Saker jag gör medan jag borde skriva

Så kommer historieskrivningen se ut. Med en heroisk insats har jag lyckats bryta mig in i den delen av badrumsskåpet där lysrören sitter och dessutom fått loss dem. Nu ska jag bara inhandla några nya och få fast dem, så kommer jag – halleluja! – ha ljus.

Jag har använt värmeljus i tre veckor, vilket ju är fint och harmoniskt på alla sätt och viss och förmodligen skulle ha pågått tills jullovet om jag inte skulle få en tillfällig inneboende om en vecka och alltså jobbar mot en deadline.

I vilket fall. Jag funderade på att lägga till Gud på listan ovan, men kom fram till att jag nog inte kunde mäta mig med Honom. Han behövde ju faktiskt inte ens en dag på sig för att fixa fram ljus.

Om jag hade ansvarat för Skapelsen hade det sett ut ungefär så här:

”Och badrummet var öde och tom, och mörker var över badkaret, och Katarina sade:

Låt mig hitta en pall att stå på för att se hur man bryter sig in.

Och sen varde det tv-serier, och böcker, och skrivande.

Och Katarina sade: jag fattar ingenting.

Och sen varde det ytterligare en vecka.

och Katarina sade: jag behöver en sexkantsnyckel

vilket tog två veckor till.”

Och så vidare. Jag ska avsluta berättelsen med ett ”Och det varde ljus!” efter dagens besök på Claes Ohlson. Eller kanske morgondagens. Vi får se. Efter det blir det världsherravälde och fler stordåd, förstås.

Jag läser alltid flera böcker samtidigt, eftersom vardagen så ofta kräver flera olika sorters böcker. Det är lite som musik – det är väl ingen som lyssnar på samma musik hela tiden, flera dagar i rad, oavsett om de är pigga eller trötta, glada eller ledsna, optimistiska eller pessimistiska, på väg ut eller hemma i soffan? Samma sak med böcker. Trötta kvällar kräver något lätt, som en Dick Francis man redan har läst förut. Pigga förmiddagar kräver något roligt och intressant, som Reservation blues, och ett bad när man egentligen borde jobba kräver något som i alla fall nästan kan ses som efterforskning (just nu: Kindred).

Jag berättade om det här för en vän, som genast blev lite väl inspirerad. Jag hade inte tänkt på nackdelarna med det här systemet förrän jag frågade honom hur hans kväll hade varit:

Han: ”Jodå. Helt okej. Jag har provat din princip om att läsa flera böcker samtidigt. Så jag började med att läsa ett par kapitel ur din bok.”
Redan här borde jag ha anat oråd. Det finns så många böcker jag inte vill att min ska jämföras med, särskilt inte så direkt. Till exempel Dick Francis, Reservation blues och Kindred, bara för att nämna de jag först kommer att tänka på. Men det gjorde jag inte. ”Vad roligt”, sa jag istället. ”Vilken bok läste du sen?”
”How to bottom like a porn star.”
Eller den.
”Den måste få min bok att framstå som lite… tråkig?” sa jag.
”Ni skriver ju i olika genrer”, sa han generöst.

Vissa böcker kan man helt enkelt inte konkurrera med.

Jag var ute på min dagliga promenad, då jag rätar ut rygg och axlar och inbillar mig att jag tänker på skrivandet. Promenaden tar mig en bit längs med Flatensjön och sen följer jag Flatenvägen tillbaka, en fin sträcka precis parallellt med Tyresövägen (nuförtiden tycker jag att skogspromenaden längs med sjön är marginellt vackrare; på tiden jag tänkte på Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt föredrog jag den magiska utsikten över motorväg). Promenaden avslutas allt som oftast i Älta centrum, där jag passerar Ica tillsammans med andra pensionärer och handlar saker som en gul lök, lite mer mjölk och tre paket kaffe på extrapris.

Jag var kanske hundra meter från Älta centrum, fortfarande inte helt säker på vad det var jag skulle handla, när jag såg en grupp komma gående åt mitt håll, bort från centrumet. Den fångade min uppmärksamhet först genom att vara kanske tjugo personer mitt på dagen, och sen genom att samtliga hade tunna, vita byxor på sig.

Det far det första mysteriet. Vad gjorde tjugo personer i vita träningsbyxor i Älta centrum? Min första gissning var att det var en grupp ungdomar som tränade kampsport och som av någon anledning var på väg någonstans tillsammans. Unga rör sig i grupp. Kampsportare har ibland vita byxor.

Nästa var förstås vart de var på väg. Det finns ingenting åt hållet jag kom ifrån. Eller, det finns ett dagis, som jag strök eftersom jag inte kunde tänka mig något tjugo kampsportare skulle göra där. Passerar man dagiset kommer man så småningom till hyreshusen där jag bor; tre åttavåningshus i beige betong som står snett parallellt med varandra. De ser ut som en flotta som är på väg att segla bort mot Statoilmacken. Jag längtar efter dagen då de faktiskt gör det.

När de kom närmare insåg jag att de var för gamla för att vara kampsportare (inte baserat på att det finns någon sorts ålder för det, men ser man tjugo personer i åldern trettio till femtio mitt på dagen kan man vara nästan säker på att de inte är professionella kampsportare som tränar på heltid). De mörkblå tröjorna de hade på sig gav nästa ledtråd: lite som Sherlock Holmes slöt jag mig till att det var Älta vårdscentral som var ute på vift.

Det fick på intet sätt mysteriet att klarna. Varför var vad jag utgick ifrån var hela vårdscentralen ute och promenerade på sin lunch? Tillsammans? Finns det tjugo anställda på vilket ställe som helst kan man vara nästan säker på att de inte äter lunch tillsammans, eftersom alla inte kommer gilla varandra, och förresten är november inte rätta tiden för spontana picknicks utanför ett dagis. Alla kunde inte heller ha barn på dagiset och bara spontant bestämt sig för att besöka dem i samlad trupp. Och jag tvivlade på att de var på väg hem till någon. Vårdpersonal gör knappast hembesök längre.

Det här piggade upp hela min handling, och i tankarna hade jag redan döpt det till Mysteriet med den försvunna vårdcentralen, eller Vårdcentral på vift. Min bästa gissning var någon sorts teambuilding-övning med en desperat konsult som klämkäckt skulle få dem att göra saker på en gräsplätt utanför ett dagis. Kanske något i stil med Lars Berges Kontorsninjan.

Därför var det med viss sorg som jag sen passerade dem, bärande på min Ica-kasse med mjölken, löken och de tre paketen kaffe, och såg dem alla tråkigt uppställda i två rader, efter höjd, framför ett träd.

Gruppfotografi. Utomhus. Med hösttema.

De hade inte ens lyckats hitta ett träd med några färgglada löv kvar, så det enda som skymtade i bakgrunden var kala, taniga grenar, blött gräs och några bruna löv.

Besvikelsen.

Om ni någonsin har försökt ringa till mig så vet ni att sannolikheten för att jag svarar är minimal, särskilt om jag inte har ert nummer inlagt. Av princip svarar jag inte på telefonnummer jag inte känner igen. Efter år av telefonvägran är de enda som ringer till mig telefonförsäljare. Är det någon annan som ringer talar de ändå in ett telefonsvarmeddelande, och då vet jag dessutom vad samtalet handlar om när jag väl bestämmer mig för att ringa upp.

Alltså. Missat samtal utan telefonsvararmeddelande: ingen åtgärd. Missat samtal med telefonsvararmeddelande: lyssna på meddelande och eventuellt ring upp.

Jag trodde faktiskt att det var en oslagbar strategi, tills jag idag fick ett missat telefonsamtal. En första sökning på Eniro gav varken något resultat eller någon varning om telefonförsäljare. Det lämnades ett meddelande. Jag fick instinktiv panik över att jag hade glömt något, och att meddelandet skulle vara i stilen ”Var är du, jag står på den överenskomna platsen och väntar på dig” eller något annat som skulle störa min dagsplan av promenad, efterforskning och läsning av Dick Francis i soffan.

Bakgrundsmusik. Klassisk och rätt harmonisk, på ett slätsruket sätt. Det var vad telefonsvararmeddelandet bestod av, i ungefär en minuts tid, innan musiken tystnade och jag fortfarande inte var särskilt mycket klokare. Motvilligt, driven av en nyfikenhet som jag visste skulle straffa sig, ringde jag faktiskt upp telefonnumret.

Klämkäck kvinna: ”Välkommen till Bantling och partner” (eller något sådant)
Jag: ”Någon från det här numret ringde mig precis…?”
Kvinna: ”Det var nog jag! Det är nämligen så att vi vill bjuda på en företagslunch.”
Jag: ”Jaha?”
Tanke: jag kommer inte gå på företagslunchen.
Kvinna: ”Ja, förutom själva lunchen bjuder vi också på en presentation..”
Tanke: men varför vill de bjuda mig på lunch?
Kvinna: ”Om hur man kan få de bästa villkoren gentemot sin bank, med anledning av det aktuella ränteläget där…”
Här zoomade jag ut. Ord som villkor, bank och ränteläge framkallar ofta akut narkolepsi hos mig.
Tanke: vilka går på en sån här företagslunch? Borde jag gå bara för att göra anteckningar? Är det småföretagare desperata efter gratislunch, eller finns det människor därute som tycker att det låter oerhört lockande med lite samkväv över ränteläget? Och viktigare: vilken lunch kommer de servera? För om jag har tagit mig dit för gratislunch kommer jag bli besviken om det visar sig vara en tråkig pastasallad, det är allt jag säger.
Tanke: Katarina, gör det inte. 
Jag: ”Jag är tyvärr inte intresserad.”
Klick.

Ny princip:
1. Inte svara på telefonsamtal
2. Kolla på Eniro för första ledtråd/eventuell telefonförsäljar-varning
3. Lyssna av eventuellt telefonmeddelande
4. Låt dig inte luras av harmonisk bakgrundsmusik

För övrigt orsakade min telefonpolicy akut panik för en vän för några dagar sedan, när telefonen tydligen av misstag råkat ringa upp henne. Två minuter senare hade jag fått tre sms som frågade hur jag mådde, om något hade hänt, förklarade att hon hade försökt ringa upp men att hon tyvärr nu var ute på Medelhavet i en sjöräddningsbåt och inte hade någon täckning men ändå hade försökt ringa och det bara var att höra av sig om det var något som hade hänt, och hon fanns här för mig.

Det är alltså vad som händer om jag faktiskt ringer mina vänner.

Kanske borde jag ringa dem oftare?

Så, jag leker med en ny idé. Tidigare har det gått långsamt och varit precis så plågsamt som det kan vara när allt är oklart och öppet och man inser hur mycket jobb det är kvar innan det ens kan bli ett pinsamt dåligt första utkast.

Sen fick jag snilleblixten om ett nytt sätt att organisera, mäta och disciplinera mitt skrivande. Jag kallar den: En detalj per dag.

Det är allt jag kräver av mig själv, men det kräver jag varje dag. En detalj. Det kan vara en tanke om något som ska hända, antingen bara en ensam scen eller en skissartad anteckning om en scen-sekvens. Eller en bakgrundsdetalj om någon av karaktärerna. Eller, som idag, att Scott Livelys ansikte helt klart måste finnas på en piltavla i en bar (det är möjligt att den detaljen inte ens överlever till det första utkastet, men ändå. Jag har kommit på den. Den finns där). Det enda jag behöver göra är att på något sätt placera mig i en sinnesstämning där idéer och detaljer kan komma till mig.

Det är faktiskt förvånansvärt lätt att komma på en detalj per dag så länge man inte har några krav på att det ska vara en specifik detalj. Jag försöker alltså inte komma på något om karaktärerna en dag, och sen något om miljön en annan. Vilken detalj som helst, bara den är nedskriven i ett worddokument. Om ingenting annat fungerar kan jag alltid sätta mig ner och försöka komma på ett namn till en obetydlig bikaraktär.

Visst, man skulle kunna hävda att i den här takten kommer det ta mig ca 1592 dagar att få fram en bok. Det är en preliminär uppskattning beräknat på en bok om 398 sidor, fyra detaljer per sida, med en detalj per dag. Antalet detaljer per sida är ett genomsnitt beräknat på de idéer jag har haft hittills, som ju växlat från piltavlan (den sidan kommer kräva betydligt fler detaljer än så, eller flera dagars arbete) till hela sekvenser där en dags jobb kanske i slutändan tar upp tre sidor i boken.

I vilket fall. Då ser vi alltså framför oss ett första utkast om drygt fem år (jag la till ungefär ett halvår för att faktiskt foga ihop detaljerna till en löpande text), vilket innebär en ny bok ungefär hösten 2021. Jag inser att det kanske inte är dags att självbelåtet klappa mig själv på axeln över min disciplin och fokus riktigt ännu.

Poängen med den nya en-detalj-per-dag-regeln är dock att det ofta är betydligt fler detaljer än så varje given dag. Det är bara det att jag inte kräver det av mig själv. Men en detalj leder till en annan, som idag när detaljen om Scott Livelys sönderskjutna ansikte ledde till en hel sammanfattning av fyra karaktärers bakgrund, tre scener som antingen kan bli summerade tillbakablickar eller hela scen-sekvenser samt en detalj till en skylt.

Och det innebär att jag hela tiden tänker på olika saker av boken och världen den utspelar sig i och alltså gradvis håller på att flytta in i en ny stad, med nya låtsaskompisar, som kommer ta över mitt liv och göra frågan om huruvida jag ska bli eremit eller inte helt överflödig eftersom jag ändå inte kommer vara här.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här blogg-inlägget: inspiration. Jag antar att det finns författare som alltid är inspirerade och mest sitter där framför datorn och känner hur en ny bok automatiskt kommer till dem, men jag har ännu inte träffat dem. Jag har mer träffat människor som jobbar fokuserat och hårt och sliter sitt hår och misströstar och tvivlar på sig själva, på idéen och på meningen med livet, universum och allting, ger upp, och lägger sig på soffan ett tag, innan de faktiskt får en idé, skriver lite, misströstar osv.

Kanske pratar jag bara om mig själv nu. I vilket fall. Inspiration. Ibland, ibland, faller saker plötsligt på plats och allt går precis så lätt och självklart som om man faktiskt mest kanaliserade ett budskap från ovan. Detaljer uppenbarar sig i snabbare takt än man hinner skriva ner dem, ens karaktärer är mer verkliga än riktiga människor och man föreställer sig att om man bara kunde sitta ner i ett par hundra timmar i streck skulle boken kunna skrivas i ett svep.

Det här är inte enbart en positiv känsla. När jag inte skriver är jag ibland lite rädd för att hamna i den. Den närmaste jämförelsen jag kan hitta är koffein: den där magiska stunden när man dricker flera koppar kaffe på rad och blir piggare och mer fokuserad och oövervinnerlig och sen inser att man har hjärtklappning och inte längre kan sitta stilla och definitivt inte jobba, utan mest går fram och tillbaka över köksgolvet medan man säger saker högt för sig själv som: ”Herregud, tillbakablickarna! Så ska de organiseras, nu ska jag sätta mig ner och anteckna det så fort jag gått tre varv till runt köket och jag undrar om jag ska blogga först men hur blir det med den scenen som ju kronologiskt kommer före men det gör ingenting för jag kan ha det tematiskt och kronologiskt och herregud, då måste den vändpunkten komma där istället men hänger det ihop ja kanske och förresten måste huset vara rött tror jag om det inte målas om fast det kanske är klyschigt och då kan jag få med barndomstraumat sen och ha en gripande scen och var ställde jag min kaffekopp?”

Det hela blir inte bättre eftersom jag ofta bokstavligen dricker kaffe också.

Förutom att man här någonstans passerar det riktigt effektiva inspirations-stadiet så blir man också läskigt enkelspårig och rätt obarmhärtig mot människor i ens närhet. Det är här jag börjar lyssna på mina vänner och fundera på om det finns något i det som jag kan använda i en bok, eller träffar människor utan att aldrig vara närvarande eller hummar mig igenom hela samtal utan att lyssna eftersom jag faktiskt inte är här.

Faktiskt började min inspiration idag med ett Skype-samtal med en vän. Vi var mitt inne i ett samtal när jag plötsligt kom på dagens detalj redan halv tio på morgonen, följt av en stark föraning om att det här skulle kunna bli en inspirerad dag då jag skrev fokuserat.
”Okej, jag måste sluta Skypa”, sa jag, mitt i ett samtal.
”Eh, va?” sa vännen.
”Jag måste skriva.”
”Men…?”
”Eller jag måste inte. Jag vill skriva.” (Alla författare vet hur härlig den distinktionen är, de dagar då man faktiskt skriver för att man vill det och inte för att man borde, men så här i efterhand undrar jag om det kanske fick det hela att verka ännu mer oartigt)
”Nu direkt?”
”Japp! Men hör av dig när du har vaknat. Då har jag nog skrivit klart.”
”Ja, men då måste ju jag gå till jobbet.”
”Just det. Men vi hörs!”
Klick. Eller hur ett Skype-samtal som avlutas nu låter.

Först när jag lagt på insåg jag två saker:
1, Det var första gången just den här vännen såg mig när jag är asocialt och obarmhärtigt fokuserad på skrivandet, vilket jag kanske borde ha skött lite snyggare, samt
2. Jag borde ha passat på att ställa några reserach-frågor till honom innan jag la på

Genom en heroisk självdisciplin ringde jag inte och väckte honom på Skype för att ställa dem direkt. Jag är en oerhört hänsynsfull människa.

Mer kaffe, kanske?