Saker jag gör medan jag borde skriva

Med tanke på hur ofta jag badar i självömkan och självtvivel kanske ni inte vet att jag också har en mycket väl utvecklad tilltro till min egen förmåga. Det här kommer sig delvis av att jag är fantastisk och briljant och oövervinnerlig, och delvis av en lika väl utvecklad fallenhet för självbedrägeri.

Och ändå. Ibland överraskar jag till och med mig själv. Jag hade ingen aning om att jag ansågs vara expert på så mycket, men när jag idag gick igenom kommentarerna som ”inväntar granskning” insåg jag hur oerhört ansvarslöst det är att försumma bloggen när folk litar på mig för att bringa klarhet i så många ämnen.

Här är ett axplock av dem:

Hunduppfostran

Kelli frågar:

Ryktet om mina fantastiska kunskaper har spridit sig: ”Hi Katarina!I am due to return to work 4hrs/day, 4 days/wk for the first month. This will be inrasceed to 6hrs/day during the second month and back to my usual hours of 8 hrs/day 4 days/wk in January 2012.I have a 14.5 year old Maltese cross, Molly and a 14.3week old Cavoodle Frankie . I am spending time together and separately with both dogs, both having one to two separate walks /day and am having hang out time with both dogs in the tiled family area while I study. I am not yet comfortable leaving Frankie alone with Molly as Molly is an anxious dog and I fear Molly will hurt Frankie. I will contact you to arrange 1 on 1 training when I have finished puppy school with Frankie. My main concern is, I leave Frankie in the tiled family area with his water, pee pad, toys, crate and soft bed and a chicken neck to chew on when I have to leave him for 45-60 mins for medical appointments. The family area is completely sectioned off from the lounge with the puppy pen opened out. Somehow, I find Frankie waiting anxiously by the door when I arrive home. I am concerned when I return to work that this will happen and it is not safe for him. Do you have an suggestions????Kind regards,Kellie”

Det här är faktiskt inte den enda frågan om hunduppfostran jag hade fått, så uppenbarligen måste jag nu utvidga temat på mina inlägg till att inte bara fokusera på att jag varken bloggar eller skriver, utan också råd kring hundar. Dock är jag faktiskt lite osäker på den här träningen som Kellie kommer kontakta mig för att organisera.

Mode

Ingen egentlig fråga, men många berömmer min osvikliga känsla för stil. Till inlägget om Emma Thompsons skrivprocess fick jag t.ex. mycket beröm för min väst – inte många klarar av att bära upp en väst, sa kommentaren till ett inlägg helt utan några bilder och definitivt utan väst, men jag tillhör ett av undantagen.

Här blir det mer tydligt än någonsin att jag måste reda upp saker och ting, eftersom komplimangen bygger på ett allvarligt missförstånd. Alla ser bättre ut i väst. Och i kostym. Om fler människor gick omkring i tredelad kostym skulle den här världen se betydligt coolare ut.

Heminredning

En rörande, om än missriktad, kommentar verkar mer vara ute efter en gul filt än mina råd, men ändå:

I would love to win the blanket with the yeollw trim because I absolutely love every bit of it and it goes with my nursery perfectly! You are so talented and have such great style. I am having a little girl in over a month and am in need of your style in her nursery! Everything about the blanket is to die for and it would make my year to be chosen to win your blanket. Thanks for your talent!

Tyvärr kommer hon inte vinna den, men om hon hade bett mig om råd är jag säker på att jag också hade kunnat styra upp hennes nursery. Angående hennes kommande barn kan jag bara gratulera och återigen rekommendera den tredelade kostymen. Vad varje bebis behöver.

Just nu är jag inne i den där fasen av skrivande där jag mest går runt och väntar på att idéer på något magiskt sätt ska uppenbara sig. I de flesta skrivarhandböcker är den här fasen känd som ”ursäkter författare använder för att inte bara sätta sig ner på en stol och jobba som en normal människa”. Jag föredrar min beskrivning.

På ett sätt är det en väldigt fin fas. Så lite är klart att alla idéer är välkomna – en plötslig detalj till miljön, ett namn till en person, eller en liten bit bakgrund om deras personlighet. Men den är också rätt påfrestande, eftersom så lite är klart att det för mig känns omöjligt att sätta mig ner och säga åt idéerna att komma.

Jag försöker ibland fortfarande. ”Då jobbar jag med karaktärer idag”, tänker jag beslutsamt och tar fram ritpapperet. ”Okej. Karaktär 1. Det är en … man? Eller kanske en kvinna? Som har ett jobb? Eller inte?” Och sen känns ingenting riktigt verkligt eftersom det mer blir en hantverkmässig övning där idéer vägs rationellt mot varandra. Det vill säga tänks ut och sågas (”Vad kan hans barndomstrauma vara..? Kan det vara fadersrelationen? Alkohol inblandat? Ja men se där, idel origininalitet som alltid”). Till skillnad från när idéer mer kommer till en och man tycker att det är en nyskapande idé med en boknörd som inte har något liv eftersom hon levt helt genom böckerna (”Oooooh. Originellt, Katarina, det här blir roligt!”)

Alternativet är att bara vandra runt och på något sätt hoppas att idéerna ska slå till. De gör det, en eller två per dag, men det känns inte så effektivt direkt. I lördags kom jag till exempel på exakt hur en av karaktärerna bryter ihop, vilket var en viktig del av hennes personlighet och en potentiellt fin framtida scen, men kanske inte tillräckligt för en hel arbetsdag.

En fördel med det här sättet att jobba: om man skulle drabbas av en 24-timmarsförkylning som får en att sova i 24 timmar i allmän feberyra så kan man ändå jobba, eftersom det inte är så stor skillnad mot ens övriga arbetsdagar. Så där låg jag igår, matt och febrig och gravt ofräsch, och tänkte ut en hel scen, komplett med dialog och viktiga handlingstekniska lösningar. Jag insåg även i feberyran att jag var tvungen att anteckna. Så det gjorde jag.

Vilket är anledningen till att jag idag vaknade upp till anteckningen: ”måste ringa lastbilschaufförens vän!! Nej, kollega. Hans fru. Obs! Lastbilen. Kolla upp!!!”

Glasklart. En hel dags jobb bara där.

Frågade en vän mig precis. Det är ett bevis på hur mycket jag tycker om honom att jag förlät honom för frågan (det fanns ett starkt underförstått ”det är väl bara att göra det” i den). Han jobbar bl.a. med andra människors kvittohantering, så förra gången jag klagade över dem sa han spontant och djupt känt: ”Herregud, du är en av dem.”

Ja. Ja, det är jag.

Så för att svara på hans fråga, här kommer ett par anledningar till varför kvitton är så jobbiga:

1, De hatar mig
Helt sant.

2, De gömmer sig
Medvetet. Idag hade jag precis satt mig ner med det utskrivna kontoutdraget när jag insåg att ALLA kvitton från juli på något sätt lyckats fly ifrån mig.

3, Det blir en ond cirkel
Plötslig snilleblixt: jag la ju alla kvitton på köksstolen längst in i hörnet, inskjuten under bordet, så att jag inte skulle behöva se dem medan jag skrev. Och det är en del av problemet. De är så jobbiga och hatar mig så mycket och gömmer sig så ondsint att jag alltid skjuter upp det alldeles för länge tills jag har glömt bort vad jag köpt och vart jag lagt kvittona osv. osv. osv. på ett sätt som jag skyller helt på kvittona.

Lösningen på det här är förstås att sätta sig regelbundet innan man lyckats tappa bort dem eller alltid ha en specifik plats där man förvarar dem på. Hahahahahahahahahahaha.

Jag tror jag ska börja rita skattkartor åt mig själv över vad jag lägger dem.

En snabb sammanfattning av livet just nu: jag överlevde bokmässan och behövde bara sova större delen av måndagen för att återhämta mig. Det fanns många böcker där och väldigt, väldigt många människor.

Jag skriver. Eller snarare, jag sniffar höstluft och dagdrömmer och kommer på mycket saker som inte är handling men som ändå är trevligt. Jag älskar när även skrivandet är ren eskapism.

Och det är höst. Herregud, vad fint det är med klar luft och kallt solsken och doften av äventyr i luften. Helt klart den mest romantiska årstiden. Jag har köpt ljung till balkongen och försöker att inte övervattna den. Jag läser böcker med filt i soffan, eller i ett varmt bad. Och jag dagdrömmer förstås om att få buketter med nyvässade blyertspennor. Jag gör det varje år. Kanske ska jag helt enkelt köpa en till mig själv?

Apropå romantik fick jag för övrigt följande råd av Samantha Ellis, författaren till Mina hjältinnor: ”Flytta aldrig ihop med en person som har lika många böcker som du.” Det är ett väldigt bra råd. Alldeles bortsett från utrymmesproblemen kommer det avslöja mer än man kanske vill veta om vad man själv och ens partner tror om den gemensamma framtiden. Framförallt: delar man upp böckerna eller blandar dem? Om man blandar böckerna visar man djup och måhända dumdristig tilltro till att man kommer leva för evigt, men om man insisterar på separata bokhyllor riskerar man att tidigt bygga in pessimism i förhållandet (”När vi gör slut behåller jag Georgette Heyer-böckerna. Det vill jag att du ska veta”). Men även om man är lycklig och nykär – är man beredd att satsa hela sin boksamling på det?

Den uppenbara lösningen är förstås hemliga vattenstämplar, diskreta och osynliga om man inte håller upp försättsbladet mot ljuset. ”Självklart blandar vi våra böcker, älskling”, skulle jag romantiskt kunna säga efter bara en tre, fyra dagar av konstant märkning av alla mina böcker. ”Vi kommer ju leva tillsammans för evigt.” Och sen, mitt i den bittra och uppslitande separationen, när vi sitter där och bråkar om vem som egentligen hade med sig Stekta gröna tomater, skulle jag triumferande kunna hålla upp boken mot ljuset och visa hur det står KB på den (jag tänker mig snirkliga bokstäver, förstås).

Som så ofta i livet påminns jag om att det kanske inte är så konstigt att jag är singel.

Ps. På tillvarons minussida: det är dags för kvitton. Igen. Jag håller er uppdaterade som alltid.

Jag har ju så smått börjat jobba på nästa bok, men inte helt kommit loss ännu. Den goda nyheten är att jag emellertid precis kommit på vad problemet med idén är. Och det är ju som vi alla vet första steget mot att hitta en lösningen. Den dåliga nyheten är att problemet tyvärr är att jag helt saknar handling.

Innan dess har problemet till exempel varit karaktärer och miljö, men det vill jag nu ändå påstå att jag har. Jag har till och med flera karaktärer, och många av dem är små-desperata som sig bör. Jag hann klappa mig själv på axeln i ungefär två sekunder innan jag insåg att de tyvärr inte gör någonting. Alls.

Kanske kan de bara sitta på en bar i trehundra sidor och prata om livet?

Ungefär så här kommer dramaturgin se ut:

Början
Här lär vi känna karaktärerna, miljön och historien.

Anslag
Det här är själva inledningen, och här får du ganska snabbt en känsla för boken. Bokens anslag blir läsarens utgångspunkt och du får en ingång i berättelsen utan att berätta för mycket.
”Beskriv baren. Nämn t.ex. vilka ölsorter som finns på fat och vilka olika sorters whisky som serveras.”

Presentation
Efter inledningen presenteras karaktärer och den miljö de vistas i. Här får vi också vet vad som kommer att bli bokens huvudkonflikt. I det här skedet ska allt som spelar en huvudroll presenteras.
”Konflikt: en av karaktärerna vill gå hem? En är pank? Viss bakgrund ges – hur ofta de går hit, var de bor, vad de gör i övrigt”
Mitten
Här utvecklas historien och vi fördjupar oss i konflikten.
Fördjupning
Här fördjupas huvudkonflikten och vi får bland annat veta bakgrunden till konflikten. Det ger oss information om hur de har hamnat i den situation som de befinner sig i. Här presenteras även eventuella bikonflikter.
”Kanske har en av karaktärerna ett jobb att gå till dagen därpå, medan den andra är sysslolös och en tredje är nydumpad. De kan också tycka om olika alkoholsorter vilket kan leda till motsättningar (geni!!!!) och kanske prata lite om sina deprimerande förflutna.”

Konfliktupptrappning
Här ökar tempot och konflikten blir mer dramatisk. Maktkampen blir intensivare och de två sidorna/viljorna/uppfattningar ser ut att komma till en punkt utan återvändo, så kallad Point of no return, vilket ofta är resultatet av någon form av bevisning som kommer fram.
”Vid kanske den fjärde ölen börjar historiska spänningar och nutida missförstånd komma upp till ytan. En av personerna vill verkligen gå hem, men övertalas att dricka whisky (point of no return!!!)”

Slutet
Mot slutet står det klart att det bara kan bli en vinnare, vilket resulterar i ett klimax.

Upplösning
När de två sidorna har nått så långt att en upplösning oundviklig får vi reda på vilken väg som blir utgången, alltså vem som vinner. Lösningen sker högst upp på den dramaturgiska kurvan och vi har nått bokens klimax.
”Whiskydrickandet har gjort samtliga karaktärer stupfulla. Vi vet nu att den ena karaktären kommer missa sitt möte. De kan bråka om det här i ett par, femtio sidor. Kanske beställer någon in jordnötter ungefär nu? Ska de fyllebråka? Nej, låt dem bara sitta där och prata.”

Avtoning
Här rundas filmen av och vi går ner i ett betydligt lugnare tempo. Vi får reda på vad som blev följderna av upplösningen, var karaktärerna tar vägen och vad som kommer att hända sen.
”Notan beställs in. Bartendern har börjat ställa upp stolar. Kanske en epilog där alla är bakfulla? Eller är det för deprimerande för min genre? Bolla med Karin.”

Se där. Det kommer bli rafflande.