Ja, det är dags för ännu en ledighet, och vi gör väl som vi brukar? Frossar i choklad, onyttig mat, chips, läsk och övrigt godis och tillbringar all tid med näsan i en bok.
Jag ser oerhört mycket fram emot lite ledighet. Det är faktiskt väldigt utmattande att gå omkring och skolka från skrivandet på heltid.
Så här ser första sållningen ut inför mina tre dagar på Ängsö. Misstänker att jag kan behöva begränsa mig ytterligare, men det tar emot.
Isak är en väldigt stöttande vän. Här om dagen klagade jag över att det var så irriterande att gå från ett nästan färdigt manus till nästa idé: ”här har jag precis tänkt att jag kanske ändå kan skriva och att det blev rätt bra, och så tvingas jag direkt inse att jag inte har en aning om vad jag sysslar med.”
Isak: ”Ja, men sen kommer du ju få tillbaka kommentarer på det nästan färdiga manuset och börja tvivla på det, så då kommer du säkert tycka om den nya idén istället.”
(Helt sant)
Tänk om det inte är så att Monstret är oresonligt och grinigt osv. utan helt naturligt bara är trött på att behöva existera runt tillsammans med mig? ”Jamen visst, nu ska vi alltså sätta oss i soffan och se ännu ett avsnitt av Morden i Midsomer. Festlig som alltid, Katarina. Nej, nej, tänk inte på mig, det är inte precis som om jag behöver ha ett liv.”
Kanske har jag varit orättvis mot det inre Monstret/Haggan. Nu verkar hen i alla fall ha slappnat av lite när solen skiner och jag har en hel dag som ska ägnas åt trevlig lunch med gammal bekant från Röda kors-tiden, skrivande på samma fik där jag skrev stora delar av mitt c-uppsats (stora bord och gratis påtår; mina kriterier för ett bra fik har inte ändrats sen dess), ett besök på Science fiction-bokhandeln för inköp av Terry Pratchett-böcker samt min improvisations-teater-kurs.
Monstret är nöjd.
Man kan säga att jag idag ju vabbar med mitt inre aggro-monster. Den där irriterande rösten som alltid är grinig och ungefär lika konstruktiv som en tjurig treåring. Den mentala motsvarigheten till att lägga sig på köksgolvet och slå med armar och ben och skriva vill inte, vill inte, vill inte. Jag föreställer mig den som ett lite tuffsigt och trassligt svart monster, så där skissaktigt ritat,som pratar om sig själv i tredje person. Monstret vill inte, är väl i och för sig det Monstret säger mest.
Jag har försökt muta den med olika saker hela dagen (”skulle det kanske kunna vara lite trevligt?”). Man kan sammanfatta mina försök i att Monstret inte tycker att det skulle kunna vara lite trevligt. Jag hade nästan gett upp och bestämt mig för att bara bita ihop och jobba (motsvarigheten när föräldrarna blivit ungefär lika griniga och envisa som treåringen. Vill du inte göra något annat, ja, då sätter vi oss ner och jobbar. Vad tycker du nu då? Wuäääääää tycker Monstret.). Sen delade Simona en bild på GB:s glassnyheter.
Både jag och Monstret rätade på oss i soffan. ”Vad säger du, Monstret?” sa jag utstuderat nonchalant för att det inte skulle känna på sig hur mycket jag ville ha en chokladstrut och protestera på pin kiv. ”Ska vi gå och köpa glass?”
Och ja, jo, Monstret var kanske inte beredd att gå så långt som att det skulle vara trevligt, men det kunde väl gå an.
Monstret tycker om glass.
Never once during my three week tour across the country did The Schedule by Louise Court let me down. Until it ended. Not unlike reading a favourite book, it was a severe disappointment to reach the last page and, eventually, close it.
