Dag två i London, och en mängd galna och konstiga saker har redan hänt. Det första vet ni ju redan om: jag joggade längs med Themsen. Efter det bleknar det mesta i jämförelse. Där stapplade jag fram, i en runda som tog mig från de kostymklädda kvarteren runt Penguin Random House-lägenheten jag bor i till de mer bekvämt klädda turisterna runt Parlamentet och Westminster Abbey, och tänkte på hur omöjligt det är att föreställa sig vart livet ska ta en.
Jag tänkte inte att jag en dag helt blasé skulle glida in på Penguin Random House -reception dagen för min engelska utgivning när jag för flera år sedan påbörjade det galna projektet att skriva en bok.
Och visst, ska man vara helt ärlig tänkte jag väl kanske inte exakt de här tankarna under min joggningsrunda heller, utan senare, när jag (fortfarande stapplande) gav mig ut på jakt efter middag. Mina tankar under joggningsturen gick mer i den här stilen: gode gud, skjut mig. Varför gör jag det här. Varför gör någon vuxen människa det här. Jag vill dö nu. Varför kan jag inte andas? Jag kommer att dö. Jag är för ung för att dö.
Men i alla fall. Där satt jag i Penguin Random House-receptionen och tjuvlyssnade på receptionisterna (”Mr Grey’s birthday cake is here now”), möttes upp av fantastiska Louise, och signerade sedan några böcker i ett litet kontorsrum på Chatto Windus våningsplan (ett fantastiskt mötesrum med bokhyllor med Vintage klassiker-utgåva i pocket längs med samtliga väggar – varför har inte fler kontor det?). Louise hade förberett fem olika sorters pennor, och jag behövde bara öva min namnteckning ett par gånger för att våga ge mig i kast med böckerna.
Sedan började dagen på riktigt med en tur till Mayfair och bokhandeln Heywood Hill. Heywood Hill på Curzon Street är bokhandeln där Nancy Mitford en gång jobbade. Den ägs av Peregrine ‘Stoker’ Cavendish, 12th Duke of Devonshire, vilket förmodligen säger ungefär allt man behöver veta om bokhandeln.
Jag var där för att signera några av deras böcker och småprata med den mycket charmiga kvinnan som en gång rekommenderade The Five Children at It till mig, och som nu hade läst och älskat mig bok.
”Fick du några boktips?” frågade jag.
”Tja, du vet hur det är när man jobbar i en bokhandel, man måste ju hela tiden läsa så mycket nytt att man inte riktigt kan gå tillbaka till klassikerna…”
”Det är precis likadant inom förlagsbranschen”, sa Louise dystert, och jag blev väldigt tacksam över att vara författare där det praktiskt taget kan räknas som jobb att läsa om gamla favoriter.
För övrigt ska min bok vara ett pris i någon sorts tävling för någon sorts barn-kör i Westminster Abbey. Det är den sortens bokhandel. Tydligen har Sophie Kinsella barn i den kören, men bokhandlerskan visste inte riktigt om hon var modig nog för att peka ut avsnittet där hennes böcker nämns i min bok (George stirrar på dem på ett mycket litterärt sätt).
”Blir det lugnt för er under sommaren, eller kommer det mest mer turister?” frågade jag, på det där sättet som man gör när man småpratar med kollegor. (Jag brukade jobba under sommarmånaderna i Haninge, där de enda kunderna var semesterfirare som ville hugga fyra-för-tre pocket i farten eller enstaka stackars tjänstemän som ännu inte hade semester och ville köpa en tejp).
”Ja, en del turister, men vi har ju även andra uppdrag. Här om veckan fick vi uppdraget att sammanställa ett helt bibliotek på en vecka, som sen skickades till Dubai” (eller Japan eller något annat, jag kommer inte riktigt ihåg).
Det är den sortens bokhandel.
