Plötsligt slog det mig: det är fettisdagen idag! Då måste man lägga skrivandet åt sidan för att gå ner till Älta och köpa semlor. Det lokala cafét var öppet (de har sporadiska och ibland godtyckliga öppettider), så jag tänkte förstås att jag skulle stödja dem istället för Ica. Inget ont mot vår lokala Ica-butik, men det är trevligt med små butiker i centrum. Förutom cafét med de sporadiska öppettiderna har vi också en pizzeria och en asiatisk restaurang (båda stöddes betydligt oftare av mig när Syrran bodde här), en blomsterbutik, ett bibliotek och ett apotek.
Men just idag kanske cafét hade klarat sig utan mitt stöd. Jag tog en kaffe och väntade in nästa omgång semlor, och när det hade gått en halvtimme (den utsatta tiden) gick jag fram och frågade hur det gick på semmel-fronten. Hon såg ut som om ”front” var ett alldeles för väl valt ord.
Hon såg sig också omkring, lutade sig fram över kassan och viskade: ”Det finns tio kvar”, som om blotta omnämnandet av semlor skulle leda till att en hord fikasugna Ältabor attackerade likt en gräshoppssvärm.
”Fullt upp idag?” sa jag medlidande.
”Ja… man bakar semlor. Sen är de slut.”
Vilket faktiskt är precis samma upplevelse jag som kund har. Man köper semlor. Sen är de slut.
Så jag leker med idén till en bok. Kanske min nästa, kanske näst-nästa, beroende på om jag plötsligt utvecklar talang och yrkesskicklighet inom den närmaste tiden. Vi får se.
I vilket fall som helst, som George skulle säga, närmar jag mig den här gången idén på ett litet annorlunda sätt. Jag tänker långsamt. Planerar. ”Leker med” idén, som jag säger, även om det i så fall är ungefär som barn leker: på blodigt allvar och med benägenhet att sluta i upprörda tårar. Eller bara tröttnas på och överges för andra saker.
De senaste veckorna har jag slagit mig till ro med en ny vardag: jag jobbar på idén några timmar per dag, fokuserat, i alla fall måndag – onsdag (jag zoomar ut lite i slutet av veckan). Jag städar, fixar administrationen, lagar mat. Jag går på vattengympa; två, tre pass i veckan. Mellan torsdag – söndag träffar jag ibland någon människa. Det är en fin vardag. Tillräckligt.
Nu har jag faktiskt kommit så långt att jag börjar få en känsla för karaktärerna, inklusive några mindre viktiga bikaraktärer som jag ändå är mycket förtjust i. Jag vet deras problem när boken börjar. Jag vet ungefär hur de beter sig på en bar. Jag vet vad de drömmer om även om de själva inte gör det. Det enda jag inte vet är vad som ska hända dem. Det är som om de alla mest glider runt i sitt liv, fast, gör samma saker om igen i väntan på att något ska hända. Livet, äventyr, vad som helst, något.
Först idag slog det mig att det är ett väldigt stort ansvar att ha en hel grupp människor som väntar på att jag ska få något att hända i deras liv, när det enda som händer i mitt är att jag sett klart på alla avsnitt av Snobbar som jobbar och nu har gått över till MASH.
Ingen borde förlita sig på att jag skulle kunna få något att hända i deras liv.
Efter flera veckor av härligt, odramatiskt liv, där det enda som händer är att jag skriver, lagar mat och går på vattengympa, undrar jag om eremit-tendenserna kanske har gått lite väl långt. Jag beklagade mig för Isak om de många modemässiga utmaningar jag står inför. Jag har knappt några hela par byxor längre och nu har jag dessutom upptäckt ett hål i min favorit täckjacka.
”Den du har på dig?” sa Isak.
”Ja, titta här.” Jag lyfte på armen för att visa upp stället där sömmarna börjat släppa.
”Katarina, det där är inget hål. Det där är en jacka som håller på att falla i bitar.”
”Jag vet!” sa jag.
”Men varför har du på dig den?”
Isak och jag delar i grunden samma klädfilosofi: det viktigaste är att man är hel och ren.
”Äsch, jag tänker att det är okej så länge man är hemma.”
Isak höjde lite på ögonbrynen och såg sig omkring i vår vanliga Statoilmack.
”Okej, inte i stan i alla fall”, sa jag, medan en olustig känsla började smyga sig in. Jag kom ihåg att jag också hade ett hål i jeansen jag hade på mig, men som jag inte har slängt ännu eftersom jag tänkt att jag ”kan ha på mig dem hemma.” Poängen med jackor är ju dock att man per definition aldrig har på sig dem hemma.
”Så så länge du inte är i Stockholms innerstad så är det okej?”
”Jag är i alla fall ren”, sa jag innan jag kom ihåg att jag hade sms:at Isak och frågat om otvättat hår var okej eftersom jag inte hade orkat duscha. Jag var ju ändå bara hemma.
Det här går faktiskt inte. Hel och ren är ett minimum. Jag ska både duscha och ha hela kläder på mig. Imorgon, det vill säga.
”Isak”, sa jag vid min kaffeautomat. ”Jag har begått ett dumt, idiotiskt misstag.”
Det finns tre kaffeautomater på vår Statoilmacken. Isak stod som vanligt vid den längst bort från mig. ”Oj då”, sa han.
”Jag borde ha vetat bättre. Jag visste bättre. Men du vet hur det är. Man är hemma, man är lite småsugen på något, men man har inget hemma.” Det är förstås ett vanligt psykologiskt fenomen: att man pratar om känslor eller misstag i tredje person, detta ”man” som gör så många dumma saker. ”Och sen kommer man på att det finns en oöppnad burk nutella hemma, som Syrran köpte i julas för att använda vid bakning, som sen glömde kvar i grovköket när hon åkte tillbaka till Oslo.”
”Öh, jaså”, sa Isak.
”Och jag öppnade den, Isak! Jag åt en nutella-macka. Nu kan jag inte sluta. Jag måste tvinga mig själv att bara äta två per dag. Och jag hade ljust rostbröd i frysen också, nästan ett helt paket…”
”Du kommer äta nutella-mackor i evigheter, alltså?”
”Det är en stor burk, också. Men Cissi kommer hem i helgen. Hon får ta med sig burken till Oslo. Jag kommer inte klara det annars. Det är som att säga till sig själv: ska jag kanske ta lite kokain till kvällsfikat? Vad skulle möjligtvis kunna gå fel med det?”
”Ja, jo, det är väl inte riktigt samma sak”, sa Isak, som äntligen förstått hur allvarligt det var.
”Exakt!” instämde jag. ”Nutella är mycket mer beroendeframkallande.”
Ta till exempel nya kaffepaket.
Varje gång närmar jag mig dem med otroligt blandade känslor. Det ena är förstås ren glädje och spänd förväntan: få saker luktar godare än doften från ett nyöppnat kaffepaket (jag tror att det till och med slår doften av nyvässade blyertspennor, nytorkat kakel och gräs på våren precis efter att det har regnat). Men samtidigt, i bakgrunden, finns ändå en viss bävan; potentiell vardagsirritation, den ständiga frågan: kommer plastflikarna smidigt ta bort vakuumet, eller kommer jag stå där i flera minuter och slita och dra och svära för mig själv innan jag till slut hämtar en sax och försöker få upp paketet på det sättet, och sen måste trixa och fixa för att lösa det?
Jag är glad att kunna meddela att det den här gången gick alldeles utmärkt. En solig dag räddad.
Apropå bitterljuva och blandade känslor så måste vårdagar i februari också med på den listan. Varje gång kan jag inte låta bli att hoppas att nu, nu händer det, det blir varmt, asfalten kommer töa, jag kommer dricka kaffe på balkongen och köpa tulpaner och livet kommer bli så fint. Sen påminner jag mig om att det är den 7:e februari.