Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag vet inte om ni har ett arbetsrum, eller har växt upp i ett hem som har det. Om ni inte känner till det här hemindredningsmässiga fenomenet ska jag nu förklara det för er.

Eller. Fenomen är inte rätt ord. Nedanstående är lika obevekligt och oundvikligt som tyngdkraften. Så här har ni det: arbetsrummens naturlag.

Det börjar med ett rum eller en liten vrå. Förslagsvis det minsta i lägenheten. Här är ännu illusionerna höga. Som ung kärlek; som Romeo och Julia på balkongen; som första dagen på gymmet. Ni ställer in ett skrivbord, kanske en avancerad höj och sänkbar stol. Definitivt en hutch. Och tidskriftssamlare och kanske pärmar, om ni är så optimistiskt lagda. Det är inte jag. Inte ens i den första nyförälskade fasen tror jag att jag kommer håla papper och sätta in dem i en pärm. Den illusionen gav jag upp när jag var fjorton.

I vilket fall. Ni kommer ha pennor, så kanske ställer ni fram en burk där de kan stå, alla nya och fina och definitivt fungerade. Köpta för trettio kronor styck på Akademibokhandeln, kanske, men det vet jag förstås inte. Kanske har ni en divereselåda också, för sudd och pennvässare och en häftapparat om ni tror på pärmarna.

Det finns förstås blandad teknik. En någorlunda ny skrivare, eller en fungerande fax med påfylld faxpapper om det här var ett par år tillbaka. En dator, bärbar eller stationär beroende på årtioende.

Här ska viktiga arbetspapper sorteras. Kvitton häftas, bokföring göras, fakturor skickas ut, saker skrivas i worddokument och skrivas ut och sorteras direkt.

Ha!

Hahahahahahahaha.

Ursäkta. Det sista skrattet blev lite hysteriskt, men det beror på att jag just nu är uppe i projekt Städa arbetsrummet, och låt mig säga att jag tror på ovanstående ideal ungefär lika mycket som en nyskild kvinna tror på sin mans bedyranden om att han började träffa sin sekreterare först efter skilsmässan.

Jag ger er – arbetsrummet i det verkliga livet:

Det finns teknik, förstås. En skrivare som är täckt av damm, kanske till och med en fax från nittiotalet och definitivt en halvfungerade digitalkamera som nu tar sämre bilder än din mobil. Det finns en hög med cd-skivor, förmodligen gamla installationsprogram för Windows. Du kan inte slänga dem eftersom det är cd-skivor, och du växte upp i generationen där cd-skivor var magiska saker som skulle skyddas och sparas till varje pris.

Det finns pennor. Ingen fungerar, och samtliga är billiga gratispennor som gör reklam för saker som Lelles bildäck. Oavsett om du äger en bil eller inte. Din pennburk är tyvärr lite kaotisk, eftersom din pennvässare har gått upp och spritt ut sitt innehåll över hela botten. Har du en divereselåda är det ännu värre. Här finns allt från gamla medlemskort i On off till solblekta postit-lappar (ungefär fem av varje färg).

I bokhyllan ligger papper och kvitton och gamla deklarationer från -93 i salig oordning. En genomgång av pappersinsamlarna visar att de består av femton år gamla nummer av tidskriften Genus och dina gamla kurspapper i feministiska metodologi, sparade av sentimentala skäl och för att du kanske en dag vill läsa texten Två typer av definitioner eller ett uppkopierat utdrag ur Feminist Method in Political Science. Du sparar det ett par år till, utifall.

Skrivarpapperen är slut, men du har kvar fem blanka fotopapper som du köpte när du bestämde dig för att skriva ut egna julkort för några år sedan. Julkorten blev aldrig av, men sen dess råkar du ibland skriva ut saker på bisarrt tjockt och blankt papper. Har du riktig otur är du pyssel-typen och har fyra andra sorters skrivarpapper också.

Någonstans har du förmodligen också en liten låda med blandade kort från din ungdom, från den tiden då man faktiskt framkallade bilder. De ska sorteras och sättas in i fotoalbum vilken generation som helst.

Häftapparaten fungerar fortfarande. De är praktiskt taget oförstörbara. Och av någon anledning får man sällan slut på häftklammer nummer 26/6. Gemen har däremot definitivt försvunnit. Du är rätt säker på att du köpte en ny burk för något år sedan, men de enda du hittar är tre alldeles för små längst ner i diverselådan.

Man har alltid för små gem.

Idag åker jag till Paris för att prata om mina böcker. Det här innebär förstås att jag igårkväll faktiskt kände mig manad att packa upp väskan från USA-resan. För de av er som legat sömnlösa över frågan om hur packningen gick, kommer här svaret:

Facit på packningsutmaningen:

Kläder:
Till och med Lathea, detta organisatoriska geni, var imponerad av hur lite packning jag behövde för fem veckor i USA. Lösningen var förstås att införa kläduniform och köpa tio vita t-shirt som jag sedan regelbundet tvättade upp. Det fungerade exceptionellt bra, inklusive att spara viktig tid på morgonen vid tidiga flyg. Faktiskt var det så framgångsrikt att jag nu undrar över varför jag överhuvudtaget har en garderob.

Den enda nackdelen var att jag kände mig manad att betona för Lathea att jag a, hade flera vita t-shirts och b, tvättade dem under min resa. Jag ville inte att hon skulle tro att jag bara hade en t-shirt som jag levde i i fem veckor och börja planera för hur hon på ett diplomatiskt men ändå bestämt sätt skulle ta upp frågan om min personliga hygien med mig. ”Jag duschar regelbundet också!” försäkrade jag henne, vilket kan ha varit för mycket information.

”I actually had to have that talk with an author once”, sa Lathea, som om det inte skulle vara det minsta problem för henne att köpa en deodorant åt en författare och tvinga hen att använda den.
”Eh”, sa jag och tackade min lyckliga stjärna över att jag redan duschade.

Kläder för alla tillfällen:
Förutom de vita t-shirtsen hade jag också med två svarta kavajer, ett par svarta kostymbyxor, två klänningar samt ett par finskor som matchade en av klänningarna. Jag använde alla kläder jag hade med mig utom en av klänningarna. Jag klarade galant av allt från formellare fester till luncher i mellanvästern och måste faktiskt säga att jag aldrig var helt fel klädd. Kanske för att jag är ett geni, kanske för att ingen förväntar sig så mycket från författare. Inklusive då uppenbarligen personlig hygien.Lepsyl:
Jag hade med tre, och inte nog med att de räckte hela USA-resan, jag tappade inte ens bort alla första veckan. Faktiskt tog mitt sista lepsyl slut igår.

Pennor:
Oerhört viktigt. Jag hade med fem av min favorit blåa bläckpenna. Den sista tog kämpade desperat fram till nästa sista dagen. Det var något av en besvikelse att komma så nära, men då hade jag ändå lyckats stjäla till mig pennor från många av bokhandlarna jag besökt.

Böcker:
Korrekt antal efter att ha köpt i genomsnitt två nya böcker i varje bokhandel som besöktes.

Pass:
Kom med. Tappades inte bort. Exceptionellt framgångsrikt.

Jag har tillbringat de senaste kanske åtta månaderna med att planera min nästa bok: tänka på karaktärerna, göra efterforskningar, planera scener, flödeskriva, självtvivla, få hybris, mer självtvivel, planera mer efterforskningar, göra otaliga uppläggsdokument, komma på att jag inte hade någon aning om vad handlingen var, läsa skrivarhandböcker och så vidare. Idag satt jag som vanligt och tänkte på vad jag behövde lösa och förbereda. Jag tänkte: ”Vad behöver jag för att börja skriva den här boken?”

Och det enda jag kunde komma på var: mod.