När vi för åtta dagar sen anlände Seychellerna och hade tagit oss igenom både pass- och Gula febern-kontrollen tog vi en taxi från flygplatsen till Mahe. Medan jag spanade in palmer småpratade vi med taxichauffören:

”Det finns två sorters väder på Seychellerna: vinden blåser från söder eller norr (det är alltid 30 grader, dag som natt). Jag brukade jobba vid brandkåren på en privat flygplats på Praislin, innan jag pensionerade mig och började köra taxi. Bästa beslut jag någonsin fattat. Jag borde ha gjort det mycket tidigare.”

”Och var det många bränder?”

”Jag jobbade där i trettio år och vi hade inte en enda olycka.”

”Bodde du på den ön då?”

”Ett halvår där, ett halvår här. Jag hade ju min familj här på Mahe.”

”Men … Åkte du inte hem någon gång på ett helt halvår?”

Axelryckning. ”Ibland. Men när man är gift kan man behöva komma bort ibland. Och jag hade en flickvän på Praislin.”

Jag och Carina sneglar på varandra. ”Öh. Och din fru…?”

”Hon visste ingenting förstås. Jag avslutade det när jag flyttade tillbaka hit. Jag är för gammal nu. Jag är 62. Eller, jag är gammal, men inte för gammal.”

”62, ja, det är ju inte så gammalt. Öh…” Vi kom av oss lite när vi insåg att det lät som att vi argumenterade för att man aldrig var för gammal för lite dubbelliv och otrohet.

Mannen hade tre söner och två döttrar: en jobbade på en byggfirma i London, en dotter var läkare på Nya Zeeland och de andra verkade än så länge vara kvar på än: ”Vi är 85 000 invånare på 250 000 turister per år, och ändå säger de att vi har ekonomiska problem. Hur det går ihop vet jag inte.”