Saker jag gör medan jag borde skriva

Det kristna perspektivet

Det är möjligt att det finns författare som är smarta nog att inte googla sig själv på regelbunden basis, men jag är helt klart inte en av dem. Vid det här laget har jag däremot utvecklat ett starkt sinne för humor när det gäller kritiska recensioner. Det finns väldigt lite som upprör mig nuförtiden, och en hel del som roar.

Särskilt roande är recensioner som ändå ger ett helt nytt perspektiv på ens bok, eller sågar den på helt nya sätt, och idag hittade jag en sån. Det är en bokblogg som varar på en Top 10 Tuesday-utmaning (det är ett koncept där bokbloggar listar olika Top 10-saker på, ja, tisdagar). Igår var frågan: 10 saker du skulle vilja ha mer av i böcker.

Just den här bokbloggaren har tagit frågan på allvar och tänkt på vad hon saknar i böcker. Även om hennes bokcirkel ofta utmanat henne att läsa saker utanför hennes vanliga horisont, känner hon ofta att det är något som saknas, och nu har hon kommit på vad: det kristna perspektivet.

Now, I am not judging the authors, but I don’t think I am going out on a limb saying that they did not begin writing saying WWJD!

Det är faktiskt en helt rimlig kritik. På ett rent bokstavligt plan tror jag inte att jag stannade upp en enda gång under mitt skrivande och frågade mig: vad skulle Jesus ha gjort? Däremot vet jag bestämt att åtminstone en av mina karaktärer gjorde det. Tyvärr precis innan hon raggade upp sin yngre bisexuella älskare, men ingen är perfekt.

Men jag måste ändå invända mot hennes övergripande tolkning av den kristna värdegrunden. Efter sitt konstaterande om avsaknaden av Jesus som dramaturgisk guide, fortsatte hon:

The books are well-written and award-winning — truly exceptional books, but left me feeling unsatisfied. Don’t get me wrong, I don’t need a book to be blatant or preachy, but I do appreciate when there is a subtly woven message of hope or redemption or forgiveness.

Och jag vill ändå påstå att min bok – SÄRSKILT när Caroline raggar upp den yngre älskaren – innehåller en hel del hopp och förlåtelse och räddning. Men visst, kanske inte riktigt rätt sorts räddning, hopp och förlåtelse.

PS. Min nästa bok innehåller betydligt mer av det kristna perspektivet, men jag är rätt säker på att det inte kommer göra just den här bokbloggaren lyckligare.

PPS. Som recension betraktat slår det förstås inte Amazon-kommentaren som jag tidigare bloggat om här

PPPS. För övrigt är Christian fiction en oehört stor kategori, med egna subkategorier och helt egna bokhandlar. Det finns t.ex. Spiritual Romance, som jag av säkra källor fått höra tyvärr är rasande tråkigt, rent sex-scens-mässigt. Kristna bokälskare orsakade också ramaskri av författare när de första lansera appen Clean Reader som helt enkelt skulle gå in och censurera oanständigheter i böckerna man ville läsa. ”Jag tycker inte om blue cheese-dressing”, sa talespersonen, ”så om jag köper en sallad ber jag helt enkelt att de tar bort den.” Författare blev rimligt upprörda över att jämföras med blue cheese-dressing, men nu tänker jag att den större kritiken är att appen var så oambitiös: varför bara byta ut svordomar och fult språk? Varför inte kunna skriva om hela slut till att bli mer upplyftande, med ett bättre budskap? Det hade kunnat ge liberalerna i New York något rejält att uppröras över, och bara tänk vilka spännande nya berättelser vi skulle kunna skapa! Rimligtvis kunde man då också bara välja att få versionen ”garanterat lyckligt slut”, där t.ex. Romeo och Julia tidigt i boken insåg att de knappt kände varandra och borde dejta ett tag först innan de dog för varandra, eller där Rhett beter sig lite vettigt och normalt och inte är en total idiot och därför lever lycklig i alla sina dagar med fucking jävla Scarlett precis när hon blivit lite vettig. För att ta ett exempel ur luften.