Sitter som sagt var med redigeringen och detaljgranskar ord, med benäget bistånd av fantastiska redaktören Kerstin.
Fula ord:
Pytt i panna. Pyttipanna tycker jag är lika fult. Jag var marginelt mer positiv till pytt-i-panna, men redaktören var inte imponerad över min egenimproviserade stavning.
Pommes frites. Omöjligt att hitta en rimlig stavning, och ännu värre i bestämd form. Pommes fritesen.
Det det. Meningar som innehåller två ”det” efter varandra. Eller tre. Alltid grammatiskt korrekt, men oerhört störande, och sen måste man ändå komma på en sämre meningsbyggnad som utesluter det.
Det är de jag kommer på hittills. Förutom att OCH skrivet med stora bokstäver påminner mig om hur konstigt det ordet egentligen är.
Ord som jag älskar för mycket:
Värdigt (omöjligt att hitta en synonym till, eftersom jag tycker ordet signalerar potential för misslyckande; försöker man säga något värdigt anstränger man sig ju för mycket. Lugnt låter för självsäkert; allvarligt för, ja, allvarligt. Är också oerhört förtjust i det är inte värdigt. Det uttrycket är förvånansvärt användbart i livet. I alla fall i mitt liv.)
Klentrogen (fantastiskt ord eftersom det antyder utmaning och konflikt. Tvivlande kan lika gärna vara själv-tvivlande. Misstroget är ungefär motsvarande, men svårt att ersätta med eftersom det är så nära att läsaren ändå kan störas över att båda används i varenda dialog. Mina karaktärer säger många saker klentroget eller misstroget. Försökte ersätta det med ögonbryn som sköt i höjden men insåg att jag inte heller kan ha ögonbryn som skjuter omkring i varje scen)
Hänga (oerhört användbart ord, uppenbarligen)
Instinktivt (Ser instinktivt, säger instinktivt, sträcker instinktivt på sig)
Få slag
Galen/galet/galning (älskar det här ordet eftersom det signalerar subjektiv och klinisk galenskap i ett enda ord, med en positiv underton eftersom vi alla väl egentligen vill vara galna? Synonymer låter ofta infantila: knäpp, tokig. Skogstokig kan jag köpa, men det är å andra sidan heller inte ett ord som jag tror min redaktör vill se i varje scen. Funderar på att ersätta med ”förryckt” bara för att se stackars Kerstins min. ”Herregud, jag är helt förryckt!” säger jag. Eller befängd, kanske? ”Det är en befängd idé, tänker jag”. Alternativt galenpanna.).
Idiot/idiotisk. Tangerar galen. Oerhört användbart ord när man beskriver människor och mänskligt beteende. Finns förvånsvärt få synonymer. Jag är en idiot. Jag är ju dum. Det är en idiotisk idé. Det är en dum idé. Inte samma sak. Dum i hela huvudet är ett uttryck jag känner viss dragning till, men återigen, alltför många personer kan inte vara det eller säga det eller tänka det.
Gode gud/för guds skull. Kerstin köper Herregud, men undrar hur många som egentligen börjar en mening med ”Gode gud”. Hon kan ha en poäng. Har provat att säga det högt och det låter väldigt konstigt. Skriver det gör jag däremot för jämnan.
Cool/tuff, eller båda, i kombination. Cool hoppas jag att mina karaktärer använder ironiskt, och är därför lättare att stryka eller ersätta, men tuff … Känner mig lite sorgsen varje gång jag måste stryka det, vilket är ungefär på var tredje sida, så Kerstin har en poäng.
(Nu när jag tänker på det kanske ”tuff” måste flyttas upp till listan med fula ord. Det är väldigt konstigt. Vilket är nackdelen med redigeringen; stirrar man tillräckligt länge på ett ord verkar de flesta rätt konstiga)
Uppenbarligen/förmodligen/verkar. Det här är inte ord jag egentligen är förtjust i, men det är väldigt svårt att skriva en jag-roman utan dem. I verkliga livet tänker vi inte: ”Hon är förmodligen sur/hon verkar sur/hon är uppenbarligen sur” för att vi är så fast övertygade om att alla våra känslor och tankar är sanna, men i en bok om en huvudperson plötsligt tvärsäkert börjar tolka andra människors humör är risken överhängande att vi stannar upp och frågar oss: Hur sjutton vet hon det?
Vilket man kanske borde fråga sig i verkligen livet också.