Saker jag gör medan jag borde skriva

Nygammalt livsmål

Just nu ser jag om Gilmore Girls medan jag skriver och påminns om ett livsmål jag länge har haft: bli Lorelai Gilmore. Herregud, vad jag vill vara henne. Den avslappnade stilen! Jeansen! Skjortan med de uppknäppta översta knapparna och en vit tröja inunder (hur kan det modet ha försvunnit på nittiotalet. Det förstår jag inte)! Halsdukarna och höstfärgerna i bakgrunden! Alltid en pappmugg kaffe i handen och en personlig-rolig-småkonstig replik.

Jag vill också förstås icke-dejta Luke. Jag gillade inte riktigt när de väl började dejta, men vägen fram till det var fantastisk. En grinig men snygg man som serverar mig kaffe medan vi utväxlar snabba oneliners och sen går vidare med våra respektive dagar. Möjligtvis det perfekta förhållandet.

I vilket fall. Vilken dag som helst ska jag bli Lorelai Gilmore, utan barn förstås. Vilket fick mig att tänka: går det? Eller är hennes relation till Rory på något sätt inbyggt i hennes personlighet och stil?

Det tänker jag på just nu. Vilken timme som helst ska jag komma tillbaka in i skrivandet.

Min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag vaknade upp i morse i en märklig lättsam sinnesstämning. Kaffet var hett, solen sken (jag förlät den), det är höst-svalt på balkongen, och där var det igen – den där märkliga lusten att skriva. Tiotals scener flimrade framför mina ögon, jag kunde inte bestämma mig för vilket jag skulle skriva först – skulle jag gå tillbaka och rätta till några gamla scener inför nya utvecklingar, skriva nästa rent kronologiskt, fortsätta på sekvensen som jag tänkte på i helgen?

Jag bestämde mig för att skjuta upp beslutet genom att skriva ut utkastet hittills.

Det var då allt började gå fel:
– plötsligt hade print-funktionen i både word och pdf ändrats så att jag inte längre vet hur man skriver ut två sidor per ark
– min skrivare började krångla.

Den hackade, röd varningstriangel blinkade aggressivt, papperstrassel i övre luckan, jag tog bort det, den gjorde ett nytt försök med dokumentet, hackande, varningstriangel, papperstrassel i övre luckan, ta bort, nytt papperstrassel, fler ihopknögglade sidor, bläck över hela armen (som en rätt cool tatuering faktiskt, med textavtryck) och sen rasade datorn i marken också.

Jag gav upp. Så nu surar jag framför datorn. VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG, GUD?

Jag tror jag måste hitta på lite fler problem åt mina karaktärer. Ska jag lida, så ska de också göra det.

Anteckningsblock

Det finns oerhört många som drömmer om att bli författare, och minst lika många som kommer med goda råd om hur man blir det. Råden kan handla om alltifrån att skriva om det du vet, gräv där du står, skriv om något som intresserar dig, bara börja!, vänta inte på den perfekta idén, döp dokumentet till Shitty first draft, gå en skrivkurs, gå absolut ingen skrivskurs osv osv i förvirrande oändlighet.

Själv tror jag att jag oräkneliga gånger har pratat om vikten av att bara komma igång. Vill du verkligen göra det, gör det. Vill du det inte just nu, gör det inte. Det finns ingen skam i att faktiskt inte vilja sätta sig ner och skriva bok-jäveln (en insikt jag delar med alla författare, inbillar jag mig) och skita i det och göra något annat i livet. Ha vänner, till exempel. Jobba över en kväll till. Ha riktiga semestrar vid en pool. Vad vet jag.

Men jag tror att vi alla missar den mest avgörande frågan. När vi väl blivit författare tror jag att vi glömmer bort det första, grundläggande steget – det absolut centrala som varje person med författardrömmar känner till, det som vi också visste innan vi började försörja oss på det här.

Anteckningsblocket.

Inget skapande kan ske om man inte har rätt anteckningsblock. Eller anteckningsbok. Det enda som överträffar anteckningsböckerna i vikt är pennor. De är om möjligt ännu viktigare.

På den tiden jag ännu inte hade börjat skriva det första dåliga utkast som skulle bli min debutroman provade jag mig fram genom alla upptänkliga varianter. Vaxduk, hårda pärmar, sidor som går att riva av, inbundet, spiralbindning, linjerat, rutigt och blankt. Vitt. Gräddfärgat. Tjocka sidor, tunna sidor, vanligt A4 skrivar-papper. Värdigt i svart. Svart med röda kanter. Knallröda. Egendekorerade. Massproducerade.

Jag behöver knappast säga att det krävs en ny anteckningsbok för varje ny idé. Man kan inte bara börja skriva mitt i en. Körde man fast efter fyra sidor spelade det ingen roll. Man fick köpa en ny. Fanns inget att göra åt. Så var reglerna.

Om jag minns mitt ungdomliga jag rätt så ville jag egentligen ha flera anteckningsböcker av samma sort. Hitta hem, och sen hålla mig till det. Mitt yngre jag skulle nicka gillande till raderna av svarta Moleskine (svagt gräddfärgade, hård pärm, lite minde än A5, blanka) som nu fyller mina bokhyllor. Det här var förstås en akademisk poäng: jag kanske ville ha flera anteckningsböcker av samma sort, men jag kunde aldrig motstå en ny variant. Den. Den skulle förändra allt. Som en skinande ny idé till en bok som skulle skriva sig själv.

Nuförtiden är jag mer av en kontorsmaterial-slampa. Visst, Moleskine-böckerna är konstanta, men jag har också anteckningsblock i olika storlekar, nedklottrade A4-skrivarpapper, ritpapper på rulle, linjerat, blankt, jag tror inte längre på en enda form som ska lösa allt. Jag kan inte ens vara trogen en viss penna.

Hittills har det enda jag varit skeptisk mot varit A5-blocken. Brist på översikt. Jag gillar att kunna göra tankekartor när jag kör fast, eftersom det får mig att tro att jag faktiskt skriver. En ritad pil är också skrivande, tänker jag.

Men idag tog mitt A4-anteckningslock slut och det enda jag hade kvar var A5. Och jag upptäckte att jag faktiskt gillade dem. De är … stöttande, på något sätt. Vem som helst kan fylla en A5-sida. Det går alltid att börja på en ny sida eftersom man vet att den kommer vara slut om två minuter.

Jag har suttit i köket med fördragna gardiner och skrivit och tänkt nostalgiska tankar om anteckningsböckerna jag brukade köpa och älska. En bra dag. Det var allt jag ville säga.

Här sitter jag och, öh, bloggar

Ett varningstecken.

Jag och Isak ägnade fredagskvällen åt att dricka Djävulskaffe (det är vårt nya namn på bensinmacken formerly known as Statoil).

Tidigare under kvällen berättade jag om min plan för september. Jag har återigen bestämt mig för att bara sitta hemma, inte träffa några människor och gräva ner mig i skrivandet. ”Jag ska ha en skrivar-månad. Bara fokusera på skrivandet. Inte tänka eller känna någonting. Det är bara tre veckor kvar av september, så det känns görbart. Det är typ en månad, men jag är ändå lite snäll mot mig själv.”

Än så länge är det inte bara guld och gröna skogar: ”Jag är inne på dag tre nu och jag måste säga att det är sjukt tråkigt. Sjukt, sjukt tråkigt.  Skrivandet är okej. Men det räcker med att vara hemma i tre dagar för att jag ska börja fundera på om jag inte borde skaffa ett liv.”

Isak såg oroad ut här. Ingenting gott har någonsin kommit ur att jag skaffar ett liv.

”Igår var de enda personerna jag hade den minsta sociala kontakt med damerna på vattengympan. Sen såg jag på tv-serier i soffan och skrev hela kvällen och ja, det var fantastiskt, men jag börjar redan känna att jag kanske borde bryta av med lite mänsklig kontakt ibland. Jag har inte ens klarat en vecka. Det kommer bli tufft.”

Någon halvtimme senare satt vi med vårt kaffe (pappmuggarna har inte förändrats alltför mycket. De har märket på sitt kaffe på muggarna, inte Det nya namnet på Bensinmacken-who-must-not-be-named). Framför oss en vacker utsikt över parkeringsplatsen, delar av Länna köpcentrum och påfarten till Nynäsvägen. Vi satt vid vårt vanliga bord, det enda som gått rätt hittills den här kvällen (först var det en Mathems-bil parkerad exakt där Isaks bil brukar stå när han hämtar upp mig, sen var det barn på Max så att vi inte kunde sitta vid vårt vanliga bord och sist men inte minst så använde en annan man den kaffebryggaren på Djävulsmacken som jag alltid använder. Det var bara en sån kväll. Men bordet var ledigt).

Av någon anledning pratar vi om mode och personlig stil, och jag säger något i stil med att jag borde handla nya kläder. ”Jag kanske funderar över vilken min stil skulle vara de här tre veckorna, och sen kan jag ge mig ut och shoppa i oktober. Jag gillar höstkläder.”

Isak: ”Eller också så shoppar du någon gång under de här tre veckorna. Så kan du ju också träffa lite människor.
Jag: ”Men man träffar ju inte människor när man shoppar? Möjligtvis träffar man folkmassor.”
Isak: ”Ja, jo, men du behöver ju inte ge dig ut i rusningstid. Du kan ju gå ut och handla kläder någon gång mitt på dagen.”
Jag: ”Men jag förstår inte vad det har med att träffa människor att göra?”
Isak: ”Ja, men du pratar väl ändå med människor när du handlar saker? Hälsar på expediten? Ber om råd?”
Här stirrade jag klentroget på honom. ”Isak”, sa jag. ”Försöker du säga till mig att när du pratade om att träffa människor så menade du prata med expediter? Har det verkligen gått så långt att det är ditt råd för att se till att jag får lite sociala kontakter i vardagen?”
”Det var du som pratade om att du inte träffade några människor!” sa Isak defensivt.
”Jag handlar ofta på Ica! Om det är det du menar så säger jag faktiskt både tack, ja, det var bra så och nej, jag vill inte ha något kvitto. Nästan dagligen.”
”Okej, okej. Jag tror dig.”
”Dessutom kan jag alltid prata med mina karaktärer”, sa jag.

Nu i efterhand börjar jag känna att det inte är ett gott tecken när ens vänner sänker ambitionsnivåerna för en så mycket. Lustigt nog såg inte Isak märkbart lugnare ut av min sista replik heller.

>