Herregud. Jag har börjat utnyttja det faktum att kompetenta och professionella kvinnor måste ta hand om mig på arbetstid. Nu emailade jag Louise med en fråga om den närmaste tunnelbanestationen istället för att googla det.
Hon svarade med informationen jag behövde, vilken linje jag skulle åka, informerade om att det bara var en tiominuters promenad rakt längs för en gata och inkluderade en google maps-länk.
Det här kommer inte sluta väl. Just nu funderar jag t.ex. på vad jag borde packa, men ska lyckats låta bli att be henne om en packningslista.
Imorgon åker jag till England, och Louise sviker mig inte. Hon har nu skickat ett uppdaterat schema för min andra Englands-resa. Jag har en ledig dag i London, där det står Free day! i regnbågsfärger, och detaljerade beskrivningar av hur jag ska resa, när taxibilar kommer hämta upp mig och – viktigt, förstås – vem som ska följa med mig överallt och se till att jag trots Schemat ändå inte tappar bort mig.
En av de saker jag fascineras mest över med författar-tillvaron är hur låga kraven på att vara en någorlunda kapabel vuxen är. Louise beklagar förstås att hon inte kan följa med mig på alla besök, men hon ska iväg på road trip i Kalifornien i slutet av min Englands-resa. Men oroa er icke. Jag kommer inte lämnas ensam för vind och våg bara för att en kompetent och professionell kvinna inte kan få betalt för att hänga med mig. Hennes lika kapabla kollegor Cat och Kate kommer dela upp mina övriga evenemang mellan sig. Förutom det sista, i Hay, där jag tyvärr bara kommer tas om hand av bokhandeln jag ska besöka (förutom då att tågbiljetter, taxiresor och boende förstås redan är bokade).
Jag ser verkligen fram emot att tvinga stackars Cat och Kate att roa mig under en timmes taxi-resa, eventuellt kombinerat med frågor av stilen ”Är vi framme snart? När är vi framme? Är vi framme nu?”
Följt av tystnad, och sen: ”jag behöver gå på toaletten.”
(Självklart ska allt det här ske den första kvarten)
På onsdag försvinner jag iväg för två veckor i Storbritannien (Hur stavas det landet? ett t? två? ett n?). Nu på torsdag släpps nämligen min bok på engelska, och det är alldeles, alldeles underbart.
Det är ett litet underverk till bok. Inte själva innehållet, det förbjuder min blygsamhet mig att uttala om, men paketeringen: omslaget, formatet, flikarna som är lite större än normalt och de glada gula prickarna mot den röda bakgrunden. Bilden på en läsande kvinna framifrån på framsidan och bakifrån på baksidan, med orden There’s always a person for every book. And a book for every person.
Det får mig att tänka på den där första tiden när jag precis fått det första tryckta exemplaret av min bok på svenska. Jag tog med mig det överallt; gick jag in i köket följde den också med, satt jag och läste i sängen låg den där bredvid mig på huvudkudden, skulle jag röka fick den också lite frisk luft, allt för att frossa i den chockartade känslan av att något i handen som tidigare bara existerat i mitt huvud.
Bifogar några bilder. Det lär komma fler.
Är det inte det vackraste ni har sett?Prickarna!Bokhögarna!
Frågan kommer från en författar- och blogkollega, och svaret är ja. Tack vare en heroisk självdisciplin är de fortfarande vid liv. Nu hoppas den sämre delen av mig att de ska dö av uttorkning medan jag är bortrest.
För då kommer jag aldrig sluta komma med välmenande kommentarer om att blommor BEHÖVER vatten. Vatten är något POSITIVT. Det GÖR INGENTING om man vattnar dem ibland.
