Saker jag gör medan jag borde skriva

Bokmässan i Göteborg

I år ska jag till bokmässan för första gången någonsin och jag är inte det minsta nervös. Jag har fått ett program som listar där jag ska vara och vad jag ska prata om, och jag kommer förstås dyka upp på rätt plats i rätt tid. Vad kan rimligtvis gå fel om man släpper loss mig i en gigantisk mässa fylld av böcker? Jag har också fått två vänliga inbjudningar till middagar och sagt att jag ska dyka upp på ett mingel, och jag kommer definitivt kunna lämna mitt hotellrum och alla nyinköpta böcker för att vara social. Helt orelaterat – hur oartigt är det att ta med några böcker till middagar? De hålls ändå av folk som jobbar med böcker och försöker få folk att köpa dem. De kommer säkert vara tacksamma: ”Se där”, kommer de säga, ”där sitter en författare i ett hörn och äter med ena handen medan hon stödjer bokbranschen med den andra! Föredömligt.”

Och här kommer jag vara på bokmässan:
Fredagen:
15.30 – 16.00, B08:21: Samtal med Storytel om Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt.
Lördagen:
11.30 – 11.50, F3, F05:10: Seminarium med Anna Fredriksson​ om var vi får våra idéer ifrån.
15.00 – 15.50, Berättarscenen, Bonniermontern, B02:02: Jag pratar om Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt.
Söndagen:
10.30 – 10.50, F5, F05:01: Jag guidar till engelska boklådor och ger tips om vad man gör när bokhyllorna inte räcker till, och skulle vi mot förmodan ha tid över pratar jag lite om Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt också.
12.00 – 12.30, Eksjö Bokhandel, monter B03:31. Jag signerar böcker i fantastiska Eksjö bokhandels monter.

Ps. Ser ni mig med näsan i en bok eller köpandes böcker vid några av de här hålltiderna kan ni ju vänligt men bestämt säga: ”Katarina, skärp dig.” PPS. Om mitt förlag läser det här: det var bara ett skämt. Jag kommer dyka upp. Självklart.

”Äntligen! Vi är räddade!”

Imorgon åker jag till USA för att hälsa på en vän, och idag på Skype funderade jag högt över vad jag eventuellt kunde ha glömt att fixa (jag ska till Göteborg över kvällen först för att besöka Mariaplans bokhandel och kommer hem sent ikväll och flyger imorgon på morgonen, vilket är anledningen till att jag ett helt dygn i förväg faktiskt har packat).

I vilket fall. Jag oroade mig över vad jag hade glömt. ”Blommorna kanske?” sa min vän, Gud välsigne hans naiva själ. Ungefär så här tänker nog de få blommor som fortfarande lever (två ovanligt envisa basilikaplantor): ”Åh herregud! Tio hela dagar! Vi är räddade.” Möjligtvis gör de också just nu en liten cover på Freedom och en spontan dans. De såg betydligt piggare ut i måndags när jag först varit borta och besökt bokhandlar i två dagar och sen åkte till Oslo innan jag hann vattna dem, så jag kan bara tänka mig hur fantastiskt de tycker att tio dagar är.

Jag kommer också kunna rapportera om bokhandlar i Portland och San Francisco, men i övrigt lär det bli väldigt klent med bloggande. Jag önskar er alla en fantastisk höst med trevligt läs-väder och buketter av nyvässade blyertspennor!

Saker som är annorlunda när man bor ensam: tvätt

Okej, så det är nu två veckor sen Syrran övergav mig och lämnade mig alldeles, alldeles ensam (en livsförändring jag förstås tagit lugnt, sansat och vuxet). En sak jag märkt som är annorlunda när man bor själv: tvätt.

Min instinktiva reaktion var att fascineras över hur mycket mindre tvätt det blir om man bara är en person som behöver strumpor, underkläder, jeans och ett par t-shirts. Herregud vad lätt det var att tvätta. Och till och med med vårt torkskåp blev allt torrt.

Sen upptäckte jag ett mystiskt fenomen. Lämnar man strumporna osorterade i hallen i en vecka så händer absolut ingenting. Alls. Har man ett möte och åker in till stan är de fortfarande kvar sen. Åker man bort i två dagar så ligger de fortfarande bara där när man kommer tillbaka.

Otroligt mystiskt och väldigt obehagligt. Eftersom jag har en ny tvättid idag var jag tvungen att kapitulera igår och sortera dem själv trots att det var jag som hade tagit tvätten också. Nu undrar jag om det är meningen att det ska fortsätta vara så här hela tiden.

För övrigt var jag i helgen i Oslo och besökte nämnda syster. Vilken fantastisk stad det är! När jag kom hem, trött och släpandes på min resväska, öppnade jag dörren, noterade att det var låst, såg att det också var släckt i alla rum och tänkte: ”hm. Jag undrar var Syrran är.”

Nej, jag har inte riktigt vant mig ännu.

Problem: problem

I tisdags och onsdags var jag i Eksjö respektive Västervik tillsammans med Frida Skybäck, och förutom våra böcker pratade vi också en hel del om våra skrivarprocesser. Det var särskilt roligt eftersom de ser så olika ut: Frida; strukturerad och organiserad, jag; lat. Du kan läsa Västervikstidningens artikel om fantastiska ondagsklubben här.

Bland annat pratade jag om vikten av att börja med en desperat karaktär som vill något och sen se till att överösa den med problem, en sammanfattning av vad en bok egentligen är som jag stulit från en författare vars namn jag glömt bort som citerades i en skrivarhandbok som jag nu inte kommer ihåg vilken det var (min akademiska bakgrund märks tydligast när det gäller min referensteknik).

Och just problemen är ju oerhört central när man planerar en ny bok. Det är också något som jag ofta har problem med. Det som först kommer till mig är enstaka scener; vardagskomiska situationer; karaktärer (även om de sällan är så desperata som de borde vara i första utkastet). Men problem..? Jag nöjer mig med ett eller två, aldrig särskilt dramatiska, och tycker att det är illa nog. Ofta ser mina beskrivningar av handlingen ut ungefär så här: ”X gör Y och får problem” eller ”… och här ska det in lite problem också”, varpå jag sen kommer till den delen av boken och tänker ”ja, det där hade jag ju myckekt hjälp av.”

Just nu har jag två olika idéer, där jag måste bestämma mig vilken jag ska skriva först. Den ena är lite sorgligare, den andra lite lättsammare. Den ena mer filosofiska, den andra mer kopplad till min egen vardag. Jag försöker göra synopsis på båda, och utveckla karaktärerna för båda, och platserna, och så vidare på ett sätt som är väldigt svårt att göra samtidigt. Jag måste bestämma mig.

Jag hade bestämt mig. Jag hade till och med stämt av det med Karin. Tyvärr handlade idéen som jag bestämt mig för väldigt mycket om saknad och distans, och efter Syrrans flytt tänkte jag: ”Jag tänker inte sitta ensam hemma i min lägenhet med mina döda krukväxter som enda sällskap och tänka på ensamhet.”

Så nu vet jag inte. Och det intressanta när det gäller problem är att jag med den första idéen plötsligt kan komma på hur många som helst.

Det jag däremot inte kan komma på är hur jag ska göra slutet någorlunda lyckligt. För en gångs skull famlar jag i blindo när det gäller ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-delen. I Västervik sa jag också att jag aldrig började skriva en bok om jag inte hade någon bild av slutet och hur jag skulle göra alla lyckliga, eftersom det är en oerhört central del av feelgood-genren. Det ingår liksom. Läsarna blir sura om alla dör på slutet. Jag blir ju oerhört sur om något sådant händer.

Jag kan komma på sätt att göra två av tre lyckliga, men en av dem är alltid olycklig. Inte samma person. Det är bara det att två av dems lycka verker ömsesidigt uteslutande: blir en av dem lyckligare blir den andra olycklig, och tvärtom.

Med min andra idé kan jag däremot inte komma på ett enda riktigt problem alls.

Tillbaka till ritbordet. Men först ska jag till Oslo och hänga med Syrran och herregud vad fint det kommer bli.

Ps. Insåg precis att jag helt glömt bort (!!) att vattna hennes rabarberplantor. Så de är fortfarande vid liv.

Fika

På begäran av min vän och författarkollega Simona ska jag nu utveckla mig på temat Fikans betydelse i bearbetningen av en ny idé.

Fika är förstås oerhört centralt i författarvardagen i allmänhet, men kanske allra viktigast när man håller på att utveckla en ny idé. Ett antal olika typer av fikor kan urskiljas:

Komma igång med jobbet-fika 

Kaffe, kanske något väldigt vitt bröd med sylt eller ett mer regelrätt fikabröd – allt i syftet att låta socker och koffein så att säga kickstarta hjärnan till att komma igång med skapandet. Den här fikan ska inte förväxlas med frukost, eftersom den kan ske när som helst på dagen och också ett obegränsat antal gånger per dag. Dessutom vet ju alla att frukosten är dagens viktigaste mål och då äter vi andra, nyttiga saker (hahahahahahahaha.. Ursäkta, tappade kontrollen över skrattet)

Nu är det kris-fika

Ja, idén är banal och tunn och dessutom är det samma karaktärer som i förra boken och jag kan inte ens skriva och herregud, jag vet inte ens var boken ska utspela sig. Fika: kaffe och tre cigaretter på rad. Röker du inte? Smågodis tills du blir lika illamående som efter tre cigaretter på rad.

Kollegialt bollande-fika

Även om författandet är ett ensamt yrke, finns det stöd att få. Boka in en fika med valfri författar-kollegor för att bolla idéer eller utbyta erfarenheter. Har den extra fördelen att den sker i stan och alltså kräver att du duschar och byter om från morgonrock till kläder. Drar du bara ut på förberedelserna tillräckligt länge kan nästan en hel arbetsdag försvinna. Glöm bara inte sen att det inte är läge att faktiskt prata om din idé – det är ju alldeles för tidigt in i processen, den är ju rent skissartad, du leker bara med den… Fika: cappuccino/latte/övrig lyxig dryck tillsammans med något chokladfyllt. Vill du ha grädde till den? Ha!

Kollegialt skrivandet tillsammans-fika

Du är ineffektiv, kollegan har kört fast – vad är bättre än att få draghjälp av varandra genom att ses på trevligt fik och lova varandra på heder och samvete att inte prata alls utan bar SKRIVA. Ägna sedan tiden åt att skratta tillsammans och ha oerhört trevlig dag. Sker med fördel på fik med havsutsikt som kräver minst en timmes resväg. Fika: afternoon tea eller kaffe och kakor.

Vad har jag glömt?

>