Saker jag gör medan jag borde skriva

För de flesta verkade det nog vara en väldigt liten förändring när jag och Syrran flyttade två hus bort, från en trea till en fyra. Den största förändringen, tänkte kanske de som besökt oss i båda lägenheterna, var nog hur mycket mindre kaos det blir när man inte längre behöver få in två skrivare, ett skrivbord, ett staffli och diverse konstprojekt i vardagsrummet.

Det är fel, förstås. Den största förändringen var att jag var tvungen att vänja mig vid helt nya träd utanför mitt fönster. Ni kan tycka att det här är en liten detalj, men som författare tillbringar jag väldigt mycket tid med att titta tomt ut genom fönstret, så träd blir viktiga. En källa till rörelse och dramatik; årstidernas gång; löv som kommer och går, på samma gång permanenta och tidlösa och satt i ständig förändring, etc. etc. Utanför vår förra lägenhet hade vi ett litet körsbärsträd som jag fortfarande saknar: det var alltid först ut i nya årstider, som ett överentusiastiskt barn som inte kan vänta på att få kasta sig ut i dem. Vår! Sommar! Höst! Äntligen!

Så när vi flyttade oroade jag mig förstås för hur de nya träden skulle kännas. Det var det första jag tänkte på när vi kollade in lägenheten och skulle bestämma oss. Inte allt jobb som skulle behöva göras. Inte allt det extra utrymmet. Inte ens arbetsrummet, där min skrivare skulle bo. Nej, jag spanade in träden, och funderade på om andra våningen skulle fungera lika bra som tredje, träd-mässigt sett. Man kom lite närmare dem. Som att sitta i en trädkoja. Inte samma överblick, men fint, på sitt eget sätt.

Länge var jag kluven till hästkastanjen. Den var stor och dominerade det mesta; jag saknade mitt lilla körsbärsträd.

Jag är i grunden konservativ och skeptisk till förändring, men efter ett år hade jag vant mig vid den. Den var perfekt under förra årets varma sommar. Den hade en avbruten trädgren högst som vägrade ramla ner. På en annan gren hängde någon sorts hemelektronik (en radio, kanske?) som också lyckats klamra sig fast under flera årstiders regn och vind.

Ja, imperfekt. Var. Hade. Hängde.

Idag småjobbade jag lugnt medan någon sågade utanför fönstret. Jag tänkte inte mer på det än så; ett par grenar som behövde kapas, kanske, efter de senaste dagarnas vindar. Tills jag gick ut för att röka och såg… ingenting. Tomhet. Ännu mer dramatiskt eftersom trädet skymt en av de små lekplatserna som det kryllar av längs med husen, så att de kapade ett träd och skapade en hel glänta utanför mitt fönster. Igår satt jag och skrev i en skog, idag har jag två taniga träd som knappt når upp till balkongen, och en lekplats, av alla tråkiga saker att tvingas se på.

Tragedin.

Sorgen.

Uppenbarligen kommer jag inte kunna jobba mer idag. Jag ska ligga i soffan och deprimerat tänka på alla fina tider vi haft tillsammans, kanske formulera ett Ode till ett träd.

Kondoleanser mottages med tacksamhet.

Här om dagen sa jag något som jag aldrig trodde att jag skulle säga, och nu kan jag inte sluta tänka på det: ”Ibland måste man bara leva i någon sorts verklighet.”

Vad är det för sorts råd? Jag är romanförfattare, för guds skull. Jag sysslar inte med verkligheten.

Så jag tar tillbaka det. Det här är vad jag menade:

Skit i verkligheten. När har den någonsin gjort någon glad? Hitta på, dröm dig bort, vägra se saker, du behöver inte acceptera något alls. Skaffa låtsaskompisar, eller häng med mina. Allt kommer att lösa sig. Gör vad du måste för att hitta dina lyckliga slut. Jag är säker på att du kommer finna dem.

Verkligheten är för mesar.

Jag ska villigt erkänna att jag inte normalt sett är någon julfanatiker. Det bästa som hänt med julfirandet är förmodligen året då föräldrarna och min brors svärföräldrar bestämde sig för att dumpa barnen och dra iväg på kryssning över jul och nyår. Det satte ribban för kommande år. Nuförtiden ses vi någon gång när vi kan, ger väldigt begränsade julklappar på tema (förra året: läsbart) och firar Jesusbarnets födelse så som sig bör: med mängder av mat och choklad och en filt och en soffa och absolut inga måsten, inte ens chokladen (men den brukar jag ändå klara av).

Med detta sagt är jag om möjligt ännu mindre sugen på julen i år. Jag brukar ändå ha någon helg i november eller början på december då jag inser att julhetsen är en perfekt ursäkt att dricka varm choklad och julmust, äta lussekatter och chokladpraliner och läsa om Charles Dickens A Christmas Carol (en gång per år, vare sig det behövs eller inte).

I år har jag och min inre Hagga bestämt oss för att det låter alldeles äckligt trevligt och därför självklart måste undvikas. Här skas inte bli på bra humör eller ha lite så där mysigt och fint i mörkret eller ens bli sockerhög. Nej, jag ska dricka för mycket kaffe, skamlöst kedjeröka och sitta och muttra bittert för sig själv, helst tillsammans med Isak och hans inre Hagga (våra inre haggor kommer oerhört bra överens).

Jag pratade med det här med Syrran igår.
Jag: ”Jag har inte ens ätit lussebullar.”
Syrran: ”Jag gjorde det igår…”
Jag: tystnad.
Syrran: ”De hade tre för två-erbjudande.”
Jag: ”Var de goda?”
Syrran: ”Alldeles otroligt goda.”
Jag: tystnad, medan jag tänker på alldeles otroligt goda lussebullar.
Syrran: ”Och sen åt jag de andra två också och blev illamående. Så det kanske tar ut trevligheten lite?”
Jag: ”Om man blir illamående måste det ju vara okej.”

På en Statoil-mack i Haninge. I bakgrunden: White Christmas.

Jag till Isak: ”Åh nej.”
Isak: ”Åh nej?”
Jag: ”Det är första advent. Nu får de spela julmusik.”
Isak: ”Och det är precis anledningen varför jag lyssnar på Sveriges kristna radio istället för Lugna favoriter.”

Vilket nu när jag tänker på det är rätt ironiskt.

När man instinktivt kommer på idéer för en helt annan bok och är helt säker på att den boken praktiskt taget kommer skriva sig själv.