Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag lämnar nu ett grått, molnigt och befriande svalt Oslo. Skiner solen i Stockholm när jag kommer fram så ger jag upp.

Ni vet hur katter instinktivt dras till människor som är allergiska och/eller inte tål dem? Så är solen tydligen med mig. I veckor har jag pratat om hur skönt det ska bli med höst och regn och kyla. Nu förföljer värmen mig.

Bevis 1: det blev varmt i Stockholm igen

Bevis 2: jag var i London (!!), där det plötsligt var sol och trettio grader.

Bevis 3: jag har avundsjukt hört Cissi prata om hur det regnat i Oslo, och vid första anblick verkade det lovande. Mörka moln tornade upp sig ovanför mig. Men sol-jäveln hann i fatt mig. Nu är det sol och klarblå himmel.

Jag kanske bara får ge upp om hösten.

Fördel med solen: man får skolka från skrivandet för att äta milkshake istället.

Såg jag ett fantastiskt punk-par i kanske femtio-årsåldern. Båda hade grått hår, och båda hade tuppkam. Den dagen jag äntligen får grått hår ska jag skaffa det.

För övrigt gladde jag ett par herrar som verkar pendla i jobbet när jag erbjöd mig att byta plats så att de kunde sitta bredvid varandra. ”Nej men”, sa de. ”Går det för sig? Är det säkert? Vad snällt.”

Det här kan tyckas som en liten sak, men då måste ni minnas att jag har gjort det förut. Två kollegor pratar med varandra, den ena sitter bredvid mig, den andra någonstans längre fram. ”Jag kan flytta på mig”, erbjöd jag. ”Om ni vill sitta bredvid varandra?”

”Nej, tack” sa kollegan bestämt. Oh well. Jag antar att man inte kan gilla alla man jobbar med. Mannen som satt bredvid mig såg lätt förvånad ut.

Men de nuvarande herrarna sitter nu nöjt bredvid varandra. Med var sin dator, förstås. Det är vänskap, det.

Jag flög hem från Gatwick. Gatwick beskriver sig som ”the family friendly airport”, så om du bara kan är mitt råd att undvika den. Jag kom på mig själv med att sakna affärs-männen, och det säger något om hur illa det var. Barn. Barn överallt. Och barn på resa. Som tvingas vänta. Som redan har väntat. Och deras hårt pressade, trötta, slitna föräldrar som vet att det här bara är början på en lång rad av rastlös väntanden och dåliga humör. Oavsett var man gick fanns där ett skrikande barn och en desperat förälder.

Tills jag såg en man. Helt uppenbarligen en affärsresenär: i fyrtioårsåldern, framgångsrik, solbränd, klädd i en diskret grå kostym, välputsade skor, mörka, matchande väskor, telefonen alltid nära till hands och den där lätt bortkopplade blicken hos någon för vilken en till flygplats är ren rutin. Han gick med bestämda steg rakt fram, blicken ointresserad, väskorna efter honom som ett litet entourage.

Också efter honom: en kanske sex år gammal pojke som gick en halvmeter bakom.

Jag kunde ha svurit på att affärsmannen inte var medveten om honom. Han tittade aldrig bakom sig för att försäkra sig om att pojken hängde med. Han hade tre väskor, pojken ingen (och ingen av affärsmannens väskor var på något sätt barnrelaterad, det kunde jag satsa pengar på. De innehöll sådana saker som kostymer och datorer och kanske en skinnmapp med viktiga papper och en reservoarpenna). Han sa ingenting till pojken. Brydde sig aldrig om att vänta in honom. Hade definitivt inte den trött uppmärksamma föräldra-blicken.

Men det fanns ingen annan i närheten som pojken kunde höra till. De gick in i en hiss tillsammans, ensamma. De kom ut ur hissen, ensamma, och korsade delar av avgångshallen. De pratade inte. Mannen såg sig inte om.

Jag föreställde mig hur pojken bara följde efter honom, med på ett plan, slog sig ner i businessklass bredvid mannen, klev av samtidigt – och hur förvånad affärsresenären skulle bli när han upptäckte honom, förmodligen när en välmenande flygvärdinna påminde honom om att han hade glömt sin son.

Senare visade det sig att affärsresenären reste med en hel familj, tämligen bisarrt: en fru, blond och solbränd i jeanskjol och sommarhatt, en dotter i sextonårsåldern, som inte riktigt hade vuxit in i sin kropp, en mellanson, kanske tolv, och den blonda pojken från förr. Familjen väntade tillsammans, åt en macka, dottern tog några tuggor av en sallad – alla semesterklädda och avslappnade med bara ett enkelt handbagage.

Och så mannen i kostym och sina viktiga tre väskor. Han stod alltid någon meter därifrån, även när han inte pratade i telefonen, vilket han gjorde ofta. Plötsligt kändes det mer som om det var han som följde efter resten av familjen. Han skulle sitta strax bakom dem på flyget, tänker jag mig, följa efter dem till en taxi eller en flygbuss, och bjuda in sig själv på en hemlagad middag. Vad förvånade de skulle bli när han var med dem när de kom hem, tänkte jag.

Uppenbarligen är det här också en bok som Åsa Hellberg måste skriva.

Jag visste att Helen inte skulle svika mig. Nu har hon dubbelkollat med hotellet och också bifogat fler detaljer kring taxin som ska hämta mig på flygplatsen. Den kommer stå på terminal fem, där jag landar, vilket hon så klart har koll på och informerar mig om, och möta mig vid Meeting Point 5. Jag följer helt enkelt skyltningen mot ”meeting point south”, hittar nummer fem, och där står en person och väntar med mitt namn på en skylt.

Man hade kunnat tro att ingen skulle kunna misslyckas med den typen av instruktioner, men för säkerhetsskull finns en länk med bilder och diagram över vart vi ska ses. Och jag kan förstås alltid ringa henne om jag får problem.

För övrigt blir jag alltid full i skratt när jag ser mitt namn på en sån där skylt. Jag menar, det är inte något som man gör. Det är sådant som man passerar medan man funderar över vem Mr Johnson är och var exakt man hittar flygbussen. En dag ska jag bli modig nog att ta en selfie med den stackars chauffören och skylten där det står Ms Bivald handskrivet, men jag misstänker att det lite skulle förta mitt intryck som nonchalant och världsvan resenär?

Fast visst, ingen chaufför tror att jag är nonchalant och världsvan resenär eftersom jag alltid inleder med att glatt skaka hand och presentera mig. Jag tror inte världsvana resenärer gör det, av döma av deras förvånad min när de plötsligt måste skaka hand, hålla skylten och förgäves erbjuda sig att ta min väska.

Plus att jag vid det laget alltid är så röksugen att jag praktiskt taget släpar iväg både min resväska och den stackars chauffören medan jag väser: ”jag måste röka först!” av rädsla för att han ska leda mig till en rökfri parkeringsplats.

Berättade jag någonsin för er om chauffören som mötte mig i Rhode Island, det första stoppet på min episka USA-resa? Mitt flyg var försenat så att han hade fått vänta någon timme på flygplatsen. Han kunde den flygplatsen så väl att han hörde det lilla klicket precis innan bagagebandet började rulla och då visste att det var exakt fem sekunder tills väskorna började komma. Ett, två, tre, fyra, fem räknade han, och sen dök den första väskan upp.

Man hade kunnat tro att det skulle göra en uttråkad, men icke. Han hade varit med om värre. Han hade varit jurist.