Oövervinnerlig!
Idag ringde ”Thomas snickaren” mig för en felanmälan jag gjort om att ett av gångjärnet i skafferiet har gått sönder. Han var på väg för att ta sig en titt på det och skulle vara här om en kvart.
”Du är välkommen”, sa jag helt lugnt, och sen ryckte jag på axlarna och fortsatte skriva.
Först några minuter senare slog det mig hur oövervinnerligt det var att få ett samtal från en hantverkare på väg upp och inte direkt behöva kasta sig ut i en vansinnes-virvelvind av dammsugning, torkning och gömma saker i garderoben.
En av många fina principer jag har fått med mig hemifrån är vikten att ha det städat när hantverkare kommer. Också vikten att bjuda dem på kaffe trots att de nästan aldrig tackar ja. Det handlar inte så mycket om kaffet som om principen. Städningen blir förstås ännu viktigare eftersom pappa är hantverkare i samma område (Jag antar att han då är ”Thomas målaren”?). Jag tror att han har levt i nästan daglig skräck sen vi flyttade hemifrån om att han en dag skulle dyka upp för en fika med snickaren, vaktmästaren eller rörmockaren och få höra detaljer om sina döttrars kaosartade hem (och en konstnär och en författare i samma lägenhet innebär att det nästan alltid är kaosartat).
Så som de goda döttrar vi är har jag och Syrran regelbundet panikstädat. Och erbjudit kaffe, förstås. Syrran har varit ännu mer manisk än mig, men det beror mest på att hon också jobbat som målare i samma område och hade fått höra kommentarerna själv på fikarasten.
Är det ren slump eller tur att jag nu har en så städad lägenhet att jag kan sitta och skriva det här blogginlägget, eller har jag helt enkelt blivit vuxen?
Och viktigare, nu när jag tänker på det: borde det vara så här välstädat? Säger det något om mig och mitt skrivande? Borde inte städning egentligen vara en sån sak som sker snabbt och panikartat när det behövs?
Jag funderar på att dra ett varv med dammsugaren i köket bara för gamla tiders skull.
Snabb uppdatering: inte helt vuxen ännu.
Problemet är alltså att ett gångjärn till skafferiet har gått av. Varken jag eller Cissi vet hur det gick till. Det hände en förmiddag i juli. Förmiddag.
Jag: ”Jag vet inte hur vi lyckades med det”
Thomas snickaren: ”Det var väl på fyllan, antar jag.”
Här kände jag för att bestämt protestera att det var mitt på dagen och vi hade definitivt inte börjat dricka då och förresten … men det finns en punkt där det helt enkelt verkar misstänkt att protestera för mycket. Jag är oansvarig! Praktiskt taget ungdomlig! Rena Karen Walker (som är ett av de roligaste inslagen i mitt Facebook-feed).
Slut på uppdatering.
Ps. Han tackade nej till kaffet.