Man kan säga att jag äger när det gäller presentkorgar. Till och med Isak var nöjd, och han är ju notoriskt kräsen när det gäller dem. Vår vänskap är inte bara vid liv, den är stärkt. Idag sms:ade han och frågade om jag ville följa med till återvinningscentralen, och om inte det är en kärleksbetygelse vet jag inte vad som är det.

Simona har ju inte alls samma krav när det gäller presentkorgar. Hon tycker förmodligen mest att det är jobbigt att få presenter, en detalj jag självklart sympatiserade med och sen helt ignorerade. Får man inte ge sina vänner presenter är det ju meningslöst att åka till New York.

Mest rörd blev nog ändå Carina. Eftersom jag är en person som ger omtänksamma presenter baserade på vad folk vill ha snarare än vad jag skulle ha tyckt om fick hon ett bokpaket som sammanfattade vår resa. Tre delstater, fyra böcker, varav en förstås Bibliotekskatten Dewey. Tårögd, rörd, klentrogen – det är inte för starka ord för att beskriva Carinas reaktion, speciellt eftersom hon också fick den klarblå, lite plastiga kassen från  Spencer Public Library. Hon kunde nästan inte ta emot den!

Carina (blick på den klarblå, lite plastiga kassen): ”Jag är allvarlig. Jag tror att jag måste insistera på att du behåller den. Ärligt.”

Jag: ”Inte då! Larva dig inte! Klart att du måste ha ett minne därifrån.”

Carina: ”De jag har i mitt huvud räcker så bra så…”

Så måste säga att alltihop blev väldigt lyckat. Middagen och människorna och umgänget var så trevligt att vi inte ens märkte av tiden. ”Herregud, klockan är fem i tolv!” Sa nån. ”Jag kan inte minnas när jag var vaken så här sent”, sa någon annan. Sen fortsatte vi prata i två timmar till.