Tjuvlyssnat: lögner

Två kvinnor, någonstans mellan 20 – 30 år gamla, som röker utanför en bar:

”Ja!” säger den ena tjejen, i det där entusiastiska tonfallet som används när man plötsligt upptäckt att man har något gemensamt. ”Jag ljuger så sjukt mycket!”

Det är en replik som måste väcka intresse. Om vadå? Alltid? Varför behöver de ljuga? Vad får det för konsekvenser? Stora lögner, små lögner? Lögner är alltid intressanta.

Jag har länge velat vara en person som är bra på att ljuga, men tyvärr klarar jag bara av väldigt små och banala lögner med någon som helst sorts trovärdighet. Förutom när jag ljuger för mig själv förstås, men då är det ju inför en otroligt godtrogen person som gärna låter sig luras, så jag tror inte det räknas.

Senaste uppenbara lögnerna:

Igår eftermiddag: ”Imorgon kommer jag vara pigg och effektiv och disciplinerad!”

Igår kväll: ”Jag kan vara vaken till halv tolv och se klart sista avsnittet av Show me a hero utan att vara död imorgon.”

Imorse: ”Imorgon kommer jag vara pigg och effektiv och disciplinerad.”

Litterära fejder: ”A southern fag is meaner than the meanest rattler you ever met.”

Allra bäst blir förstås förolämpningarna om de är den del av en större litterär fejd, som den mellan Gore Vidal och Truman Capote som så småningom utmynnade i vad People magazine kallade den största litterära rättegångsprocessen sen ”Oscar Wilde dropped his famous slander case against the Marquess of Queensberry”.

Att Capote och Vidal bråkade var förstås inget nytt: det sensationella låg i att Vidal faktiskt stämde Capote för en av många förolämpningar (Capote hävdade i en intervju att Vidal hade blivit utslängt från en fest på Vita huset för att han förolämpat Jackie Onassis mamma), på miljonbelopp, och dessutom verkade ha goda möjligheter att vinna.

Det tragiska låg i Jackie Onassis syster,  Lee Radziwill. Innan Capote använde dem alla i Answered Prayer var han nära vän med en förbluffande mängd rika, vackra och berömda överklasskvinnor. Och länge hade han varit allra närmast Jackie Onassis syster. Han höjde henne till skyarna i offentliga intervjuer, stöttade henne privat, brann för hennes eget mål att bli lika berömd som sin syster, försökte skapa en skådespelarkarriär åt henne (tyvärr utan att först undersöka om hon kunde spela teater). Föga förvånande litade han på att hon skulle ta hans sida.

Lee Radziwill, däremot, sade sig inte ha något minne av händelsen, eller att hon någonsin pratat om den med Capote. Och när hon tillfrågade om hur det kändes att vara mitt i det litterära bråket, svarade hon: ”We know what they are. They are two fags. It is just the most disgusting thing.”

Det magnifika låg i Truman Capotes hämnd. Om man ska förolämpa en bitter och alkoholiserad och genialisk bög med homofoba kommentarer, ska man kanske inte välja någon som har känt en i många år. Capote svarade med ett minutiöst förberett tv-framträdande (kompletterat med en tidningsintervju dagen efter) där han avslöjade alla hennes hemligheter:

I’ll tell you something about fags, especially Southern fags. We is mean. A southern fag is meaner than the meanest rattler you ever met. I know that Lee wouldn’t want me to be tellin’ none of this. But you know us Southern fags – we just can’t keep our mouths shut.”

Varpå han avslöjade att Lee alltid varit avundsjuk på sin mer berömda storasyster, att Lee själv velat gifta sig med Onassis, att hon en gång försökt stjäla en man från hans fru och hur hon sårats av att bli dumpad av en annan (”he met this chick with a little less mileage on her”).

Hur stämningen slutade? De gjorde upp i godo efter nästan tio år, med skriftlig ursäkt från Capote. Lite av ett anti-klimax.

Litterära förolämpningar: ”Once again, words fail Norman Mailer”

Få saker piggar upp så mycket som ett riktigt bra litterärt gräl. Ta två personer, som båda ägnat hela sitt liv åt att leka med ord. Blanda med lite fåfänga, status-hets, professionell avundsjuka, personliga avundsjuka, osäkerhet, dålig självkänsla, och små kretsar där alla känner alla. Lägg till droger och alkohol efter tycke och smak. Resultatet blir ofta fantastiskt vassa och roliga förolämpningar.

Jag tänker på det här ämnet för att jag precis har läst Gerald Clarkes helt briljanta biografi över Truman Capote. Jag skulle säga att han och Gore Vidal är litteraturvärldens motsvarighet till Winston Churchill: en ändlös källa fantastiska förolämpningar.

Några favoritförolämpningar av Truman Capote:

Om William Faulkner:
”He was a great friend of mine. Well, as much as you could be a friend of his, unless you were a fourteen-year-old nymphet.”

Om Jack Kerouac:
“That’s not writing, that’s typing.”

Om Gore Vidal:
“I’m always sad about Gore—very sad that he has to breathe every day.”

Gore Vidal är förstås också en av förolämpningarnas mästare:

Om Truman Capote:
“He’s a full-fledged housewife from Kansas with all the prejudices.”

Och förstås: kanske min favorit-förolämpningar någonsin. Efter att Norman Mailer slagit honom på en fest, efter att Vidal sågat hans senaste bok:
”Once again, words fail Norman Mailer.”

Herkules. Alexander den store. Katarina Bivald. Pappa.

Okej, så jag hade fått loss lysrören, kommit ihåg (efter att bara ha behövt vända om en gång och hämta upp det när jag råkat lämna kvar det på vardagsrumsbordet) att ta med det gamla lysröret till Claes Ohlson, och hade praktiskt taget köpt ett nytt.

Praktiskt taget oövervinnerlig. Och så tror folk att det är Cissi som är den självständiga, praktiska och händiga i vårt hushåll. Ha!

Det krävdes bara tre veckor samt två telefonsamtal och ett sms till pappa för att klara av det. Ungefär så här gick samtalen:

Nummer 1:
Jag: ”Hur är läget? Det är bra ned mig också. Du, tror du att det här lysröret fungerar? Du tror det? Bra. Då satsar jag på det.”

Nummer två (tre minuter senare):
Pappa: ”Hur är läget? Fortfarande bra? Bra. Du, det kan också vara [oklart vad eftersom jag glömde bort det innan han ens hade avslutat meningen] som är trasig.”
Jag: ”Öh, va?”
Pappa: ”Det är en liten sak, några centimeter stor kanske, som [oklart vad eftersom jag glömde bort det innan han ens hade avslutat meningen].”
Jag: ”Jaså.”
Pappa (efter en kort stunds tystnad): ”Jag kanske bara ska komma förbi imorgon och sätta i dem åt dig?”
Jag: ”Ja! Jag menar… om du har tid….”

Men jag vill bara påpeka att jag hade klarat av det ensam också. Absolut. Säkert. Jag är faktiskt också självständig och praktisk och händig.

Sms:
Jag: ”Orkar du passera Statoilmacken på vägen och köpa mjölk? Laktosfri om de har, annars vanlig.”
Pappa: ”Ok.”

Ny version av Skapelseberättelsen:

Katarina ringde pappa. Det var den sjätte dagen.

Den sjun­de da­gen ha­de Katarina full­bor­dat sitt verk, och hon vi­la­de på den sjun­de da­gen ef­ter allt hon ha­de fått pappa att göra. Katarina välsig­na­de den sjun­de da­gen och gjor­de den till en he­lig dag, ty på den da­gen vi­la­de hon se­dan hon sett på pappa byta lysrör.

Det­ta är berättel­sen om hur lysrören byttes.

Herkules. Alexander den store. Katarina Bivald.

Så kommer historieskrivningen se ut. Med en heroisk insats har jag lyckats bryta mig in i den delen av badrumsskåpet där lysrören sitter och dessutom fått loss dem. Nu ska jag bara inhandla några nya och få fast dem, så kommer jag – halleluja! – ha ljus.

Jag har använt värmeljus i tre veckor, vilket ju är fint och harmoniskt på alla sätt och viss och förmodligen skulle ha pågått tills jullovet om jag inte skulle få en tillfällig inneboende om en vecka och alltså jobbar mot en deadline.

I vilket fall. Jag funderade på att lägga till Gud på listan ovan, men kom fram till att jag nog inte kunde mäta mig med Honom. Han behövde ju faktiskt inte ens en dag på sig för att fixa fram ljus.

Om jag hade ansvarat för Skapelsen hade det sett ut ungefär så här:

”Och badrummet var öde och tom, och mörker var över badkaret, och Katarina sade:

Låt mig hitta en pall att stå på för att se hur man bryter sig in.

Och sen varde det tv-serier, och böcker, och skrivande.

Och Katarina sade: jag fattar ingenting.

Och sen varde det ytterligare en vecka.

och Katarina sade: jag behöver en sexkantsnyckel

vilket tog två veckor till.”

Och så vidare. Jag ska avsluta berättelsen med ett ”Och det varde ljus!” efter dagens besök på Claes Ohlson. Eller kanske morgondagens. Vi får se. Efter det blir det världsherravälde och fler stordåd, förstås.

>