Språk, del 2
Jag har fortsatt att fundera på frågan vem jag skulle vilja kunna skriva som, men det enda som dyker upp är ett citat från Jane Austen. Från Övertalning, hennes lugnare, mer melankoliska verk som är min favorit efter Stolthet och fördom:
Familjen var talrik, men de enda som förutom Charles var fullvuxna var Henrietta och Louisa, unga damer på nitton och tjugo år, som från en skola i Exeter hade hemfört hela det vanliga lagret av talanger och nu i likhet med tusentals andra unga damer levde för att få vara moderna, lyckliga och glada. Deras kläder hade alla förtjänster, deras ansikten var rätt söta, deras humör utomordentligt gott, deras sätt ogenerat och behagligt. De var viktiga personer i hemmet och omtyckta i sällskap. Anne betraktade dem alltid som några av de lyckligaste varelser hon kände, men eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt, skulle hon ändå inte ha velat vara av med sitt finare och mer kultiverade sinne för att istället få roa sig som de.
Det är förstås meningen ”eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt” som är aktuell här och alltid har fascinerat mig. Det är nog inte mitt favoritcitat ur boken, där måste nog ändå den första meningen vinna om Sir Walter Elliot som ”var en man som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern.”
Fast nu när jag tänker på det – jag skulle byta för att kunna skriva som Jane Austen. Handlingsmässigt som Stolthet och fördom, känslomässigt som Övertalning och humoristiskt som tonen i Mansfield Park (själva kärlekshistorien har jag aldrig tyckt om där – den manliga hjälten är mer än lovligt sen med att uppskatta fina Fanny Price).
Well, då var den frågan avgjord.