Saker jag gör medan jag borde skriva

Goldsboro Books är en fantastiskt bokhandel som specialiserar sig på förstautgåvor. De är värda ett besök av många andledningar: t.ex. kan man här hitta en förstautgåva av 84, Charing Cross Road, och man kan se fascinerat på förstautgåvor av Agatha Christie eller häpnas, tjusas och förfasas över pris på andra förstautgåvor, från Sylvia Plath till Harry Potter. Dessutom ligger bokhandeln på 23 – 25 Cecil Court, gatan som inspirerade Diagon Alley (men inte gatan som användes i filmen; den ligger ett stenkast bort).

Om mer behövs för att älska den här bokhandeln, så var de den enda bokhandeln i världen som hade signerade kopior av Robert Galbraith’ The Cuckoo’s Calling och har dessutom utsett min bok till deras Book of the Month i juli.

Det är anledningen till att jag är här: jag ska signera 500 exemplar. Först trodde jag att jag också skulle numrera dem, och fasade lite över att sitta där och tänka 273… eller var det 272? Men icke. Några skulle vara ”lined” och signerade, vilket visade sig betyda att de skulle innehålla ett citat från boken, och resten skulle bara signeras och förses med dagens datum. Vilket visade sig vara illa nog. Efter några hundra böcker började till och med det här med att komma ihåg vilket år det var bli väldigt komplicerat.

Men jag fick benäget bistånd av Louise och Sam. Louise öppnade böckerna på rätt sida; jag skrev min signatur (större och spretigare ju fler böcker jag signerade), Sam tog emot, staplade och bar iväg.

Sam hade bara jobbat där i två veckor, men hade redan insett vikten av att placera sig strategiskt mellan författaren och den gigantiska pallen böcker. Hon hade pluggat någon sorts förlagskunskap, drömde om att jobba med sci fi eller fantasy, kanske som redaktör, och hade en pojkvän som brukade följa med henne på sci fi/fantasy-mässor och hjälpa henne släpa alla böckerna. Tyvärr jobbade han nu i Korea.

Det tog ungefär två och en halv timme, och var faktiskt förvånansvärt roligt. Ingen kramp, ingen egentlig panik över att stava mitt eget namn fel (jag har alltid panik över det i början), trots att det rörde sig om en dyrare special-samlings-utgåva som fanns i begränsat antal. Ingen spillde ut vatten över alla böckerna. Vi hann klart innan bokhandeln stängde.

Nästa stop var Foyles fantastiska butik på 84, Charing Cross Road: De har över 200 000 boktitlar på sammanlagt 6.5 kilometer  bokhyllor.

Vi mötte Jonathan, som jobbar med social media och dessutom sitter med i en rad jurys för litterära pris. Det här innebär att han ägnat de senaste månaderna åt att plöja bok efter bok efter bok; dagar då han bara läser den ena fin-litterära boken efter den andra i ett tempo som faktiskt fyllde mig med viss skräck. Jag vågade inte fråga om han inte ibland kände: ”Fuck it. Jag pallar inte mer. Jag tar en Georgette Heyer istället.”

Det skulle jag ha gjort.

I vilket fall. På Foyles blog skriver jag om vad jag lärt mig genom att läsa för mycket, och förbannelsen i att vara en bisexuell bokälskare.

Dag två i London, och en mängd galna och konstiga saker har redan hänt. Det första vet ni ju redan om: jag joggade längs med Themsen. Efter det bleknar det mesta i jämförelse. Där stapplade jag fram, i en runda som tog mig från de kostymklädda kvarteren runt Penguin Random House-lägenheten jag bor i till de mer bekvämt klädda turisterna runt Parlamentet och Westminster Abbey, och tänkte på hur omöjligt det är att föreställa sig vart livet ska ta en.

Jag tänkte inte att jag en dag helt blasé skulle glida in på Penguin Random House -reception dagen för min engelska utgivning när jag för flera år sedan påbörjade det galna projektet att skriva en bok.

Och visst, ska man vara helt ärlig tänkte jag väl kanske inte exakt de här tankarna under min joggningsrunda heller, utan senare, när jag (fortfarande stapplande) gav mig ut på jakt efter middag. Mina tankar under joggningsturen gick mer i den här stilen: gode gud, skjut mig. Varför gör jag det här. Varför gör någon vuxen människa det här. Jag vill dö nu. Varför kan jag inte andas? Jag kommer att dö. Jag är för ung för att dö.

Men i alla fall. Där satt jag i Penguin Random House-receptionen och tjuvlyssnade på receptionisterna (”Mr Grey’s birthday cake is here now”), möttes upp av fantastiska Louise, och signerade sedan några böcker i ett litet kontorsrum på Chatto Windus våningsplan (ett fantastiskt mötesrum med bokhyllor med Vintage klassiker-utgåva i pocket längs med samtliga väggar – varför har inte fler kontor det?). Louise hade förberett fem olika sorters pennor, och jag behövde bara öva min namnteckning ett par gånger för att våga ge mig i kast med böckerna.

Sedan började dagen på riktigt med en tur till Mayfair och bokhandeln Heywood Hill. Heywood Hill på Curzon Street  är bokhandeln där Nancy Mitford en gång jobbade. Den ägs av Peregrine ‘Stoker’ Cavendish, 12th Duke of Devonshire, vilket förmodligen säger ungefär allt man behöver veta om bokhandeln.

Jag var där för att signera några av deras böcker och småprata med den mycket charmiga kvinnan som en gång rekommenderade The Five Children at It till mig, och som nu hade läst och älskat mig bok.

”Fick du några boktips?” frågade jag.
”Tja, du vet hur det är när man jobbar i en bokhandel, man måste ju hela tiden läsa så mycket nytt att man inte riktigt kan gå tillbaka till klassikerna…”
”Det är precis likadant inom förlagsbranschen”, sa Louise dystert, och jag blev väldigt tacksam över att vara författare där det praktiskt taget kan räknas som jobb att läsa om gamla favoriter.

För övrigt ska min bok vara ett pris i någon sorts tävling för någon sorts barn-kör i Westminster Abbey. Det är den sortens bokhandel. Tydligen har Sophie Kinsella barn i den kören, men bokhandlerskan visste inte riktigt om hon var modig nog för att peka ut avsnittet där hennes böcker nämns i min bok (George stirrar på dem på ett mycket litterärt sätt).

”Blir det lugnt för er under sommaren, eller kommer det mest mer turister?” frågade jag, på det där sättet som man gör när man småpratar med kollegor. (Jag brukade jobba under sommarmånaderna i Haninge, där de enda kunderna var semesterfirare som ville hugga fyra-för-tre pocket i farten eller enstaka stackars tjänstemän som ännu inte hade semester och ville köpa en tejp).
”Ja, en del turister, men vi har ju även andra uppdrag. Här om veckan fick vi uppdraget att sammanställa ett helt bibliotek på en vecka, som sen skickades till Dubai” (eller Japan eller något annat, jag kommer inte riktigt ihåg).

Det är den sortens bokhandel.