Saker jag gör medan jag borde skriva

För övrigt läser jag just nu Gay Rights at the Ballot Box om anti gay-folkomröstningar i delstater i USA. Tänk på det lite som diskriminerande lagar som röstats fram mot dig av dina grannar. Uppiggande läsning. Verkligen. Den första intervjun författaren någonsin gjorde var med en hbtq-kampanjledare som sa: ”LGBT rights lose when they go to the ballot box; the ballot box is a dangerous place for those rights and should be avoided at all costs.”

Lite uppiggande statistik: sen 70-talet har någonstans runt 160 anti-gay-omröstningar genomförts i USA. Av dessa röstade väljarna för initiativen, mot hbtq-rättigheter, i 70 procent av fallen. Delstaten Oregon leder i antalet anti gay-omröstningar. De har haft 35.

Omröstningarna kan handla om lite olika saker som den amerikanska högern tycker vore bra, från att förbjuda samkönade äktenskap till att förbjuda skolor att undervisa om (”propagera för!”) homosexualitet till att förbjuda delstaten i allmänhet att ”uppmuntra” till homosexualitet. Ibland tar de ett helhetsgrepp om frågorna och vill förbjuda både skolor och staten i allmänhet att undervisa om eller uppmuntra till homosexualitet, sadism och pedofili. Att placera hiv-positiva i karantän har de också velat rösta om, liksom att förvägra illegala immigranter sjukvård samt sparka homosexuella lärare.

Jag nämnde boken för Isak, som såg lite på mig och sa: ”Är det här på ungefär samma nivå som att läsa på om första världskriget?”
Jag: ”Kanske lite mindre deprimerande.”
Isak: ”För du vet att jag har förbjudit dig att läsa om deprimerande saker under de mörka höst- och vintermånaderna? För att du har provat det här förut och blir galen?”
Jag: ”Är det inte mer världen som är galen?”
Och det kunde ju varken han eller hans inre Hagga protestera emot.

Kan jag egentligen inte skriva, eftersom Elizabeth George uppenbarligen helt saknar känsla för dåliga skämt.

Jag pratar förstås om hennes bok Skriv på! (Write away), där den svenska översättaren kallar hennes teknik för MUTH – Metod för att Undvika Talande Huvuden. Själv kallar hon den TADH – Talking Heads Avoidance Technique, och missade därmed chansen att istället kalla den för METH – Method for the Elimination of Talking Heads.

Oh well, ingen är perfekt, och bortsett från avsaknaden av just det skämtet så är både boken och tekniken väldigt bra. Tekniken är ett svar på en utmaning som många författare har. Vi vet att karaktärer måste prata (i mina romaner oftast för att utveckla relationer, i hennes för att ge eller få viktig information). Så MUTH eller TADH eller METH handlar helt enkelt om scenen runt omkring det samtalet – var de är, vad de gör osv. I mina första utkast blev jag oftast så fascinerad av min egen dialog att jag glömde bort att ge läsarna ledtrådar om tid och plats (de måste påminnas ständigt), vilket lätt skapar intrycket av två huvuden som samtalar med varandra i något sorts sci fi-intet.

Det här är en utmaning, eftersom väldigt många karaktärer pratar med varandra väldigt ofta, och efter ett tag känner man starkt att ännu en café eller barscen eller samtal ute på gatan blir tjatigt. Plus att det förstås kan utnyttjas för att ge viktiga, mer subtila ledtrådar till konflikten eller personligheterna eller temat.

Skriver man manus för tv är det uppenbarligen lättare. Då kan man bara se till att strategiskt placera ett par nakna kvinnor i omgivningen och sen glatt låta karaktärerna prata på i bakgrunden.

Jag pratar förstås om Marco Polo, ett i övrigt rätt spännande historiskt drama om Kublai Khan (han är klart bäst i serien, den vita, rundögda Marco Polo glider mest runt och ser på). Det finns också starka kvinnor som slåss osv., men förvånansvärt många verkar föredra att göra det nakna. Av praktiska skäl, förstås.

”Åh nej”, tänker en av de kvinnliga karaktärerna säkert, ”jag kommer bli våldtagen av tre beväpnade soldater. Bäst jag sliter av mig kläderna innan jag sätter igång med kung fu:n.”

Eller: ”Åh nej”, tänker den värdiga prinsessan innan barbarerna stormar. ”Jag måste begå självmord för att undvika ett öde Värre Än Döden. Bäst jag först sliter av mig alla kläderna så att de kan hitta mig här på djurfållen naken!”

För den moderna tittaren kan det kännas osannolikt, ja, till och med imponerande, att de lyckats förlägga dialogerna till platser där nakna kvinnor vandrar runt, men som tur var för manusförfattaren har Kublai Khan ett harem. Vad bättre ställe att prata på? Ska man ha en potentiellt tråkig dialog mellan Kejsarinnan och en av ministrarna, varför inte låta båda inspektera nyanlända konkubiner, medan de demonstrerar sina sexuella färdigheter på varandra? Inte bara nakna kvinnor, utan också lite lätt girl-on-girl action, är en perfekt lösning.

Och det var det som gav mig problem. Jag har nämligen en inneboende nuförtiden, som har ett liv, och medan hen var ute och… ja, vad folk nu gör när de inte sitter hemma i soffan och tittar på Netflix, satt jag hemma och såg på tv. Tyvärr kom hen hem precis i harem-scenen.

Blixtsnabbt utvärderade jag situationen: ”herregud, här sitter jag och tittar på en serie som lagt in dialog i ett harem för att kunna zooma in på nakna, stönande kvinnokroppar medan dialogen pågår någonstans i bakgrunden. Ska jag förklara att jag bara slö-tittar på serien..? Nej, det låter som en ursäkt. Bäst att kasta mig upp och fram till datorn (ostrategiskt i kopplad i tv:n) och stänga av innan hen noterar vad jag tittar på.”

Och sen stod jag där, på vardagsrumsgolvet, medan jag försökte se nonchalant ut och insåg att få saker här i världen verkar lika suspekt som ljudet av stönande kvinnor som hastigt stängs av två sekunder efter att man klivit in genom dörren.

”Har någon tagit bort trädet????”

Inser att jag borde ha hittat ett bättre sätt att berätta det för henne, men hur gör man det? Och jag ville inte distrahera henne mitt i en deadline.

Vilket påminner mig om det gamla skämtet (pappas) om frun som är bortrest och mannen som är hemma med hennes katt. En dag ringer hon upp och frågar hur saker och ting är. ”Jodå, det går väl bra”, svarar mannen, ”jag jobbar på. Svärmor mår bra. Just, men din katt har dött.” Kvinnan blir förstås väldigt upprörd. ”Hur kan du bara säga det rakt upp och ner så där? Du måste ju ge mig tid att vänja mig. Berätta det gradvis. Ena dagen kanske katten kan sitta på taket, sen kan den ha ramlat ner, och sen kan du berätta att den tyvärr har dött.” Dagen därpå ringer kvinnan upp igen och frågar återigen hur saker och ting är. ”Jodå, det går väl bra”, svarar mannen, ”men svärmor sitter på taket.”

Så det kanske borde ha varit min strategi. Om jag hade sms:at Syrran om att trädet utanför vårt fönster sitter på taket hade hon förstått direkt att något var fel. Vi har ändå vuxit upp med samma skämt.

Här hade jag tänkt skriva en finstämd Ode till ett träd, förslagsvis genom att parafrasera någon annan dikt. Men jag upptäckte att det har skrivits en fascinerande mängd dikter om träd, så att jag varken behöver skriva en själv eller parafrasera en annan dikt. Det här är ett uppenbart bevis på att jag hade rätt: genom århundranden har författare och poeter stirrat tomt framför sig ut genom fönstret i söderförorten där de bor och sett träd.

Några av mina favoriter:

The Oak Tree av Matsuo Basho:

The oak tree:
not interested
in cherry blossoms.

Jag tänker mig att det är sant om hästkastanjer också. Eller kanske den lite mer passande finstämda:

When Autumn Came av Faiz Ahmed Faiz

This is the way that autumn came to the trees:
it stripped them down to the skin,
left their ebony bodies naked.
It shook out their hearts, the yellow leaves,
scattered them over the ground.
Anyone could trample them out of shape
undisturbed by a single moan of protest.

The birds that herald dreams
were exiled from their song,
each voice torn out of its throat.
They dropped into the dust
even before the hunter strung his bow.

Oh, God of May have mercy.
Bless these withered bodies
with the passion of your resurrection;
make their dead veins flow with blood again.

Give some tree the gift of green again.
Let one bird sing.

Den tycker jag faktiskt om på riktigt.