Saker jag gör medan jag borde skriva

Det är måndag, och som en av många sätt att låta bli att jobba på googlade jag mitt namn och mina böcker. Katarina Bivald, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, allt på lite olika språk och i olika kombinationer.

Det här gör jag på skrämmande regelbunden basis. Skrämmande inte för att det säger något om min potentiella narcissism, utan för att jag envisas med att göra något som ger så väldigt lite. Att googla sig själv och sina böcker är bara en av många fruktlösa saker författare gör.

Det är fruktlöst av många anledningar. För det första är boken som kommenteras redan klar. Det går inte att göra något åt den. Den kan inte bli bättre (eller sämre, för den delen, om man ska tänka positivt). Och kommentarer på tidigare böcker ger väldigt lite praktisk information inför kommande. Några älskar slutet, men tycker början är seg. Andra tycker att början var fantastisk, innan slutet förstörde det. Lärdom inför kommande böcker: skippa början och slutet. Några älskar boken. Det är förmodligen den bästa bok de läst i hela sitt liv. Lärdom inför kommande böcker: de kommer bli väldigt besvikna. Några hatar boken. Lärdom inför kommande böcker: ge upp direkt och se ett till avsnitt House of Cards istället.

De sistnämnda illustrerar också den gamla sanningen om att alla författare är neurotiska. Så det är fruktlöst att läsa kommentarer och recensioner eftersom vi så ofta fokuserar på det negativa. Jag säger ”vi” här och menar förstås jag. Missförstå mig inte, jag älskar alla fina email och Facebook-meddelanden och bloggkommentarer som jag får av läsare som älskar min bok. Men när jag går in på någon av de många sidor där läsare kan kommentera böcker är det knappast dem jag ser. När andra googlar min bok brukar de säga något om alla fina kommentarer de hittar om den. När jag googlar min bok scannar jag snabbt förbi de positiva kommentarerna och fokuserar på alla läsare där ute som hatar min bok.

Hatar den!

Och det finns så många platser där man kan upptäcka att ens bok är den sämsta boken (och här citerar jag) som någonsin skrivits. Goodreads, Amazon, Bokus, Adlibris, bokbloggar. Varje gång tänker jag: när jag var läsare, var jag så här obarmhärtig? Jag tror inte det. Det är väldigt få böcker jag skulle ge en tvåa av fem, och förmodligen ingen som skulle få en etta, inte om de har tagit sig igenom hela processen att redigeras och bli utgiven. Men det kan andra läsare.

Som tur var recenseras feel good-litteratur sällan i papperstidningar (de flesta av mina riktiga recensioner har jag fått i England och USA, där min bok av mystiska skäl klassas som ”literary” snarare än ”commercial”). Men jag minns fortfarande min första sågning! Det var Smålandsposten, och den var vad vi optimistiskt brukar kalla ”blandad”, det vill säga att den lustfyllt sågade hela boken, men var obetänksam nog att också skriva några meningar som helt tagna ur sitt sammanhang kunde tolkas som positiva. Jag är nästan säker på att vi använde dem till pocket-versionen. Så här gick klippningen förmodligen till:

Stryk: ”går ofta på tomgång”
Stryk: ”Ofta känns den konstlad och behöver stundtals mun mot mun-metoden för att ens överleva.
Stryk: ”Kanske världslitteraturens tråkigaste karaktär (…) Han får Madame Bovarys make att framstå som rena Don Juan”
Stryk: ”Plocka fram macheten och halshugga Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”
Behåll: ”Då och då fylls sidorna med Amys brev och de är den främsta behållningen med boken. Texterna är charmiga och skrivna med en ljuvlig glimt i ögat. Och när Sara startar upp sin lilla bokhandel pulserar det extra i mitt bibliofil-hjärta.”

Så här skulle det stå på baksidan av mina böcker om jag inte hade ett förlag som hade en säljavdelning som kompenserar för min neuroticism: 
”Seg berättelse som tråkar ut!” – Nynäshamnsposten

”Kanske världslitteraturens tråkigaste karaktär (…) Han får Madame Bovarys make att framstå som rena Don Juan” – Smålandsposten

”I can’t imagine reading another fiction book this year worse than this one” – Läsare på Amazon.com

”Lame story line!” – Läsare på Amazon.com

Samt min all time-favourite kritiska läsar-kommentar (som jag faktiskt skulle vilja trycka upp på baksidan av en bok. Eller kanske ännu hellre på en t-shirt):

”Tries to satisfy all groups of possible readers – gays, lesbians, bi-sexuals, recovering alcoholics, etc.”

Japp!

I nästa vecka kommer Lucy Dillon på besök till Sverige. Hon är ju mästare på feelgood-böcker med hundar i (en fantastisk genre). Jag älskade hennes Herrelösa hundar och ensamma hjärtan, och hennes senaste, När livet börjar om, är fantastiskt fin och charmig. Ja, det blev lite tårar på slutet också, som sig bör.

I vilket fall, Lucy Dillon kommer till Sverige, och på onsdag den 16:e mars ska jag både prata med henne i podden Speaking of Stories och besöka Äppelvikens bokhandel tillsammans med henne. Det här kommer bli alldeles otroligt roligt. Det har förberetts några frågor som vi kan diskutera, och med anledning av detta pratade jag med Teresa på Forum, som är hennes svenska förläggare.

Samtalet fick en något oroväckande start. Oroväckande för Teresa, alltså, och i förlängningen för mitt rykte på Forum.

Från min sida började samtalet så här:
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”
Jag erkänner att det inte var den mest professionella inledningen, men jag visste att Teresa skulle ringa ungefär då och förresten sa min telefon att det kanske var henne (vad är det för text? Kanske: Teresa osv).
Tystnad.
Jag: ”Hallå?”
Teresa (tveksamt): ”Hallå? Slog du ner någon precis innan du svarade eller?”

Från Teresa sida gick samtalet istället så här:
Högljudd duns, som om någon precis blev nedslagen.
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”

Flera frågor infinner sig. Den första är vad dunsen var. Jag hörde ingen duns. Jag tappade inte något precis innan och ni som följer den här bloggen vet att jag har alldeles för lite liv för att slå ner folk till höger och vänster. Den andra frågan är varför Teresas första tanke var att jag slagit ner något. Varför inte tappade en bok? Välte ut en kopp? Någonting som låter som en människa som precis blivit nedslagen.

Ju mer jag tänker på det här, desto svårare har jag att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. Det känns ju inte… trevligt, att det är så de ser på mig på Forum. Hör man en duns när Katarina är i närheten är det förmodligen för att hon slagit ner någon. Igen. Ständigt dessa slagsmål! Man kan inte ta med henne någonstans. Det här är förmodligen ingenting de har berättat för Lucy Dillons agent (”Katarina? Oerhört trevlig människa. Verkligen. Hör ni en duns från ett närliggande rum är det inget Lucy behöver bry sig om.”)

Men en del av mig är också lite, ja, förtjust i mitt potentiellt farliga rykte. Det här kan bero på att jag satt och såg på House of Cards när Teresa ringde (också känt som ”jobb”). Jag hade precis misströstat om att någonsin bli lika tuff och ond som Claire (jag är bara i säsong två, så mig veterligen har hon inte mördat någon. Frank känns lite för mycket att aspirera till) när Teresa frågade om jag precis slagit ner någon.

Jag kanske är lika tuff som Claire? Nu ska jag bara bli lika snygg.

Och apropå Lucy Dillon: vad skulle ni vilja höra oss samtala om?

Men skam den som ger sig. Nytt försök idag. Och den här gången ska jag prova Vår kokbok, inget nymodigt googlande på nätet.

Önska mig lycka till! Uppdatering följer.

Egg Benedict á la Katarina:

Det är fortfarande omtvistat vem som egentligen kom på originalreceptet till Egg Benedicts*, men den här versionen är i alla fall garanterat skapad av Katarina Bivald:

Rosta två torra limp-skivor (eller eget alternativ)
Köp färdig hollandaisesås. Värm i vattenbad tills det är ljummet
Mosa en övermogen avocado till avocadosmör. Krydda med salt, vitpeppar och chili i valfri mängd. Skär först bort eventuella bruna områden.
Stek skinka (Framgång!!!)
Koka upp vatten tills det sjuder i en normalstor kastrull (receptet säger ”vid kastrull” men ärligt, vem orkar använda den stora kastrullen för att koka ägg? Den är jättejobbig att diska). Knäck ett ägg i taget i en kopp. De ska vara färska, eller de som du råkar ha hemma i kylen. Häll försiktigt i äggen i det sjudande vattnet. Det första ägget går med fördel bra och börjar snart bete sig väldigt likt en brännmanet (är det ett bra tecken?). Det andra ägget glider med fördel in i det andra eftersom kastrullen är för liten.
Ta upp ägget med en slev och häll det sen över en sil. Här skulle man kunna använda en hålslev om man hade haft någon. Notera att det är svårt att sila löskokta ägg.
Ta det rostade, torra brödet (nu kallt), bred på avocadosmör, lägg på skinka, skaka loss ägget från silen, häll över hollandaisesås.

Och voila! Nu är det bara att njuta! Praktiskt taget som på restaurang!

*För den vetgiriga ger Wikipedia två alternativ. Den första är att Lemuel Benedict, en pensionerad bankman från Wall Street, en dag 1894 vandrade in på The Waldorf Hotel och beställde toast, pocherade ägg, bacon och hollandaise i ett desperat försök att bota sin baksmälla: ”Oscar Tschirky, the famed maître d’hôtel, was so impressed with the dish that he put it on the breakfast and luncheon menus but substituted ham for the bacon and a toasted English muffin for the toast.”

En annan version kommer istället från Kommendör Benedict, genom hans brorson Montgomery, som 1967 skickade in ett recept han fått av sin farbror. Det receptet ”skiljer sig väsentligt”, framförallt när det gäller tillagningen av hollandaisesåsen.

Mig veterligen använde ingen av Benedictarna torr limpa.

Det här har inget som helst samband med hur det går med skrivandet, men idag har jag bestämt mig för att laga Ägg Benedict till frukost. Det är för mig en sån rätt som man bara inte lagar själv. Jag visste inte ens vad det var före Bridget Jones fantiserade om att laga det för mr Darcy (”depending, of course, on what egg benedict was” eller något sånt. Jag har glömt bort det korrekta citatet).

”Jag ska göra egna Ägg Benedict!” förkunnade jag glatt för min amerikanska vän.
”Har du gjort Hollandaisesås förut?” frågade han imponerat.
”Gjort? Jag har köpt det förstås.”
”Öh”, sa han. Till hans försvar ska sägas att han inte rakt ut frågade vad, exakt, det var som var hemmalagat i så fall. Men frågan hängde ändå där i luften.
”Jag ska göra poached eggs!” (Vårt Skypande gör verkligen inte underverk för mina anglicismer. Min stackars redaktör kommer få slag).
Tystnad.
Jag tror inte han var riktigt så imponerad av det som han borde vara. ”Förlorade ägg! De är omöjliga. Ologiska. Man häller alltså i ägg i sjudande vatten och på något sätt blir det inte bara en vit sörja.”
Tystnad. Sen: ”Jag har all tilltro till din förmåga.”

Det mest uppenbara resultatet är att jag nu har ett kök i kaos. Föreställ er en tonåring som lagar mat för första gången och glatt visar upp resultatet medan ni bara kan se på katastrofplatsen som nu är ert kök.

Så till själva matlagningen. På torrt, kallt rostat bröd serveras skinka (den misslyckades jag i alla fall inte med), avocadosmör (också framgångsrikt), en vit, lätt överkokt sörja (inte en framgång) och köpt hollandaisesås.

”Jag önskar att jag hade varit där”, sa den amerikanska vännen som inte sett resultatet. Eller smakat det.
”Eh, ja”, sa jag. ”Du hade säkert uppskattat det.”

Så nu har jag ett nytt projekt för veckan: lära mig göra förlorade ägg!

Jag ska bara köpa fler ägg först. Många, många fler ägg.

Det är intressant med tolkningar av böcker. Generellt är jag av åsikten att när författaren väl har skrivit boken så har han eller hon inte egentligen företräde i tolkningen. Läsaren har lika stor rätt att tolka saker som är antydda men inte utskrivna som författaren har. Mer rätt, kanske. Varför skulle författarens bild av hur en karaktär ser ut eller hur gammal han är eller vad hans inre motivation är vara mer rätt än läsarens?

Ärligt talat blir jag mest nervös när människor frågar mig om tolkningar i mina böcker. Varför gjorde hon så eller varför är han så? Hur ska jag kunna veta det, tänker jag alltid med viss panik. Jag har bara skrivit den jäkla boken. Hur karaktärerna beter sig är väl inte mitt ansvar. Ofta nog blir jag mest orolig över att jag ska ha missat något, och mycket mer intresserad av att höra läsarens tolkning än att tänka högt kring mina egna.

Det är ibland en utmaning. Ikväll skypade jag med en fantastisk bokhandel i Montana. De var väldigt fina och snälla mot mig, och förstod till fullo min fascination med amerikanska småstäder: ”We understand. It’s like with us and brittish villages. All those cottages and the roses and the… sheep. But British sheep! Completely different than our own.”

Deras egen småstad verkade just nu mer göra dem frustrerade. Kanske är det valrörelsen som spökar: ”It was nice to read a warm, fuzzy book about small towns. We live in a small town ourselves, and it can really drive you *insane*. When people are just annoying and wrong and *hateful* and you just want to… Eh, anyway…”

Det första lilla problemet kom vid deras insatta och intressanta frågor om min bok. De gick ut starkt med: ”Vad ser Josh hos Caroline?” Min enda tanke var: varför skulle han inte älska Caroline? Caroline är fantastisk. Jag älskar Caroline. Men det kanske inte är en bra nog motivation för en karaktär? Vad vet jag? Jag har hittat på alltihop.

Den verkliga utmaningen kom dock när det gällde Amy. ”Jag förstår att Amys man behövde dö”, sa en deltagare lite nervöst. Det var första gången hon sa något. ”Men hennes barn? Varför dödade du det? Var det för att Amy skulle få en närmare relation till hennes brorsbarn, Tom?”

Jag stelnade till. Hade Amy ett barn?

Jag tänkte att det skulle se illa ut om författaren frågade den stackars bokcirkeln om det och lyckades få till ett vagt svar om Amys olyckliga bakgrund och att den var viktig, men att jag inte hade någon särskilt tanke bakom barnet (medan jag tänkte: hade Amy ett barn???).

Jag kanske inte kunde fråga dem, men ni som läser den här bloggen: vad är er åsikt? Har stackars Amy förlorat ett barn?

Ps. Har jag förträngt det här i redigeringen? Jag tänker bestämt att Amy inte har ett barn, men att barnlösheten är en sorg i sig, men kanske har jag lagt till en mening någonstans och sen förträngt det? Men jag älskar Amy. Jag hade dåligt samvete nog över att döda henne. Jag skulle ha kommit ihåg om jag också haft ihjäl hennes barn. Visst skulle jag det?