Saker jag gör medan jag borde skriva

Tråk-vecka (med två väldigt fina undantag)

Om ni följt den här bloggen ett tag vet ni redan att jag har ett inre monster som är grinigt men gillar glass. Tyvärr måste jag nu avslöja fler saker om mitt inte helt optimala lynne. Jag är inne i en otroligt oinspirerad period. Föreställ er ett väder som är konstant grått, ständigt regnande, dag ut och dag in … vänta, så är det ju. Se ut genom fönstret. Där har ni mitt humör just nu.

Pah. Precis när jag skrev det här tittade solen fram, så ni ser – världen är emot mig. Allting är bara lite tråkigt. Det är inte bara jobbandet som är oinspirerat – trevligt slappande i soffan, en god bok, ett avsnitt Morden i Midsomer, ingenting piggar upp.

Syrran känner samma sak, så i söndags utropade vi det här till Tråk-veckan, och aldrig var väl en vecka mer passande döpt.

Min att göra-lista ser ut ungefär så här:
– Skicka in blankett om att avsluta plusgiro-konto
– Skicka in blankett om att avregistrera egna firman
– Göra kvittona för april
– Träna
– Städa badrummet
– Betala in pengar till Skatteverket
– Lägg in övriga räkningar
– Torka köksskåpsluckor

Ja, ni ser ju själva. Min plan är att bli så oövervinnerlig och beta av så många tråk-saker att jag helt enkelt kommer vakna upp på måndag och tänka: herregud, jag är fri. 

Redan igår förmiddags stöttes det första problemet på. Hela måndagen fungerade det utmärkt att bara tänka att allt var tråkigt, men igår insåg både jag och Syrran att en tråk-vecka är, ja, en hel vecka. Alldeles ohyggligt tråkigt.

Som tur var finns det ljusglimtar. Två, närmare bestämt, och Carina Bergfeldt, känd på den här bloggen som kvinnan som släpade med mig till USA, har releasefester för sin fantastiska Sju dagar kvar att leva. Igår var den första, och det piggade upp mig så mycket att jag skurade badkaret imorse med friskt humör. Imorgon, lagom när jag kommer hålla på att gå under av tråkighet igen, har hon den andra. På Akademibokhandeln, och är du i stan så tycker jag att du ska komma, för både boken och författaren är fantastiska.

Jag ska återkomma om själva boken inom kort, men just nu nöjer jag mig med att bifoga en bild på mig i cowboy-hatt. När vi tog bilderna blev det snabbt uppenbart att Carina hade tjuv-övat på det här med cowboy-hatts-selfies. Knappt hade jag hunnit arrangera mitt ansikte i passande galenskap, förrän hon hade klämt av tre kort där hon såg fantastisk ut och jag blindgalen.

Nu undrar jag om det kanske börjar bli dags att dammsuga hallen. Igen.

>