Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag vet att jag inte är den enda som både stör mig på och rutinmässigt klickar på artiklar i stil med ”Så blir du framgångsrik” eller ”Tio saker som framgångsrika människor gör” osv. osv. Jag vet det eftersom Emer O’Toole har reagerat på de triljarder liknande artiklar som delas nu vid nyår och skapat ett alternativt: ”Så blir du måttligt framgångsrik”, med beundransvärda råd som ”Gå upp vid en normal tid på morgonen. Bara framgångsrika masochister går upp före sju” eller den viktiga ”Ah-fuck it”-regeln som handlar om att, när livet känns stressigt och deadlines närmar sig osv., helt enkelt säga: ”ah fuck it” och gå ut och ta en öl med andra måttligt framgångsrika människor och prata om roliga saker istället, som böcker och feminism och filmer och sex.

Jag delade glatt artikeln på Facebook, och även om många var positiva (särskilt till rådet att skita i jobbet och prata sex och feminism istället) så påpekade några att det här med att vara måttligt framgångsrik också kan vara oerhört krävande. Efter 2015 håller jag definitivt med, och har därför samlat några knep för de som vill ha en ännu mer realistisk plan: så är du tekniskt sett, rent definitionsmässigt, vid liv ännu ett år.

För låt oss vara ärligt. Rätt ofta är det det enda vi kan begära av oss själva.

1. Gör en ”har gjort”-lista

Många aktiva, måttligt framgångsrika människor gör att göra-listor, och många framgångsrika människor har dessutom mål och delmål och planer osv. Vi tekniskt sett vid liv-människor vet däremot att ett bättre knep är att istället göra en har gjort-lista, där vi helt enkelt listar alla saker som vi på något mirakulöst sätt har gjort idag. Min egen ser t.ex. ut så här: vaknat, eventuellt lämnat sängen, lämnat sängen igen, lämnat sängen igen, duschat, satt på mig kläder, lagat lunch.

Det här är förstås en ledig, rätt välmående dag, så känn inte alls att din egen lista måste vara lika imponerande. Om inte annat kan du skriva upp:

2. Andas

Jag vet att många som förespråkar yoga eller mindfullness länge har predikat vikten av andning. Det är inte det det handlar om här. Nej, vi knappt-överlevande människor föredrar bara att då och då stämma av med oss själva: andas jag fortfarande? Det är faktiskt en fråga som ofta piggar upp. Är svaret nej kan du fantisera om en väldigt lång vila som du förmodligen behöver. Är svaret ja är du tekniskt sett vid liv. Dagens mål uppfyllt!

3. Ha på dig kläder 

Framgångsrika människor klär sig för jobbet de vill ha, inte jobbet de har, eller klär sig som om de kommer träffa sin blivande fru varje gång de går ner till snabbköpet. Måttligt framgångsrika människor slappnar av lite mer när det gäller kläder, mode och personlig hygien. Vi vandrande zombies siktar på att vara hela och rena den faktiska dagen vi gifter oss och ha kläder på oss när vi går till jobbet (i alla fall under vinter-halvåret. Vissa av oss kompromissar på sommaren. Det är jobbigt att tvätta). Fråga dig själv: har jag kläder? Om svaret är ja: skriv upp det på har gjort-listan och gå tillbaka till sängen. Snabbköpet och den blivande frun kan vänta.

4. Njut av utsikten över köks- eller halltaket

Det är alltid befriande att ligga på golvet och titta upp i taket. Ingenting säger ”ett minimalt steg från att vara en vandrande zombie” som att vägra vara upprätt.

5. Duscha

Man känner sig bättre när man har duschat, men låt oss inte bli alltför optimistiska här. Den här punkten är bara en påminnelse om att duschen är en utmärkt plats att bryta ihop på. Och ibland kan man behöva omväxling. Har du redan gråtit i sängen, soffan och på köksgolvet? Ta en dusch.

6. Odla din inre Hagga

Det är roligt och livsnödvändigt att vara sur, grinig och bitter ibland, men mycket roligare att göra det om man har en inre Hagga som håller en sällskap. I mitt fall är det en äldre, tuff arbetarklass-kvinna med en förkärlek för att kommentera allt som händer med en klentrogen huvudskakning och ett: ”Nej, tjejer, nu blir det rödtjut.” Hon är kärleksfullt överseende till min egen idioti och skeptisk till att jag gör någonting tråkigt. Hon hatar disk och matlagning och gillar Finlands-kryssningar, även om jag vet att jag aldrig hade överlevt en tillsammans med henne (hon acceptera det på ett roat överseende sätt. Vissa människor kan inte ha kul, säger hon till Isaks Inre Hagga. De kommer mycket bra överens.)

7. Hata ditt jobb

Du får inte extra betalt för att försöka tvinga dig själv att ha trevligt. Har du inget jobb? Då får du verkligen inte betalt för att tvinga dig själv att ha trevligt, och kan hata att du måste sova till tolv på tisdagar.

8. Hitta på realistiska men ändå utmanande projekt i vardagen som håller dig stimulerad och aktiv

Det är också inspirerande att ha saker där man kan se tydliga framsteg. Det kan t.ex. handla om att diska upp dagens kaffekoppar.

9. Undvik framgångsrika människor

Nuförtiden är det lätt att hitta dem: de är personerna som får dig att envist knipa ihop ögonen varje gång de dyker upp i ditt Facebook- eller Instagram-flöde. Gör inte misstaget att tänka att de är ”trevliga innerst inne”. De är det. Det krävs bara väldigt mycket jobb, en hel del sprit och åtminstone tre personliga kriser (deras) för att lyckas ta sig under den perfekta ytan och få reda på att de också hatar sitt liv. Om det väl händer är det förstås oerhört givande, men satsa på sannolikhet och träffa istället andra människor som är vandrande zombies med inre haggor och minst fem år gamla tröjor.

Glöm inte: om du måste lämna lägenheten, vara vaken efter klockan nio på kvällen och faktiskt följa med i ett samtal som pågår utanför ditt eget huvud, så vill du vara säker på att göra det med andra bittra människor.

10. Regeln

Det är värt att lämna lägenheten, vara vaken efter klockan nio på kvällen och faktiskt följa med i ett samtal som pågår utanför ditt eget huvud ibland. Ingenting är så uppiggande som delad bitterhet. Hur deprimerande framgångsrikt ditt Facebookflöde än ser ut: glöm inte att det finns andra vandrande zombies där ute som bara rent tekniskt, definitionsmässigt sett är vid liv. Det kan vara svårt att få alla att lämna köksgolvet och faktiskt ha kläder på sig vid ett och samma tillfälle, så ibland måste man bara säga ”ah, fuck it” och öppna en flaska bubbel själv ensam hemma, medan man skickar bittra sms till alla ens vänner om avsaknaden av sex och feminism.

Jag önskar er alla ett 2016 med bittra vänner (verkliga eller påhittade), inspirerande köksgolv, nästan hela och rena kläder och fortsatt andning!

Just nu roar jag mig med att läsa C.S. Lewis A grief observed. I introduktionen beskrivs det som en bok som väldigt få hade kunnat skriva, och ännu färre skulle ha skrivit den även om de hade kunnat, och alla som ändå skrivit den inte skulle välja att publicera den. Men det är en fantastisk bok. Jag vet inte om det är den bästa boken som någonsin skrivits om sorg, men den måste finnas där bland de topp fem, det tvivlar jag inte på.

En sorg, ärligt och noggrant observerad i all dess vardagliga banalitet och vansinne. Allra bäst gillar jag delarna om religion. Så här skriver han bland annat:

”They tell me H. is happy now, they tell me she is at peace. What makes them so sure of this? (…) ‘Because she is in God’s hands’. But if so, she was in God’s hands all the time, and I have seen what they did to her here. Do they suddenly become gentler to us the moment we are out of the body? (…) Sometimes it is hard not to say: ‘God forgive God’. Sometimes it is hard to say so much. But if our faith is true, He didn’t. He crucified Him. Come, what do we gain by evasions? We are under the harrow and can’t escape. Reality, looked at steadily, is unbearable.”

Vilket jag på sätt och vis tror är budskapet i många religioner, och en sorts tröst, ibland.

Han har också den intressantaste infallsvinkeln på teodicéproblemet jag läst på länge. Det är ett problem som jag antar att de flesta troende brottas med någon gång, och särskilt när någon de älskar lider eller dör: hur kan Gud både existera och vara god och allsmäktig, och ändå tillåta lidande? Man kan förklara lidande med att Gud inte finns, eller att Gud är god men inte allsmäktig, eller allsmäktig men inte god, men att få ihop alla delar är ofta en utmaning värdig hönan och ägget.

C.S. Lewis börjar med en natts tvivel på att Gud verkligen är god (passagen ovan är en del av det resonemanget). Sen vaknar han nästa morgon och frågar sig: Är det verkligen rationellt att tro på en ond Gud?

Om inte annat är det för antromorforiskt (att tillskriva Gud för mänskliga egenskaper), mycket mer så än att tror att han är en klok vit gubbe med skägg uppe i en himmel. Det har i alla fall inslag av mytologi eller av bilder som är äldre än oss själva. Att argumentera för att Gud är ond eller småsint eller grinig eller snål är däremot som om man tagit sina sämre delar och upphöjt dem till Gud. Eller tagit en av sina mer irriterande kollegor och tänkt att Gud förmodligen är så, som C.S. Lewis formulerar det:

”But the picture I was building up last night is simply the picture of a man like S.C. – who used to sit next to me at dinner and tell me what he’d been doing to the cats (som i katten har dissekerar, inte som i betydelsen en galen katt-man) that afternoon. Now a being like S.C., howerver magnified, couldn’t invent or create or govern anything. He would set traps and try to bait them. But he’d never have thought of baits like love, or laughter, or daffodils, or a frosty sunset. He make a universe? He couldn’t make a joke, or a bow, or an apology, or a friend.”

Vilket definitivt också är en tröst. Gud är inte som hans obehagliga och otrevliga kollega som dissekerar katter. Det är ändå stora teologiska framsteg.

Trädgrenarna är borta.

Tomheten total.

Nu är det över.

Är på väg mot den lokala puben i Älta as we speak. Hon har också skickat låtar i förberedande syfte, tema bitterhet, samtliga förstås nya på vår gemensamma bitterhets-lista på Spotify.

Tyvärr ligger jag plötsligt efter i dagsplaneringen, så nu undrar jag: hinner jag springa ner till Det fallna trädet och såga av lite grenar, släpa upp stubben, osv. och dumpa allt i hennes rum?

Goda vänner till mig föreslog det igår. Ja, inte delen med Syrrans rum (det kom jag på själv), utan att jag borde ta tillvara på trädet. Kanske ha delar av det på balkongen. Ett ständigt minne, en ständig följeslagare.

Att Syrran skulle mötas av kaos och trädgrenar var mitt bidrag till idén. Jag tänker mig att jag ska säga något vagt om ett ”konstprojekt”.