I tisdags och onsdags var jag i Eksjö respektive Västervik tillsammans med Frida Skybäck, och förutom våra böcker pratade vi också en hel del om våra skrivarprocesser. Det var särskilt roligt eftersom de ser så olika ut: Frida; strukturerad och organiserad, jag; lat. Du kan läsa Västervikstidningens artikel om fantastiska ondagsklubben här.
Bland annat pratade jag om vikten av att börja med en desperat karaktär som vill något och sen se till att överösa den med problem, en sammanfattning av vad en bok egentligen är som jag stulit från en författare vars namn jag glömt bort som citerades i en skrivarhandbok som jag nu inte kommer ihåg vilken det var (min akademiska bakgrund märks tydligast när det gäller min referensteknik).
Och just problemen är ju oerhört central när man planerar en ny bok. Det är också något som jag ofta har problem med. Det som först kommer till mig är enstaka scener; vardagskomiska situationer; karaktärer (även om de sällan är så desperata som de borde vara i första utkastet). Men problem..? Jag nöjer mig med ett eller två, aldrig särskilt dramatiska, och tycker att det är illa nog. Ofta ser mina beskrivningar av handlingen ut ungefär så här: ”X gör Y och får problem” eller ”… och här ska det in lite problem också”, varpå jag sen kommer till den delen av boken och tänker ”ja, det där hade jag ju myckekt hjälp av.”
Just nu har jag två olika idéer, där jag måste bestämma mig vilken jag ska skriva först. Den ena är lite sorgligare, den andra lite lättsammare. Den ena mer filosofiska, den andra mer kopplad till min egen vardag. Jag försöker göra synopsis på båda, och utveckla karaktärerna för båda, och platserna, och så vidare på ett sätt som är väldigt svårt att göra samtidigt. Jag måste bestämma mig.
Jag hade bestämt mig. Jag hade till och med stämt av det med Karin. Tyvärr handlade idéen som jag bestämt mig för väldigt mycket om saknad och distans, och efter Syrrans flytt tänkte jag: ”Jag tänker inte sitta ensam hemma i min lägenhet med mina döda krukväxter som enda sällskap och tänka på ensamhet.”
Så nu vet jag inte. Och det intressanta när det gäller problem är att jag med den första idéen plötsligt kan komma på hur många som helst.
Det jag däremot inte kan komma på är hur jag ska göra slutet någorlunda lyckligt. För en gångs skull famlar jag i blindo när det gäller ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-delen. I Västervik sa jag också att jag aldrig började skriva en bok om jag inte hade någon bild av slutet och hur jag skulle göra alla lyckliga, eftersom det är en oerhört central del av feelgood-genren. Det ingår liksom. Läsarna blir sura om alla dör på slutet. Jag blir ju oerhört sur om något sådant händer.
Jag kan komma på sätt att göra två av tre lyckliga, men en av dem är alltid olycklig. Inte samma person. Det är bara det att två av dems lycka verker ömsesidigt uteslutande: blir en av dem lyckligare blir den andra olycklig, och tvärtom.
Med min andra idé kan jag däremot inte komma på ett enda riktigt problem alls.
Tillbaka till ritbordet. Men först ska jag till Oslo och hänga med Syrran och herregud vad fint det kommer bli.
Ps. Insåg precis att jag helt glömt bort (!!) att vattna hennes rabarberplantor. Så de är fortfarande vid liv.
