Kan jag egentligen inte skriva, eftersom Elizabeth George uppenbarligen helt saknar känsla för dåliga skämt.
Jag pratar förstås om hennes bok Skriv på! (Write away), där den svenska översättaren kallar hennes teknik för MUTH – Metod för att Undvika Talande Huvuden. Själv kallar hon den TADH – Talking Heads Avoidance Technique, och missade därmed chansen att istället kalla den för METH – Method for the Elimination of Talking Heads.
Oh well, ingen är perfekt, och bortsett från avsaknaden av just det skämtet så är både boken och tekniken väldigt bra. Tekniken är ett svar på en utmaning som många författare har. Vi vet att karaktärer måste prata (i mina romaner oftast för att utveckla relationer, i hennes för att ge eller få viktig information). Så MUTH eller TADH eller METH handlar helt enkelt om scenen runt omkring det samtalet – var de är, vad de gör osv. I mina första utkast blev jag oftast så fascinerad av min egen dialog att jag glömde bort att ge läsarna ledtrådar om tid och plats (de måste påminnas ständigt), vilket lätt skapar intrycket av två huvuden som samtalar med varandra i något sorts sci fi-intet.
Det här är en utmaning, eftersom väldigt många karaktärer pratar med varandra väldigt ofta, och efter ett tag känner man starkt att ännu en café eller barscen eller samtal ute på gatan blir tjatigt. Plus att det förstås kan utnyttjas för att ge viktiga, mer subtila ledtrådar till konflikten eller personligheterna eller temat.
Skriver man manus för tv är det uppenbarligen lättare. Då kan man bara se till att strategiskt placera ett par nakna kvinnor i omgivningen och sen glatt låta karaktärerna prata på i bakgrunden.
Jag pratar förstås om Marco Polo, ett i övrigt rätt spännande historiskt drama om Kublai Khan (han är klart bäst i serien, den vita, rundögda Marco Polo glider mest runt och ser på). Det finns också starka kvinnor som slåss osv., men förvånansvärt många verkar föredra att göra det nakna. Av praktiska skäl, förstås.
”Åh nej”, tänker en av de kvinnliga karaktärerna säkert, ”jag kommer bli våldtagen av tre beväpnade soldater. Bäst jag sliter av mig kläderna innan jag sätter igång med kung fu:n.”
Eller: ”Åh nej”, tänker den värdiga prinsessan innan barbarerna stormar. ”Jag måste begå självmord för att undvika ett öde Värre Än Döden. Bäst jag först sliter av mig alla kläderna så att de kan hitta mig här på djurfållen naken!”
För den moderna tittaren kan det kännas osannolikt, ja, till och med imponerande, att de lyckats förlägga dialogerna till platser där nakna kvinnor vandrar runt, men som tur var för manusförfattaren har Kublai Khan ett harem. Vad bättre ställe att prata på? Ska man ha en potentiellt tråkig dialog mellan Kejsarinnan och en av ministrarna, varför inte låta båda inspektera nyanlända konkubiner, medan de demonstrerar sina sexuella färdigheter på varandra? Inte bara nakna kvinnor, utan också lite lätt girl-on-girl action, är en perfekt lösning.
Och det var det som gav mig problem. Jag har nämligen en inneboende nuförtiden, som har ett liv, och medan hen var ute och… ja, vad folk nu gör när de inte sitter hemma i soffan och tittar på Netflix, satt jag hemma och såg på tv. Tyvärr kom hen hem precis i harem-scenen.
Blixtsnabbt utvärderade jag situationen: ”herregud, här sitter jag och tittar på en serie som lagt in dialog i ett harem för att kunna zooma in på nakna, stönande kvinnokroppar medan dialogen pågår någonstans i bakgrunden. Ska jag förklara att jag bara slö-tittar på serien..? Nej, det låter som en ursäkt. Bäst att kasta mig upp och fram till datorn (ostrategiskt i kopplad i tv:n) och stänga av innan hen noterar vad jag tittar på.”
Och sen stod jag där, på vardagsrumsgolvet, medan jag försökte se nonchalant ut och insåg att få saker här i världen verkar lika suspekt som ljudet av stönande kvinnor som hastigt stängs av två sekunder efter att man klivit in genom dörren.