Och ryckte filosofiskt på axlarna.

En av de saker Bokhandlaren är mest stolt över är att ha hållit festivalen igång genom år av kris (jag tror att han pratade om den ekonomiska krisen, men nu är de ju snabbt på väg in i en politisk). ”Jag tror att det är ännu viktigare i tider av kris”, instämde jag. Han nickade. ”Fienden hatar alltid böcker”, sa han.

”Tarrafa” är för övrigt ett gammeldags fiskenät som fiskarna i hamnen använde. ”Vi fångar in läsare”, förklarade han. ”Med nät.” En utmärkt liknelse. Jag vet till exempel redan att jag kommer köpa böcker här, och jag pratar inte ens portugisiska. (Vet ni för övrigt att brasilianska böcker är väldigt snygga? Oerhört snygg layout. De är varken rädda för grått eller starka färger. Ska ta kort på bokbordet idag).

Min egen panel är på söndag, på temat ”Tudo pode ser escrito, Suècia e Brasil” vilket jag har fått förklarat för mig betyder ”Everything can be written”. Jag ska prata tillsammans med Giovana Madalosso som jag är säker på kommer vara väldigt snäll mot mig och inte mer än nödvändigt galen. På måndag ska jag vara i Sao Paolo för ett event. Där vet jag inte riktigt vad temat är, men jag är säker på att det här kommer uppenbara sig för mig.