Saker jag gör medan jag borde skriva

Imorgon åker jag till London i två dagar, bland annat för att träffa mitt engelska förlag inför pocket-släppet av min bok. I vanlig ordning litar de på att jag är en vuxen och organiserad människa.

Min nya skötare heter Helen. Hon har bokat mina flygbiljetter och mitt boende och taxin som ska ta mig från flygplatsen till hotellet. Allt förstås skickat till mig tillsammans med ett informativt schema som inkluderade punkten: ”och sen möter jag dig i receptionen och hjälper dig att checka in.”

Eftersom jag är en person som är ute i god tid läste jag igenom schemat redan i fredags. Jag reagerade inte på mötet i hotellreceptionen först, utan tänkte mest att hon kanske ville ha möjligheten att stämma av något eller gå igenom några detaljer. Sen insåg jag att mitt flyg flög från Arlanda klockan 18 och var framme i London strax efter åtta. Säg en halvtimme för att få ut väskan, ytterligare en timme i taxi för att ta sig till hotellet, och plötsligt skulle stackars Helen behöva vänta kvar i stan till halv tio en måndagskväll för att ”hjälpa mig checka in”.

Någonstans måste man dra gränsen, tänkte jag, och skrev ett email om att jag förmodligen skulle klara av att checka in på egen hand, och skulle något gå allvarligt fel under processen kunde jag säkert ringa till henne, så om hon inte själv fick panik av tanken behövde hon inte möta mig på hotellet.

Åh tack, svarade hon. Och: jag kan alltid dubbelkolla allt med hotellet samma dag och följa din taxi på gps:en på mobilen.

Teknikens under. Men tänk vad förvånad hon skulle bli om den plötsligt körde mot Leeds eller dylikt! Nu är jag besatt av tanken. Vad skulle hon göra? Skicka panikslagna meddelanden? Ringa mig eller taxibolaget? Katarina, you’re going the wrong way, som Lathea skulle säga. Jag ångrar också lite nu att jag inte skrev att jag sett att hotellet låg nära Victoria station och att jag alltid kunde hitta en bänk där om något gick fel. Men efter mitt förra skämt med Lathea vet jag att vad som är roligt för mig inte alltid är roligt för människor som jobbar med författare.

Imorgon ska jag bara packa och vattna basilika-plantorna och komma ihåg att köpa schampo och balsam på vägen, sen är jag redo. Ta hand om mig, världen!

PS. Helen har aldrig träffat mig, så hon har tyvärr inte redan bestämt vad jag ska äta. Jag tänker att det blir en trevlig överraskning för henne på tisdag.

PPS. Den stora frågan är om Simonas bok hinner komma med posten innan jag åker. Om den inte gör det kommer jag aldrig förlåta henne för att jag måste åka iväg två dagar.

Idag ringde ”Thomas snickaren” mig för en felanmälan jag gjort om att ett av gångjärnet i skafferiet har gått sönder. Han var på väg för att ta sig en titt på det och skulle vara här om en kvart.

”Du är välkommen”, sa jag helt lugnt, och sen ryckte jag på axlarna och fortsatte skriva.

Först några minuter senare slog det mig hur oövervinnerligt det var att få ett samtal från en hantverkare på väg upp och inte direkt behöva kasta sig ut i en vansinnes-virvelvind av dammsugning, torkning och gömma saker i garderoben.

En av många fina principer jag har fått med mig hemifrån är vikten att ha det städat när hantverkare kommer. Också vikten att bjuda dem på kaffe trots att de nästan aldrig tackar ja. Det handlar inte så mycket om kaffet som om principen. Städningen blir förstås ännu viktigare eftersom pappa är hantverkare i samma område (Jag antar att han då är ”Thomas målaren”?). Jag tror att han har levt i nästan daglig skräck sen vi flyttade hemifrån om att han en dag skulle dyka upp för en fika med snickaren, vaktmästaren eller rörmockaren och få höra detaljer om sina döttrars kaosartade hem (och en konstnär och en författare i samma lägenhet innebär att det nästan alltid är kaosartat).

Så som de goda döttrar vi är har jag och Syrran regelbundet panikstädat. Och erbjudit kaffe, förstås. Syrran har varit ännu mer manisk än mig, men det beror mest på att hon också jobbat som målare i samma område och hade fått höra kommentarerna själv på fikarasten.

Är det ren slump eller tur att jag nu har en så städad lägenhet att jag kan sitta och skriva det här blogginlägget, eller har jag helt enkelt blivit vuxen?

Och viktigare, nu när jag tänker på det: borde det vara så här välstädat? Säger det något om mig och mitt skrivande? Borde inte städning egentligen vara en sån sak som sker snabbt och panikartat när det behövs?

Jag funderar på att dra ett varv med dammsugaren i köket bara för gamla tiders skull.

Snabb uppdatering: inte helt vuxen ännu.

Problemet är alltså att ett gångjärn till skafferiet har gått av. Varken jag eller Cissi vet hur det gick till. Det hände en förmiddag i juli. Förmiddag.

Jag: ”Jag vet inte hur vi lyckades med det”
Thomas snickaren: ”Det var väl på fyllan, antar jag.”

Här kände jag för att bestämt protestera att det var mitt på dagen och vi hade definitivt inte börjat dricka då och förresten … men det finns en punkt där det helt enkelt verkar misstänkt att protestera för mycket. Jag är oansvarig! Praktiskt taget ungdomlig! Rena Karen Walker (som är ett av de roligaste inslagen i mitt Facebook-feed).

Slut på uppdatering.

Ps. Han tackade nej till kaffet.

Det bästa med att vara författare är att i princip allting i hela den mänskliga existensen kan räknas som research. Starka känslor, starka livsöden, kläder, mat, vardag, andra romaner, populärvetenskap, dokumentärer, filmer. Det finns ingenting som inte kan räknas som ”jobb” för den sant kreativa hjärnan.

Det värsta med att vara författare är att i princip allting i hela den mänskliga existensen kan kräva efterforskningar.

Men just idag är allt frid och fröjd. Jag har precis beställt boken Oregon Politics and Government – Progessives vs Conservative Populists. Recensionerna verkar lovande: ”Here is a volume that could easily, and with justification, be called the definitive guide to politics in Oregon” och ”Groundbreaking . . . Oregon Politics and Government is a definitive book on Oregon government and the only one of its kind on the market”. Av någon anledning lovar Bokus att leverara den inom 2 – 5 arbetsdagar. Hur många svenska statsvetare med särskild fäbless för lokalpolitik i Oregon kan det finnas, tänkte jag fascinerat.

Så nu klappar mitt gamla statsvetar-hjärta lite fortare vid tanken på att få gräva ner mig i denna ultimata guide till lokalpolitiken i Oregon. Igår såg jag på dokumentären Friends of God (rolig, bisarr och lite skrämmande) och jag har redan beställt böcker om luftbron till Berlin 1948 och president Reagan (jag tänker att det är research eftersom… det alltid är nyttigt att läsa välskrivna böcker? Människoöden? Jag kommer säkert på något).

Nu: kaffe!

Under min episka USA-turné i våras hade jag ett fantastiskt gemensamt evenemang med Fredrik Backman i en svensk-ättad stad i Minnesota. Jag vet inte hur vi kom in på det, kanske fick han en fråga om hur framgången kändes, och han pratade om hur framgången säkert var tillfällig osv. Och sen sa han att det inte spelade någon roll, eftersom: ”Jag skriver som medelålders män spelar gitarr.”

Jag älskade den jämförelsen. Det spelar liksom ingen roll om det där rockbandet aldrig riktigt blev av, man sitter ändå uppe på kvällarna med gitarren bara för att det är roligt (Pappa, om du läser det här: det är aldrig för sent. Jag är säker på att rockbandet kommer så småningom).

Så nu försöker jag föreställa mig att jag är en medelålders man med en gitarr, med den fördelen att mitt skrivande varken stör Cissi eller min tillfälliga franska inneboende (Pappa, om du läser det här: det där gäller förstås inte dig. Ditt gitarrspelande är ju aldrig störande).

Jag är överlag en oerhört konflikträdd person. Min reaktion på all form av konflikt är att spela död och ta fram en bok. Men jag antar att vi alla har något spår av krigaranda i oss.

Och jag lever ut mitt på skrubbande. Idag tog jag diskbänken med stålull och kände hur jag plötsligt kanaliserade Djingis Khan. Diskbänken skall darra för mig! tänkte jag. Fläckarna skall kapitulera vid min stållull eller ta konsekvenserna.

Faktiskt får jag inte skrubba möbler sen den gången jag gav mig på en envis fläck på vardagsrumsbordet. ”Den är fortfarande kvar!” sa jag klentroget till Cissi som kände på bordet och sa: ”Öh, jag tror att det är träet du försöker få bort nu.”

Men diskbänken är okej. Och jag har väldigt mycket stålull kvar.

Fly, era dårar, fly!