Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag älskar Lathea. Hon är den coola, tuffa, charmiga kvinnan som varit ansvarig för att hålla koll på mig den här första veckan. Hon kommer snart ersättas av Shana, min förläggare, som kommer guida mig i hennes hem-stat Iowa, och sen av Valerie. De har delat upp barnvaktandet av mig mellan sig.

Det enda möjliga, lilla problemet är att vi inte riktigt delar samma tidsuppfattning. Jag tycker att det är naturligt att komma åtminstone tio minuter före utsatt tid, gärna en halvtimme om det är ett event.

Lördag i Ohio var en upptagen dag. Jag började ana oråd redan på flyget. Det skulle landa i Dayton tio i elva; tio i tolv skulle vi vara på en radiostation i Cincinnatti. Tidigare har det tagit nästan en timme bara att komma iväg från flygplatsen: hämta ut bagage, fixa fram hyrbilen, hitta varandra. Och jag hade en stark misstanke om att radiostationen inte ens låg nära flygplatsen. En snabb googling bekräftade det: det tog en timme och tio minuter att ta sig dit.

Eftersom Lathea är super-kvinna var det här inte nödvändigtvis något som hon bekymrade sig för. Hon konstaterade problemet och ringde helt enkelt upp radiostationen och bokade om intervjun till klockan fyra på eftermiddagen. Det var en bandad intervju, så det var inte som om det spelade någon roll.

Istället ägnade vi förmiddagen åt lite spontan-signering i en Target-butik. Klockan två var vi på books & Co, en fantastisk, stor bokhandel i Dayton, Ohio.

Här började de verkliga problemen. Det var fortfarande en timme och fem minuters resväg. Eventen brukar ta en timme. Jag var säker på att vi skulle hinna, eftersom jag lätt kan anpassa hur länge jag pratar.

Jag hade dock inte räknat med den amerikanska tidsuppfattningen och/eller den missriktade charm och vänlighet som får dem att tänka att personliga möten är viktigare än ens schema.

Tio över två, tio minuter efter eventet skulle ha börjat, satt vi fortfarande inne på kontoret hos den event-ansvariga och diskuterade hennes allvarliga fall från en stege. Hon hade legat två timmar i garaget i väntan på att hennes son skulle komma och hitta henne; missat julhandeln (till mig: ”And you know what that means”), varit sjukskriven i flera månader och bara för ett par veckor sen kommit tillbaka till jobbet. Med käpp.

14.10: ”But the doctor was just wonderful. And young, too.”
Jag (Stressad medan jag sneglar på klockan): ”How nice.”
Lathea: ”Oh, wow. So how old was he? That always makes me feel like an underachiever. And did you have physio-therapy as well?”

14.15: Den eventansvariga: ”Well, I should go out and make sure the mic works.”
Låt mig här påminna er om att kvinnan hade råkat ut för ett allvarligt benbrott och fortfarande använde käpp. Hon rörde sig långsamt mot event-delen av bokhandeln. Vi väntade på kontoret. Klockan tickade på mot undergång och katastrofer.

14.20 började eventet, och jag är stolt över att säga att jag lyckades bli klar i god tid för att ha signerat böcker och varit med på kort och småpratat artigt och vänligt och icke-stressat tills exakt 14.45. Lite sent, men under kontroll. Det tar fem minuter att gå till bilen, säg några minuter till för att slå in adressen i gps:en, och vi skulle ändå kunna vara framme till fyra.

Vilket vi var tvungna att vara. Intervjun hade redan skjutits upp en gång eftersom vi var sena! Vi kunde inte glida in tio över! Katastrof!

Jag var övertygad om att Lathea just nu var upptagen med liknande tankar, ända tills hon sa:

”We got time. Do you want us to sign some stock?”
Jag stirrade klentroget på henne, medan jag i tankarna utbrast: we haven’t got time!!!!!!!!
Jag hoppas att utropstecknen inte syntes i min blick. Så jag signerade högar av böcker med imponerande hastighet. När jag var klar gick Lathea iväg och hittade en till hög. !!!!!. Sen ville event-ansvariga ta ett kort. !!!!!. Lathea föreslog en annan placering av skylten. !!!!!!.

Till slut kom vi iväg 15.00. Gps:en beräknade vår ankomst till 16.06. Jag repeterade ursäkter i huvudet. Jag förutsåg sura miner och en stressad intervjuare. Visst, Lathea körde snabbt nog för att stadigt minska den beräknade ankomsttiden. 16.05, 16.04, tillbaka till 16.05 när vi stannade för ett rödljus, 16.03, och sen, till slut, 15.59.

Här vill jag ändå poängtera att det INTE är att vara i tid. Att vara i tid är att anlända ungefär kvart i, så att man har tid för att parkera, röka en cigarett, hälsa artigt, kanske gå på toaletten och så vidare och vara redo att börja intervjun prick 16.00.

Det trodde jag var underförstått.

Det verkar emellertid som att intervjuaren var mer inne på Latheas linje. Han hälsade vänligt på oss när vi parkerade utanför 15.58 (jag: ”I’m so sorry we’re late!), dirigerade oss till en parkeringsplats, småpratade mer sen, visade oss väggen med signerade kort (nu var klockan 16.06, men jag hade slappnat av lite. Vi var framme. Resten var hans ansvar).

”Han” var Mark, programledare för bokprogrammet Cover to cover. Det var en fantastisk intervju. Han ställde intressanta frågor. Han nämnde titeln på min bok ungefär var tredje minut så att jag inte behövde göra det själv. Han brydde sig inte alls om att intervjun började 16.07.

Efter intervjun följde ett event på lika stora och lika fantastiska Joseph-Beth Booksellers i Cincinnati. De har också en butik i Kentucky, och två av de anställda där kom förbi direkt från en Derby-fest. Den ena hade satsat på rätt häst OCH vunnit festens pris för bästa hatt. Och sen förstås kört en dryg timme för att gå på ett bokevent.

Fler personer borde ha hatt på bok-event. Jag funderar faktiskt på att börja det själv.

Jag skriver det här på flygplatsen i Cincinnati. Idag åker jag till Iowa via Chicago, och när jag kommer fram har jag en hel kväll ledig att ägna åt att tvätta.

Jag flyger också utan Lathea. Igår frågade jag henne när hennes flyg gick.
”I don’t know my schedule”, svarade hon. ”I only know yours.”

Jag har insett att jag kommer behöva blogga på svenska också, för den ärliga, icke-tillrättalagda rapporteringen. Så här är den:

Vi måste prata om amerikanskt kaffe.

Kaffe! Det är nästan en förolämpning att kalla det det. Det började tragiskt nog redan på Arlanda, med kaffe så svagt att jag var tvungen att överge koppen och köpa en cappuccino istället. Sen gick det utför.

Man säger att människor kan vänja sig vid vad som helst, och tyvärr är det sant. När jag skriver det här sitter jag i hotell-lobbyn med en kopp av deras gratis-kaffe. Jag valde ”robust”. Det är också lite av ett skämt. Men jag dricker det. Den stora utmaningen nu är att min motorik inte är fin nog, och min reaktionsförmåga inte tillräckligt snabb, för att hälla mjölk i det. Man har ungefär en halv nanosekund på sig innan all form av kaffefärg försvinner. Ett litet extra ryck med handleden, en halv sekund för länge, och sen stirrar man deprimerat på den mjölkfärgade drycken framför en. Som väldigt, väldigt svagt té. Och sen måste man hälla ut lite av blandningen och fylla på med nytt kaffe, och ändå kommer man knappt ens upp i normalt téfärgat.

Det är deprimerande, men jag härdar ut.

Det är ingen som sagt att livet är enkelt.

Jag ska försöka hålla uppe bloggandet från min episka USA-turné, och ni hittar den på den engelska delen av min hemsida. Just nu rapporterar jag från Rhode Island, där det är kallt och regnigt och jag tillbringar den mesta tiden med att dricka kaffe och läsa.

En av de fina sakerna med att vara bortrest är förstås att ens liv blir så mycket annorlunda från när man är hemma.

Här hittar ni de senaste inläggen: http://katarinabivald.se/en/blog/

Jag ska vara i USA i sammanlagt fem veckor, och i tre av dem ska jag åka runt och besöka nästan en delstat och en bokhandel per dag. Det är förstås rasande roligt, men innebär också vissa utmaningar.

Första utmaningen: vara snygg och professionellt välklädd i tre veckor.
Som med alla utmaningar här i livet kan man försöka lösa dem på två sätt: man kan försöka kompensera för ens svagheter (stil, organisationsförmåga) eller förstärka ens styrkor (tråkighet). Jag har förstås satsat på det sistnämnda. Så här ser alltså min packning ut för tillfället:

– 2 svarta kavajer (ej identiska, för omväxling!)
– 5 vita t-shirts (rund urringning och v-ringade!)
– 1 svart t-shirt
– 2 par jeans
– 1 par svarta byxor
– 2 klänningar, blandad formalitetsgrad
– Ännu inga strumpbyxor (man kan inte tänka på allt)
– 1 par fin-skor till klänningarna (matchar 1 av 2 klänningar. Perfekt)

Jag kommer alltså i tre veckor vara klädd i jeans, vit t-shirt och svart kavaj. En stabil strategi.

Andra utmaningen: hålla sig i form.
Andra utmaningar: att hålla sig vid liv och någorlunda form i tre veckor, för att ha energi nog för jobb. Här är det egentligen inte frågan om något egentligt val. Vi satsar väl alla på den etablerade strategin Självbedrägeri? Alltså att packa med träningskläder och stora gympaskor, varpå vi äter onyttigt, dricker kaffe och kedjeröker konstant i tre veckor och tar oss iväg till hotellets gym en gång (första resdagen när jet lagen väcker oss klockan fyra). Och kommer hem som välmående vrak.

Tredje utmaningen: packa
Idag har jag jobbat på min att packa-lista, och nu har jag också provpackat resväskan. Självbedrägeriet tar upp stora delar av den, tätt följt av de icke-matchande finskorna som jag kommer använda exakt en gång på hela resan. Jag var övertygad om att jag skulle behöva sitta på resväskan för att få igen den, men jag har förvånansvärt mycket plats kvar. ”Kanske borde jag alltid bara gå klädd i vita t-shirts?” tänkte jag. ”De tar uppenbarligen inte särskilt mycket plats.”

Men även med de vita t-shirtsen var det oroväckande mycket plats kvar i resväskan. Den är stor, men inte gigantisk. Isak har lärt mig vika saker lite grann, men jag är ingen packningens mästare.

Vad har jag glömt? tänkte jag.

Det här oroade mig i flera timmar. Datorsladden ska ner i väskan också, liksom necessären, men det fanns verkligen oroväckande mycket plats kvar. Ni som känner mig kanske vid det här laget redan har insett exakt vad som var fel: jag har ännu inte valt ut vilka böcker jag ska ha med mig.

Det här kommer inte sluta bra.

Fjärde utmaningen: hålla koll på schemat och dyka upp på rätt tid och plats
Det här hade kunnat vara en utmaning, men som tur var så resonerar förlag ungefär så här: antingen utgår de ifrån att vi författare har en minsta gemensamma organisationsförmåga i nivå med en nioåring (”du kommer ha tid ledigt under bokmässan, så promenera runt och se dig omkring. Men glöm inte att du sen måste vara tillbaka i vår monter vid specifika tider!”) eller också vill de redan nu minimera framtida katastrof-lösnignar för sig själva.

Ett exempel från delen av schemat som handlar om Iowa:
Lathea: ”Du checkar ut från hotellet på morgonen. Sen åker du till en annan stad och sen direkt till flygplatsen. Du checkar alltså ut. Du kommer inte komma tillbaka till hotellet. Glöm inte att ta med dina väskor.”
Jag: ”Ja, jo, det står ju: ‘checka ut från hotellet, ni kommer inte komma tillbaka hit” på schemat?”
Lathea (inte övertygad): ”Ja… Jag påminner Shana om det också. Lika bra att jag skriver in det i schemat: Glöm inte att ta med väskorna.”

Så det enda jag behöver göra är att följa med och lyda order. Med lite tur bestämmer de var vi ska äta också, så att jag inte kommer behöva fatta ett enda beslut på hela resan. Det är mitt mål.

Jag kommer vara omöjlig att resa med efter det här.

Femte utmaningen: bestämma mig för vad jag ska äta
Åh herregud. Jag kom precis på att jag de sista kanske tio dagarna kommer åka runt ensam. Utan schema, medföljande stöd-person och förbokade hotell. Jag kommer behöva fatta beslut.

Jag kommer kanske aldrig komma längre än till Denver, Colorado, där mitt schema tar slut. Jag kommer bara stanna kvar på det sista hotellet medan jag sitter håglöst och stirrar tomt framför mig och väntar på att någon ska styra upp min dag. Och stirrar på den tomma platsen efter sista punkten på schemat, som om det magiskt kommer dyka upp information om när jag ska resa och vart.

Jag kanske får sms några nära vänner i Sverige och fråga dem..? Fast de kanske inte blir jätteglada om jag väcker dem mitt i natten med ett telefonsamtal för att fråga vart jag borde åka? Äsch, vad har man vänner till?

Denna sanning gäller på många områden i livet, men aldrig var den mer sann än att köra vattengympa till medryckande sextiontals-hits.

Känslan av att twista loss i vattnet till Twist and shout eller hoppa runt till Do you wanna dance är förstås oslagbar, men eftersom man måste sjunga med till sextiotals-hits (gammal sanning) blir resultatet ungefär så här:

Jag (hoppar runt knallröd i ansiktet): ”Well, shake it up ba..blubb blubb, host, fräs”
Jag (några minuter senare, fortfarande lika entusiastisk: ”Do you do you do you do you wanna.. blubb, blubb, host, fräs”

Och sedan börjar det om, medan jag försöker att både hoppa, sjunga och få bort vattnet ur halsen och näsan.

Inte värdigt, men väldigt fint.