Jag funderar på att bli det. Eremit, alltså.

Varje höst inbillar jag mig att jag skulle kunna bli en harmonisk och självständig person som trivs i mitt eget sällskap och vandrar runt i gummistövlar i vackert höstlandskap. Det här vackra höstlandskapet är förvånansvärt ofta i någon sorts Agatha Christie-liknande England, där jag förmodligen är på väg in till scones och té, med ett par hundar runt mina fötter och säkerligen ett gevär över axeln. Eller bara fotvandrar i en två, tre timmar och sen glatt sätter mig och skriver resten av dagen. Med scones, förstås.

Nu fantiserar jag om att göra det i Sverige istället. Nästan som att resa bort, tänker jag, minus att man inte behöver packa och sen inte ha en o-uppackad väska stående i arbetsrummet i en månad. Bara … inte träffa människor och sitta hemma hela dagarna.

Jag berättade om den här idén för John, Carina och Simona när vi var ute och åt middag i helgen.
”Så inga sociala medier?” sa John.
”Ja, jo, kanske lite Facebook. Ibland.”
”Ska du få mat hemkörd, eller?”
”Nej, jag tänker mig att jag får prata med Ica-kassörskan. Det kan vara ett undantag. Mer… vara harmonisk och promenera och klara mig själv.”
”Ska du hälsa på folk du möter när du promenerar?”
”Ja, jo, det är väl artigt. Mer typ… sitta hemma och inte träffa någon.”
”Hur skiljer det sig från ditt vanliga liv?” frågade Simona.

Så nu tänker jag att jag helt enkelt ska fortsätta som vanligt i november och inte ha något liv. Det kommer bli fantastiskt. Hör ni inte av mig framöver så vet ni att jag är hemma och promenerar och är harmonisk och har mig.