Jag har varit här i nästan fem dagar, och vid det här laget har livet vaggats in i en lugn, fin rutin. Jag vaknar utmattad varje morgon klockan nio, stapplar iväg till frukosten där jag dricker fyra koppar kaffe på under en timme och äter lite äggröra och papaya och eventuellt hinner med en femte kopp kaffe. Ofta nog tränar jag efteråt: en lugn halvtimmespromenad på löpbandet högst upp på trettonde våningen med utsikt över stranden och, viktigare, fraktfartygen. De ligger borta vid horisonten, på väg in till hamnen som styrt utvecklingen i Santos i hundratals år. Ibland ligger ett fraktfartyg mitt i bukten precis framför hotellet, och då måste jag alltid skicka en bild till Isak. Ofta är skeppen längst bort mystiskt inslutna i dimma, och jag känner den där uråldriga impulsen att ta tjänst på ett fartyg och försvinna iväg ett par år från hamn till hamn. Efteråt skriver jag en timme eller två.

Exakt halv ett väntar jag nere i receptionen för att hämtas upp för lunch. Kvart i ett dyker Ivander, Ana (den portugisiska författaren) och Bokhandlaren upp. Vi äter lunch på en italiensk restaurang, tar en fantastisk kaffe efteråt i bokhandeln, och sen ger sig Ana ut på sightseeing medan jag omgrupperar på hotellet.

Eftermiddagen är nästan alltid en simtur i poolen medan jag funderar över någon del av min nästa bok. Poolen är rätt liten, så vill man simma får man vara beredda att simma runt i cirklar. Det är förvånansvärt meditativt. Om jag verkligen behöver inspiration sitter jag en stund i bubbelpoolen också. Igår regnade det (!), och det finns väl få saker som är mer fantastiska än att simma i regn? Efteråt skriver jag ner de idéer jag nu kan ha kommit på medan jag simmade runt, runt. Igår var frågeställningen: vad skulle få en sextio- eller möjligtvis sjuttioårig snickare att vilja döda en yngre, odräglig man?

Kvällen tillbringas i den gamla teatern där bokfestivalen håller till. Ivander översätter troget varje seminarium, och vi sitter där högst uppe och ser ner på männen på scenen. Det är överväldigande ofta äldre män. Det är också nästan alltid intressant. Igår till exempel lyssnade jag på en översättare som höll på att översätta Tusen och en natt från arabiska till portugisiska. Han var på volym 4 nu, men visste inte om han skulle översätta alla. Det finns väl en cirka tjugo volymer och hur många versioner som helst, så som han själv sa: ”Om jag försökte översätta allt skulle jag dö översättandes”. Inte ett dåligt sätt att dö på. Den andra författaren hade bott över hela Brasilien och skrev romaner med starka kvinnliga karaktärer. Han hade själv vuxit upp i en släkt där männen var tysta och kvinnorna starka, och trodde att barndomen och tonåren präglade vad författare skrev senare i livet.

När kvällens program är slut beger sig den blandade skaran av kvällens författare och moderatorer (och jag, Ana och Ivander) ut på middag. Den börjar ungefär klockan tio och slutar någon gång mellan tolv och ett på natten. Varpå jag utmattat stuper i säng och vaknar upp fortfarande trött klockan nio.