Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag har fortsatt att fundera på frågan vem jag skulle vilja kunna skriva som, men det enda som dyker upp är ett citat från Jane Austen. Från Övertalning, hennes lugnare, mer melankoliska verk som är min favorit efter Stolthet och fördom:

Familjen var talrik, men de enda som förutom Charles var fullvuxna var Henrietta och Louisa, unga damer på nitton och tjugo år, som från en skola i Exeter hade hemfört hela det vanliga lagret av talanger och nu i likhet med tusentals andra unga damer levde för att få vara moderna, lyckliga och glada. Deras kläder hade alla förtjänster, deras ansikten var rätt söta, deras humör utomordentligt gott, deras sätt ogenerat och behagligt. De var viktiga personer i hemmet och omtyckta i sällskap. Anne betraktade dem alltid som några av de lyckligaste varelser hon kände, men eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt, skulle hon ändå inte ha velat vara av med sitt finare och mer kultiverade sinne för att istället få roa sig som de.

Det är förstås meningen ”eftersom vi alla av någon behaglig känsla av överlägsenhet räddas från att önska att ett byte vore möjligt” som är aktuell här och alltid har fascinerat mig. Det är nog inte mitt favoritcitat ur boken, där måste nog ändå den första meningen vinna om Sir Walter Elliot som ”var en man som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern.”

Fast nu när jag tänker på det – jag skulle byta för att kunna skriva som Jane Austen. Handlingsmässigt som Stolthet och fördom, känslomässigt som Övertalning och humoristiskt som tonen i Mansfield Park (själva kärlekshistorien har jag aldrig tyckt om där – den manliga hjälten är mer än lovligt sen med att uppskatta fina Fanny Price).

Well, då var den frågan avgjord.

Jag har en trött dag idag, så jag unnar mig någon timme i soffan medan jag läser Bodil Malmsten, i efterforskningssyfte förstås, eftersom alla bra böcker blir en form av efterforskning. När jag är trött blir det bara ännu mer effektivt. Mina fötter är varma av sockor och vintersol, jag har en filt över knäna, gardinerna är fördragna i köket mot solen, och Bodil Malmstens språk smyger sig på mig.

Jag undrar vem jag skulle skriva som om jag fick välja? Frågan är inte ett exempel på Bodil Malmstens stil: hennes språk är befriande fritt från tvekan och frågor.

Oftast är det väldigt argt. Ett vardagligt, hälsosamt samhällsraseri. Just nu läser jag Priset på vatten i Finistère, och efter ett par vardagligt bitska kapitel bryter hon av med betraktelser över sina misslyckade försök att lära sig franska. Det här är inte ett representativt stycke från hennes bok, men väldigt roligt:

Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag så småningom förstår djupt religiöse, monsieur H för Herr Homofil.
Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna, ännu en av alla dessa unga män som grips av namnlös fasa inför mitt språk, och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: Gode gud gör så att hon inte kallar chefen för Herr Homofil igen.
Bönen blir inte besvarad.

Idag har jag googlat diners i Oregon för att få reda på de ungefärliga frukostpriserna. Väldigt många har frukost-menyer på sin hemsida, men väldigt få bryr sig om att skriva ut priset. Jag antar att de tänker att det kan bli en spännande överraskning för gästerna, eller att väldigt få människor väljer frukostställe baserat på priset, men ändå. Kunde de inte ha en ungefärlig prisnivå i alla fall? Fem dollar? Tio? Femton? Tjugofem? Vem vet. Det förtäljer inte menyn.

Den förtäljer däremot väldigt mycket annat. Jakes Diner (ett så perfekt namn att jag tvivlar på att det någonsin har funnits en Jake som stekt ägg bakom disken) serverar allt från Bunkhouse Breakfast (fyra ägg, skinka, Bacon, paprika, cheddarost, hash brown – ”smothered with our cream gravy”) till Corn Beef Hashbrown, Breakfast Burrito, Avocado and Eggs till en veritabel uppsjö av Benedict-alternativ: Bacon Benedict, Bacon Cheeseburger Benedict, Country Benedict, Jake’s Benedict, Irish Benedict. Och listan fortsätter. Eggs Florentine, Huevos Rancheros, Jake’s Long Hauler (”you’ve tried all you can eat. Now try more than you can eat!”). Belgian Waffles. Bacon Pancakes. Buttermilk Pancakes. Femton olika varianter på omelett. Och en meny ”hot off the grill” med Big Bad Jake (nu är jag ännu mer säker på att namnet Jake är påhittat).

Det här säger mig två saker. Jag ska aldrig besöka Jake’s Diner (sannolikheten att jag skulle kunna bestämma mig för en frukost är minimal), i alla fall inte utan att ha med mig en tålmodig vän som kan vänta den timmen det skulle ta mig att bestämma mig. Alternativt tröttna ut och bestämma åt mig (nästan alla som reser med mig lär sig så småningom att bestämma vad jag ska äta. Det går liksom snabbare så.). Och mina egna äggmackor börjar kännas väldigt, väldigt tråkiga.

Ps. I efterforskningens namn kollade jag också upp Jake’s Diners historia, och svaret är både ja och nej. Hemsidan hävdar att dinern ursprungligen öppnades av en Jake Wolfe. Jag är skeptisk. Wolfe? Om det är sant, hur lyckades de stå emot frestelsen att döpa frukost-alternativet till Big Bad Wolfe? Antingen är historien påhittad eller namnet påhittat av en man som oroade sig väldigt mycket över sin manlighet och förmodligen föddes som Clarence eller dylikt. Kanske Sue, för allt vad jag vet.

När Jake Wolfe öppnade Jake’s Diner var det dessutom ett ”truck stop” (herregud. Manligheten). I vilket fall såldes stället sen vidare till Lyle (marginellt bättre) och hans fru Judy (ett väldigt passande namn) Hicks. Stället har sedan dess flyttat till nya lokaler i östra Bend och försöker nu betala tillbaka till communityt som stöttade dem under flytten:

Community service events include a Middle of Winter food and clothing drive, a continuous poker tourney to assist Habitat for Humanity, free or at cost catering to such organizations as Volunteers for Medicine, American Legion, Sheppard’s House, Vietnam Veterans of America, the Bend Police and Fire Department, the Red Cross, Central Oregon Veterans Outreach, and others.

Vilket är väldigt fint, så jag ska sluta raljera nu. De har också fått utnämnelsen Bästa frukosten i Bend. Kanske borde jag åka dit.

Man kan säga att måndagen den här veckan infaller på tisdagen. Min officiella ursäkt är förstås att det igår var President’s Day i USA och att det förstås innebär att jag också får sitta hemma i soffan och se på Murder, she wrote hela dagen. Jag gjorde faktiskt ingenting förrän jag tog mig iväg på ett möte klockan fem, vilket inte på något sätt kan räknas som en hel arbetsdag. Jag förlät nådigt Simona för att hon samtidigt delade det här inlägget.

Men nu är det nya tag! Jag lyssnar på Veckan tips på Spotify och inser att jag måste lyssna på lite kaxigare låtar den här veckan, eftersom Ron Sexsmith dök upp på listan. Det är aldrig ett bra tecken.

Innan jag sätter igång måste jag förstås googla Presidents’ Day och få reda på varför jag fick vara ledig igår. Tydligen är amerikanare ett pragmatiskt folk som kan balansera vikten av långhelger mot vikten av att vara historiskt korrekt: dagen infaller den tredje måndagen i februari (och herregud, vad man behöver en långhelg den tredje måndagen i februari) och kallas också för Washington’s Birthday. Vi firar alltså att Washington föddes någonstans i närheten av den tredje måndagen i februari. De senaste åren har hans födelsedag firats den 15 februari (2016), den 16 februari (2015), den 17 februari (2014) samt den 18 februari (2013). Det här torde göra honom lika flexibel som Findus födelsedagar.

För den som är nyfiken är hans officiella födelsedag den 22 februari.

Nu är det inte bara Washington som firas, utan även det kan variera i olika delstater. Lincolns födelsedag (den 12 februari) var visserligen aldrig officiellt en federal helgdag, men flera stater har döpt om dagen till att även inkludera honom. Colorado, Ohio, Utah, Montana och Minnesota är några exempel på stater som firar bådas födelsedag samtidigt (”Lincoln’s and Washington’s Birthday” i Montana, Washington-Lincoln Day i Colorado, ”Washington’s and Lincolns Birthday” i Minnesota). Andra delstater har valt det mer allmänna ”Presidents’ Day” och ytterligare andra har kombinerat Washington med någon annan valfri president (Alabama firar till exempel ”George Washington/Thomas Jefferson Day”).

Enligt Wikipedias inlägg firar California ”Unspecified” – ”The third monday in February”. Jag utgår från att det ska tolkas som att presidenten är ospecificerad, men det hade varit roligare om man inte ens hade brytt sig om att specificera vad man firade. Folk behöver en ledig måndag i februari. Det räcker så. Det är dags för ”Unspecified Day”!

Vilket jag antar att man kan säga att jag firade igår. Men idag är det nya tag. Effektiviteten står för dörren. Vilken ospecificerad dag som helst.

Jag funderade länge på att kalla det här inlägget kaffe-vaskning, men den nuvarande rubriken var oemotståndligt. Det finns något väldigt tillfredsställande när verkligheten så perfekt passar våra ordspråk. I själva verket kanske ordspråket myntades av en lugn, prosaisk kille på Espresso House.

Men först kaffe-vaskningen. Jag menar förstås inte att jag någonsin skulle köpa en kaffe och sen betala för en extra, med instruktionen att de skulle hälla ut den i vasken. Däremot händer det påfallande ofta att det är tio minuter till bussen går och jag ändå bestämmer mig för att köpa en kaffe. Jag vet att jag bara kommer hinna dricka ett par klunkar. Jag vet att jag sen måste leta efter ett bra ställe att slänga kaffet på, och sen ge upp och ställa den ovanpå papperskorgen, i en liten, meningslöst gest för att den som tömmer soporna inte ska behöva hantera mitt kaffe-slöseri i form av kaffeindränkt soppåse.

Så även i fredags. Det var femton minuter tills bussen gick, men det var också kö vid Espresso House vid Gullmarsplan. Jag ställde mig ändå i den. Jag kan lika gärna vänta där som ute i kylan. Sakta betades kön av. Bakom disken stod en kille som verkade snäppet mer erfaren; han tog beställningarna och tog betalt, var lite lugnare, gjorde sig ingen överdriven brådska men var inte ineffektiv heller. Tonårstjejer som nyss släppts fria från skolan köpte muffins. En trött förälder köpte kaffe till sig och kolapaj till dottern. Mannen precis framför mig hade precis fått beställa en cappuccino och en liten morotsmuffins när katastrofen slog till: en stor kanna med mjölk spilldes ut av den unga killen vid kaffemaskinen.

Vi kunde enbart se på medan mjölken spred sig överallt: under maffemaskinen, ner över kylskåpen, ut mot bänken vid kassan, ner under ett fat med muffins och vidare mot kanten, där den till slut passande nog fortsatte ner i facket för pappersservetter, som jag antog absorberade upp det sista. Det var så mycket mjölk att vår instinktiva reaktion är att paralyseras. Var börjar man ens? Allt papper som revs fram och lades över ledde bara till att de nu hade mjölk och mjölkfuktigt papper över hela disken. Disktrasorna verkade mest sprida omkring den.

Ingen, varken vi i kön eller killarna bakom disken, kom oss för att säga att det inte var någon mening att gråta över spilld mjölk. Den unga killen såg desperat ut.

Den äldre visade sitt lugn och erfarenhet när han helt enkelt konstaterade: ”Tja, det är ju inte Tjernobyl-klass på det här spillet i alla fall.”

Vilket när jag tänker på det förmodligen är ett framtida ordspråk.