Nu har det gått dagar utan minsta livstecken här på bloggen. Vad gör mänskan? Sitter hon instängd hemma, hårt arbetandes, fokuserat skrivandes så att ingen tid blir över ens för att skryta om detta faktum? Så dedikerad till boken hon jobbar på att hon inte längre har tid att trakassera eventuella hemsidebesökare med dagliga uppdateringar om glass, gula diskhandskar eller prestationsångest?
Love är med mig som moraliskt stöd. Han säger saker som ”Häfta snabbare, nu”, ”Jaha, så du är inne på den första sidan av tre..?”, ”Hur går avbockandet?”.Han föreslog också fem över tolv-dansen, men vi bestämde oss gemensamt för att vi hade missat den idag. Då och då läser han högt ur sin kurslitteratur om sociala nätverk.
Ja, jag har spontan-friat till en vän. Han sa tyvärr nej, men han accepterade erbjudande om lunch istället.
En minut tidigare: ”Jag älskar att sätta in papper i kronologisk ordning under rätt flik och se hur ett felfritt system växer fram. Jag kan hjälpa dig! Jag kommer över imorgon vid tio.”
Ja. Ja, det är det. I måndags gjorde jag klart januari, som var lättast. Igår började jag sortera februari och mars (Englandsresan) som kommer vara ett helsike att då ihop och idag ignorerade jag allt och häftade bara fast två resterande kvitton på papper. Imorgon ska jag ta tag i februari, på fredag ska jag ta tag i mars, och sen ska jag skicka allt till min hårt prövade redovisningskonsult.
Observera att jag inte klagar.
Vilket Love, min hårt prövade vän, förstås genast höll med om. Min vänliga förfrågan om att han skulle skjuta mig var förstås glatt och livsbejakande.
… denna guide till de bästa engelska bokhandlarna.
Medan jag reste runt över halva Storbritannien och besökte bokhandlar i tre veckor som jobbresa svor jag för mig själv att jag aldrig skulle klaga över den kvittohantering som jag redan då visste skulle följa. Så det gör jag inte. Jag bara konstaterar att det enda positiva med att göra mina kvitton är att de fungerar som en guide till de bästa bokhandlarna i Storbritannien.