Imorgon åker jag till England, och Louise sviker mig inte. Hon har nu skickat ett uppdaterat schema för min andra Englands-resa. Jag har en ledig dag i London, där det står Free day! i regnbågsfärger, och detaljerade beskrivningar av hur jag ska resa, när taxibilar kommer hämta upp mig och – viktigt, förstås – vem som ska följa med mig överallt och se till att jag trots Schemat ändå inte tappar bort mig.
En av de saker jag fascineras mest över med författar-tillvaron är hur låga kraven på att vara en någorlunda kapabel vuxen är. Louise beklagar förstås att hon inte kan följa med mig på alla besök, men hon ska iväg på road trip i Kalifornien i slutet av min Englands-resa. Men oroa er icke. Jag kommer inte lämnas ensam för vind och våg bara för att en kompetent och professionell kvinna inte kan få betalt för att hänga med mig. Hennes lika kapabla kollegor Cat och Kate kommer dela upp mina övriga evenemang mellan sig. Förutom det sista, i Hay, där jag tyvärr bara kommer tas om hand av bokhandeln jag ska besöka (förutom då att tågbiljetter, taxiresor och boende förstås redan är bokade).
Jag ser verkligen fram emot att tvinga stackars Cat och Kate att roa mig under en timmes taxi-resa, eventuellt kombinerat med frågor av stilen ”Är vi framme snart? När är vi framme? Är vi framme nu?”
Följt av tystnad, och sen: ”jag behöver gå på toaletten.”
(Självklart ska allt det här ske den första kvarten)
På onsdag försvinner jag iväg för två veckor i Storbritannien (Hur stavas det landet? ett t? två? ett n?). Nu på torsdag släpps nämligen min bok på engelska, och det är alldeles, alldeles underbart.
Det är ett litet underverk till bok. Inte själva innehållet, det förbjuder min blygsamhet mig att uttala om, men paketeringen: omslaget, formatet, flikarna som är lite större än normalt och de glada gula prickarna mot den röda bakgrunden. Bilden på en läsande kvinna framifrån på framsidan och bakifrån på baksidan, med orden There’s always a person for every book. And a book for every person.
Det får mig att tänka på den där första tiden när jag precis fått det första tryckta exemplaret av min bok på svenska. Jag tog med mig det överallt; gick jag in i köket följde den också med, satt jag och läste i sängen låg den där bredvid mig på huvudkudden, skulle jag röka fick den också lite frisk luft, allt för att frossa i den chockartade känslan av att något i handen som tidigare bara existerat i mitt huvud.
Bifogar några bilder. Det lär komma fler.
Är det inte det vackraste ni har sett?Prickarna!Bokhögarna!
Frågan kommer från en författar- och blogkollega, och svaret är ja. Tack vare en heroisk självdisciplin är de fortfarande vid liv. Nu hoppas den sämre delen av mig att de ska dö av uttorkning medan jag är bortrest.
För då kommer jag aldrig sluta komma med välmenande kommentarer om att blommor BEHÖVER vatten. Vatten är något POSITIVT. Det GÖR INGENTING om man vattnar dem ibland.
Syrran har fixat ute på balkongen och fyllt ena hörnet med kryddor i färgglada plåtburkar. Jag kan dock inte låta bli att känna mig förolämpad över att hon sen pratade i tio minuter om att ingen av växterna behöver vatten. Igen och igen och igen, pratade hon om att de inte behöver vattnas. Knapps alls, faktiskt. Man hade kunnat tro att jag tidigare försökt tvinga på hennes stackars oskyldiga blommor hembränt istället för lite helt vanligt vatten då och då.
Men nej, nej, då gör jag väl inte det då. Skyll inte på mig när växterna dör av törst. Jag har minsann andra saker för mig än att övervattna dina växter. Pah.
(Notera dock att hon aldrig sa att jag skulle sluta övervattna våra jävla växter tills de dör, för-i-helvete. Vi jobbar inte så. Vi planterar antydningar som den andra ska kunna följa utan att behöva ge avkall på stolthet eller dylikt. Plus att Syrran är en oerhört tålmodig person)
