Min turné tog slut igår i Denver, och sedan tidigare hade jag bestämt mig för att stanna kvar några dagar i Colorado och skriva och se på berg. Det var ett av två kriterium när jag kände mig manad att boka ett hotell snabbt för att lugna Stackars Latheas nerver. Ni som följer den engelska rapporteringen på bloggen vet att jag kanske inte riktigt lyckades med att lugna henne.

I alla fall. Jag hittade ett hotell utanför Colorado Springs som definitivt hade berg i närheten. Den hade också en restaurang, vilket var mitt andra krav, eftersom jag inte har bil. Och en pool, vilket bara var en bonus eftersom jag är här för att skriva.

Det visade sig dock att jag inte hade läst det finstilta, eller snarare, jag kanske hade gjort det men inte registrerat det. Hotellet var nämligen en del av en golfklubb, omgiven av ett helt bostadskvarter som verkar vara kopplat till golfbanan: exakt likadana hus som fortsätter i evighet i en surrealistisk och lite skrämmande syn med berg i bakgrunden. Som om någon varit helt fokuserad på att ta bort alla individuella karaktärsdrag i husen. Det blir extra skrämmande eftersom det inte är en småstad: det finns inga restauranger eller butiker eller så. Bara hus. Likadana. I oändlighet.

Faktiskt verkar det vara vanligt i Colorado: nyplanerade bostadsområden som ser exakt likadana ut. Som en amerikansk förorts-version av Hammarby Sjöstad.

I vilket fall. Jag blev skjutsad dit av taxichauffören Jesús, som log uppskattande åt golfklubben. ”It’s niiiice”, sa han.
”Lämna mig inte”, tänkte jag.

Vid det laget hade vi tillbringat över en timme tillsammans i taxin, och det kändes tryggt att ha honom där innan jag steg in i den vita övre medelklassens högborg.

Så småningom hittade vi fram till The Lodge, själva hotell-delen. Det finns också en Fitness Club, med minst fem tennisbanor, baskethall, pilates-klasser, spa, gym och 25 meters simbassäng, samt The Club, med golfshop, mötesrum och två restauranger (en för medlemmar, en för icke-medlemmar).

Alla är förstås oerhört trevliga. Det är den sortens ställe där till och med servitriserna verkar komma från den övre medelklassen. Varje gång jag ser dem – leende, vänliga, personliga – tänker jag osökt i scenen i Dirty Dancing när ägaren instruerar servitörerna om varför han hämtat dem från Harvard and Yale osv. ”And show the goddamn daughters a good time. All the daughters. Even the dogs.”

Jag åt middag där igår, och smet ut på den fantastiska terrassen för att röka en cigarett. Jag säger ”smet ut”, eftersom jag inte var helt säker på om man fick röka där. Å ena sidan är det ett så lyxigt ställe att jag inte kunde föreställa mig att män inte fick glida runt ute och röka cigarett. Å andra sidan har de spa och pilates-klasser: de kanske är oerhört hälsomedvetna. Jag såg inga icke rökningsskyltar, så jag tog mod till mig och rökte en cigarett. Sen fimpade jag den diskret och la förstås fimpen i mitt cigarettpaket, och gjorde mig redo att smita in igen.

När dörren öppnades av en av alla de charmiga servitörerna. Han kom inte för att säga åt mig att jag tyvärr inte fick röka där, utan för att säga att han hade varit på väg att komma ut med en askkopp åt mig.

”Thank you”, sa jag förstås, glad över att veta att de till och med hade askkoppar.

Sen stod han kvar och sträckte fram handen. ”I can take your cigarette”, sa han.
Jag såg oförstående på mig.
”So you don’t have to keep it in your cigarette pack.”
”Öh, thank you?” sa jag lite tvekande. Han stod fortfarande kvar, leende, med handen utsträckt. Här funderade jag på att hävda att jag inte hade några problem att förvara fimpen i mitt cigarettpaket, men det kändes oartigt, så jag tvingades rota runt i cigarettpaketet på jakt efter fimpen, som förstås gömt sig längst ner, medan han stod kvar med handen framsträckt.
”Thank you”, sa han när han väl fått min fimp.
”Öh, thanks?” sa jag.
”Not many people would do that”, sa han och hänvisade inte till akten att lägga en fimp i en främlings hand, utan till att jag inte bara hade slängt den på marken.
”No problem?”

Sen dess är jag noga med att vänta in en askkopp innan jag röker.

Antroplogiska iakttagelser än så länge:
– Det finns alltid minst tre servitörer/servitriser som frågar om man vill ha något, behöver något, har bestämt sig för vad man vill äta osv
– Tills man behöver en askkopp, då är de mystiskt borta
– Klädkoden verkar vara beiga chinos och ljusa skjortor,
– Om man inte är författare, då man klär sig i jeans och svart t-shirt
– Golfbilar ser väldigt roliga ut när de kör omkring

Det kryllar förstås av dem. Varje dag står minst tio parkerade utanför Klubben. Mark Twain sa en gång att golf är en förstörd promenad, men jag börjar snarare tänka att golf är en trevlig golfbils-tur avbruten av sporten.

I övrigt är rummet bättre än förväntat, eftersom skrivbordet gick att flytta. Jag förstår aldrig varför de envisas med att placera skrivbordet mot väggen, trots att det finns fantastisk utsikt. Men jag ska vara här och skriva i tre dagar, så jag har möblerat om rummet så att det är perfekt för jobbandet:

– En stor säng, för skrivande och läsande
– En bekväm fåtölj, framför
– Ett trevlig skrivbord, med
– Fantastisk utsikt, samt
– Balkong där man kanske får röka

Och idag verkar det åska och blixtra och lär snart börja regna: perfekt väder för att sitta inne och skriva!