Saker jag gör medan jag borde skriva

Idag ringde ”Thomas snickaren” mig för en felanmälan jag gjort om att ett av gångjärnet i skafferiet har gått sönder. Han var på väg för att ta sig en titt på det och skulle vara här om en kvart.

”Du är välkommen”, sa jag helt lugnt, och sen ryckte jag på axlarna och fortsatte skriva.

Först några minuter senare slog det mig hur oövervinnerligt det var att få ett samtal från en hantverkare på väg upp och inte direkt behöva kasta sig ut i en vansinnes-virvelvind av dammsugning, torkning och gömma saker i garderoben.

En av många fina principer jag har fått med mig hemifrån är vikten att ha det städat när hantverkare kommer. Också vikten att bjuda dem på kaffe trots att de nästan aldrig tackar ja. Det handlar inte så mycket om kaffet som om principen. Städningen blir förstås ännu viktigare eftersom pappa är hantverkare i samma område (Jag antar att han då är ”Thomas målaren”?). Jag tror att han har levt i nästan daglig skräck sen vi flyttade hemifrån om att han en dag skulle dyka upp för en fika med snickaren, vaktmästaren eller rörmockaren och få höra detaljer om sina döttrars kaosartade hem (och en konstnär och en författare i samma lägenhet innebär att det nästan alltid är kaosartat).

Så som de goda döttrar vi är har jag och Syrran regelbundet panikstädat. Och erbjudit kaffe, förstås. Syrran har varit ännu mer manisk än mig, men det beror mest på att hon också jobbat som målare i samma område och hade fått höra kommentarerna själv på fikarasten.

Är det ren slump eller tur att jag nu har en så städad lägenhet att jag kan sitta och skriva det här blogginlägget, eller har jag helt enkelt blivit vuxen?

Och viktigare, nu när jag tänker på det: borde det vara så här välstädat? Säger det något om mig och mitt skrivande? Borde inte städning egentligen vara en sån sak som sker snabbt och panikartat när det behövs?

Jag funderar på att dra ett varv med dammsugaren i köket bara för gamla tiders skull.

Snabb uppdatering: inte helt vuxen ännu.

Problemet är alltså att ett gångjärn till skafferiet har gått av. Varken jag eller Cissi vet hur det gick till. Det hände en förmiddag i juli. Förmiddag.

Jag: ”Jag vet inte hur vi lyckades med det”
Thomas snickaren: ”Det var väl på fyllan, antar jag.”

Här kände jag för att bestämt protestera att det var mitt på dagen och vi hade definitivt inte börjat dricka då och förresten … men det finns en punkt där det helt enkelt verkar misstänkt att protestera för mycket. Jag är oansvarig! Praktiskt taget ungdomlig! Rena Karen Walker (som är ett av de roligaste inslagen i mitt Facebook-feed).

Slut på uppdatering.

Ps. Han tackade nej till kaffet.

Det bästa med att vara författare är att i princip allting i hela den mänskliga existensen kan räknas som research. Starka känslor, starka livsöden, kläder, mat, vardag, andra romaner, populärvetenskap, dokumentärer, filmer. Det finns ingenting som inte kan räknas som ”jobb” för den sant kreativa hjärnan.

Det värsta med att vara författare är att i princip allting i hela den mänskliga existensen kan kräva efterforskningar.

Men just idag är allt frid och fröjd. Jag har precis beställt boken Oregon Politics and Government – Progessives vs Conservative Populists. Recensionerna verkar lovande: ”Here is a volume that could easily, and with justification, be called the definitive guide to politics in Oregon” och ”Groundbreaking . . . Oregon Politics and Government is a definitive book on Oregon government and the only one of its kind on the market”. Av någon anledning lovar Bokus att leverara den inom 2 – 5 arbetsdagar. Hur många svenska statsvetare med särskild fäbless för lokalpolitik i Oregon kan det finnas, tänkte jag fascinerat.

Så nu klappar mitt gamla statsvetar-hjärta lite fortare vid tanken på att få gräva ner mig i denna ultimata guide till lokalpolitiken i Oregon. Igår såg jag på dokumentären Friends of God (rolig, bisarr och lite skrämmande) och jag har redan beställt böcker om luftbron till Berlin 1948 och president Reagan (jag tänker att det är research eftersom… det alltid är nyttigt att läsa välskrivna böcker? Människoöden? Jag kommer säkert på något).

Nu: kaffe!

Under min episka USA-turné i våras hade jag ett fantastiskt gemensamt evenemang med Fredrik Backman i en svensk-ättad stad i Minnesota. Jag vet inte hur vi kom in på det, kanske fick han en fråga om hur framgången kändes, och han pratade om hur framgången säkert var tillfällig osv. Och sen sa han att det inte spelade någon roll, eftersom: ”Jag skriver som medelålders män spelar gitarr.”

Jag älskade den jämförelsen. Det spelar liksom ingen roll om det där rockbandet aldrig riktigt blev av, man sitter ändå uppe på kvällarna med gitarren bara för att det är roligt (Pappa, om du läser det här: det är aldrig för sent. Jag är säker på att rockbandet kommer så småningom).

Så nu försöker jag föreställa mig att jag är en medelålders man med en gitarr, med den fördelen att mitt skrivande varken stör Cissi eller min tillfälliga franska inneboende (Pappa, om du läser det här: det där gäller förstås inte dig. Ditt gitarrspelande är ju aldrig störande).

Jag är överlag en oerhört konflikträdd person. Min reaktion på all form av konflikt är att spela död och ta fram en bok. Men jag antar att vi alla har något spår av krigaranda i oss.

Och jag lever ut mitt på skrubbande. Idag tog jag diskbänken med stålull och kände hur jag plötsligt kanaliserade Djingis Khan. Diskbänken skall darra för mig! tänkte jag. Fläckarna skall kapitulera vid min stållull eller ta konsekvenserna.

Faktiskt får jag inte skrubba möbler sen den gången jag gav mig på en envis fläck på vardagsrumsbordet. ”Den är fortfarande kvar!” sa jag klentroget till Cissi som kände på bordet och sa: ”Öh, jag tror att det är träet du försöker få bort nu.”

Men diskbänken är okej. Och jag har väldigt mycket stålull kvar.

Fly, era dårar, fly!

Jag vet inte om ni har ett arbetsrum, eller har växt upp i ett hem som har det. Om ni inte känner till det här hemindredningsmässiga fenomenet ska jag nu förklara det för er.

Eller. Fenomen är inte rätt ord. Nedanstående är lika obevekligt och oundvikligt som tyngdkraften. Så här har ni det: arbetsrummens naturlag.

Det börjar med ett rum eller en liten vrå. Förslagsvis det minsta i lägenheten. Här är ännu illusionerna höga. Som ung kärlek; som Romeo och Julia på balkongen; som första dagen på gymmet. Ni ställer in ett skrivbord, kanske en avancerad höj och sänkbar stol. Definitivt en hutch. Och tidskriftssamlare och kanske pärmar, om ni är så optimistiskt lagda. Det är inte jag. Inte ens i den första nyförälskade fasen tror jag att jag kommer håla papper och sätta in dem i en pärm. Den illusionen gav jag upp när jag var fjorton.

I vilket fall. Ni kommer ha pennor, så kanske ställer ni fram en burk där de kan stå, alla nya och fina och definitivt fungerade. Köpta för trettio kronor styck på Akademibokhandeln, kanske, men det vet jag förstås inte. Kanske har ni en divereselåda också, för sudd och pennvässare och en häftapparat om ni tror på pärmarna.

Det finns förstås blandad teknik. En någorlunda ny skrivare, eller en fungerande fax med påfylld faxpapper om det här var ett par år tillbaka. En dator, bärbar eller stationär beroende på årtioende.

Här ska viktiga arbetspapper sorteras. Kvitton häftas, bokföring göras, fakturor skickas ut, saker skrivas i worddokument och skrivas ut och sorteras direkt.

Ha!

Hahahahahahahaha.

Ursäkta. Det sista skrattet blev lite hysteriskt, men det beror på att jag just nu är uppe i projekt Städa arbetsrummet, och låt mig säga att jag tror på ovanstående ideal ungefär lika mycket som en nyskild kvinna tror på sin mans bedyranden om att han började träffa sin sekreterare först efter skilsmässan.

Jag ger er – arbetsrummet i det verkliga livet:

Det finns teknik, förstås. En skrivare som är täckt av damm, kanske till och med en fax från nittiotalet och definitivt en halvfungerade digitalkamera som nu tar sämre bilder än din mobil. Det finns en hög med cd-skivor, förmodligen gamla installationsprogram för Windows. Du kan inte slänga dem eftersom det är cd-skivor, och du växte upp i generationen där cd-skivor var magiska saker som skulle skyddas och sparas till varje pris.

Det finns pennor. Ingen fungerar, och samtliga är billiga gratispennor som gör reklam för saker som Lelles bildäck. Oavsett om du äger en bil eller inte. Din pennburk är tyvärr lite kaotisk, eftersom din pennvässare har gått upp och spritt ut sitt innehåll över hela botten. Har du en divereselåda är det ännu värre. Här finns allt från gamla medlemskort i On off till solblekta postit-lappar (ungefär fem av varje färg).

I bokhyllan ligger papper och kvitton och gamla deklarationer från -93 i salig oordning. En genomgång av pappersinsamlarna visar att de består av femton år gamla nummer av tidskriften Genus och dina gamla kurspapper i feministiska metodologi, sparade av sentimentala skäl och för att du kanske en dag vill läsa texten Två typer av definitioner eller ett uppkopierat utdrag ur Feminist Method in Political Science. Du sparar det ett par år till, utifall.

Skrivarpapperen är slut, men du har kvar fem blanka fotopapper som du köpte när du bestämde dig för att skriva ut egna julkort för några år sedan. Julkorten blev aldrig av, men sen dess råkar du ibland skriva ut saker på bisarrt tjockt och blankt papper. Har du riktig otur är du pyssel-typen och har fyra andra sorters skrivarpapper också.

Någonstans har du förmodligen också en liten låda med blandade kort från din ungdom, från den tiden då man faktiskt framkallade bilder. De ska sorteras och sättas in i fotoalbum vilken generation som helst.

Häftapparaten fungerar fortfarande. De är praktiskt taget oförstörbara. Och av någon anledning får man sällan slut på häftklammer nummer 26/6. Gemen har däremot definitivt försvunnit. Du är rätt säker på att du köpte en ny burk för något år sedan, men de enda du hittar är tre alldeles för små längst ner i diverselådan.

Man har alltid för små gem.