Saker jag gör medan jag borde skriva

De som känner mig vet att jag i själ och hjärta alltid har varit medelålders/en pensionär. Det visar sig till exempel genom en av mina favoritsysselsättningar: en utflykt till återvinningscentralen.

Igår hämtade Isak upp mig för att transportera iväg en gammal soffa och lite blandade övriga saker som han ville slänga, och medan vi stod där med soffan, i ösregn, på väg mot Restavfallet upplevde jag en märklig känsla av frid. Lycka är inte ett för starkt ord i sammanhanget. Jag såg på Isak över soffan och sa: ”Herregud, det här är trevligt” och han höll förstås med.

Efteråt tog vi en kaffe och varmkorv på en OKQ8-mack, och eftersom vi oftast hänger på Statoil såg vi oss omkring och sa saker som:
Isak: ”Ja, jo, men det här är väl också en rätt trevlig mack.”
Jag. ”Ja, väldigt stor, faktiskt. Och tjusig.”
Isak: ”Väldigt skönt att ha blivit av med soffan.”
Jag: ”Ingenting säger ledig söndag som återvinningscentralen.”

Och sen nickade vi och drack vårt kaffe.

Bifogar bild på delar (!) av bensinmacken.

Min bok kommer ut på engelska den 16:e juni, men redan nu har vissa bokcirklar kunnat vinna tidiga kopior av boken. Brecon Library – biblioteket i den lilla walesiska staden Brecon – hade vunnit en uppsättning, och det var den första boken som diskuterades på deras nya bokcirkel. Och jag var med på ett hörn, via Skype. Efteråt samlade bibliotekarien några av de böcker som rekommenderades i boken på en särskild Läsarna i Broken Wheel rekommenderar-vagn. ”Några av de andra bibliotekarierna var lite förvirrade över vad temat var innan jag förklarade det för dem.”

Och här är bilder:

Kvinnan. Myten. Legenden.

Simona och jag lade grunden för vår vänskap när hon var generös nog att tipsa om min bok och skrev till mig på Facebook och berättade hur mycket hon hade tyckt om den. Jag svarade förstås att jag sträckläste hennes böcker och om mer hade behövts för att cementera den spirande vänskapen kom det när hon lite försiktigt frågade tillbaka om jag läste mycket romance..? Jag älskar genren! svarade jag, och ni som känner Simona vet att mycket mer behövs inte för att hon ska tycka om en.

Och igår hade hon release för den andra boken i hennes fantastiska samtidsserie, En enda hemlighet. En av många fördelar med att ges ut på Forum är att jag redan stulit åt mig ett ex. Det gjorde jag med En enda natt också, och meddelade dessutom förlaget att jag planerade att skriva in en klausul i mitt eget kontrakt om att ett förhandsex av hennes böcker skulle ingå, men de menade att det kunde ordnas på ett mer informellt sätt, och de står uppenbarligen för sitt ord.

Det är en fantastisk bok och en dag (kanske senare i det här inlägg) ska jag diskutera begreppen fulgråt och boksvett i relation till hennes böcker, men just nu tänkte jag mer fokusera på människan Simona.

Anledningar att älska Simona:

– Jag tror aldrig jag träffat en människa som är så bra på att få folk att känna sig välkomnade och sedda på hennes releasefester. Det börjar långt innan själva festen, då hon med envishet och engagemang försöker bryta ner folks naturligt höga trösklar mot att gå på en release (”Visst, hon säger att alla är välkomna, men releasefester är ju sånt som litterära människor går på och jag känner henne  ju inte ens och har aldrig ens träffat en författare osv osv osv”). På själva festen hälsar hon, kommer ihåg namn, kommer ihåg om de setts förut och tar sig tid att tala personligt och varmt med alla som vill få sina böcker signerade, trots att signeringskön var så långt att man inte riktigt kunde se slutet på den.

– Jag tvivlar på att jag heller träffat någon som är så ärlig och modig, och pratar så öppet om utmaningarna med skrivprocessen och det fantastiska stöd man får från Forum (säkert från andra förlag också men inte riktigt lika fantastiskt, förstås).

– Jag antar att alla författare brinner för sin genre, men alla har inte egenhändigt behövt etablera den eller ständigt försvara den. Eller tänkt så mycket och så insatt på vad genren innebär, på favorit-delar av den, på alla andra fantastiska författare som ryms inom den. Om du inte har diskuterat romance med Simona så har du missat något, det är allt jag säger.

– De kollegiala hantverks-diskussionerna. Simona är nästan lika förtjust som jag i att diskutera hantverksaspekterna av en bok – lösningar, konflikter, karaktärstyper, teman, små och stora utmaningar (”Det är väldigt svårt att ha en blond hjälte i en romancebok. Nästan alla är ju mörkhåriga. Men jag tror att jag har lyckats” sa Simona en gång till mig med uppenbar tillfredsställelse. Hon har helt rätt när det gäller båda.)

– Charmen, humorn, intelligensen!

– Böckerna! Vilket osökt för mig in på frågan om fulgråt och boksvett:

Fulgråt och boksvett
Jag tror de flesta av oss vet vad fulgråt är i relation till böcker. Det är de där böckerna som tar fram den osmickrande, snoriga, hulkande gråten (till skillnad från de mer vemodigt vackra som framkallar en liten graciös tår eller två). Simona lyckas ofta framkalla det hos mig, vilket gör att jag vandra runt i lägenheten i pyjamas med hennes bok framför ansiktet medan jag hulkar ”Det är så sorgligt nu!!!” om Syrran faktiskt skulle fråga. Jag tror att Överenskommelser är den bok jag fulgråtit mest till, eller kanske De skandalösa.

Boksvett däremot vet jag inte om det pratas lika mycket om. Kanske är det bara jag som upplever det. Boksvett uppstår när en bok är så spännande att man svettas lite när man sträckläser den, även om man ligger helt stilla i sängen i flera timmar och inte rör sig annat än för att gråta en skvätt på vägen ut till balkongen för att röka. Jag antar att det är lite som kallsvett, fast mer positivt? Den uppstår för mig nästan bara när jag lyckas pricka in allt rätt: lördagsmorgonen, friheten i att bara falla ner i en bok, en spännande berättelse… Som ett mentalt och känsomässigt träningspass. Simona lyckas nästan alltid framkalla det, även om jag inte ska gå in i detaljer kring En enda hemlighet. Låt oss nöja oss med att säga att det svettades. Simona sms:ade mitt i upplösningen och fick ett mycket korthugget svar tillbaka. När ni läst den kommer ni förstå vad jag menar.

Sitter som sagt var med redigeringen och detaljgranskar ord, med benäget bistånd av fantastiska redaktören Kerstin.

Fula ord:

Pytt i panna. Pyttipanna tycker jag är lika fult. Jag var marginelt mer positiv till pytt-i-panna, men redaktören var inte imponerad över min egenimproviserade stavning.

Pommes frites. Omöjligt att hitta en rimlig stavning, och ännu värre i bestämd form. Pommes fritesen.

Det det. Meningar som innehåller två ”det” efter varandra. Eller tre. Alltid grammatiskt  korrekt, men oerhört störande, och sen måste man ändå komma på en sämre meningsbyggnad som utesluter det.

Det är de jag kommer på hittills. Förutom att OCH skrivet med stora bokstäver påminner mig om hur konstigt det ordet egentligen är.

Ord som jag älskar för mycket:

Värdigt (omöjligt att hitta en synonym till, eftersom jag tycker ordet signalerar potential för misslyckande; försöker man säga något värdigt anstränger man sig ju för mycket. Lugnt låter för självsäkert; allvarligt för, ja, allvarligt. Är också oerhört förtjust i det är inte värdigt. Det uttrycket är förvånansvärt användbart i livet. I alla fall i mitt liv.)

Klentrogen (fantastiskt ord eftersom det antyder utmaning och konflikt. Tvivlande kan lika gärna vara själv-tvivlande. Misstroget är ungefär motsvarande, men svårt att ersätta med eftersom det är så nära att läsaren ändå kan störas över att båda används i varenda dialog. Mina karaktärer säger många saker klentroget eller misstroget. Försökte ersätta det med ögonbryn som sköt i höjden men insåg att jag inte heller kan ha ögonbryn som skjuter omkring i varje scen)

Hänga (oerhört användbart ord, uppenbarligen)

Instinktivt (Ser instinktivt, säger instinktivt, sträcker instinktivt på sig)

Få slag 

Galen/galet/galning (älskar det här ordet eftersom det signalerar subjektiv och klinisk galenskap i ett enda ord, med en positiv underton eftersom vi alla väl egentligen vill vara galna? Synonymer låter ofta infantila: knäpp, tokig. Skogstokig kan jag köpa, men det är å andra sidan heller inte ett ord som jag tror min redaktör vill se i varje scen. Funderar på att ersätta med ”förryckt” bara för att se stackars Kerstins min. ”Herregud, jag är helt förryckt!” säger jag. Eller befängd, kanske? ”Det är en befängd idé, tänker jag”. Alternativt galenpanna.).

Idiot/idiotisk. Tangerar galen. Oerhört användbart ord när man beskriver människor och mänskligt beteende. Finns förvånsvärt få synonymer. Jag är en idiot. Jag är ju dum. Det är en idiotisk idé. Det är en dum idé. Inte samma sak. Dum i hela huvudet är ett uttryck jag känner viss dragning till, men återigen, alltför många personer kan inte vara det eller säga det eller tänka det.

Gode gud/för guds skull. Kerstin köper Herregud, men undrar hur många som egentligen börjar en mening med ”Gode gud”. Hon kan ha en poäng. Har provat att säga det högt och det låter väldigt konstigt. Skriver det gör jag däremot för jämnan.

Cool/tuff, eller båda, i kombination. Cool hoppas jag att mina karaktärer använder ironiskt, och är därför lättare att stryka eller ersätta, men tuff … Känner mig lite sorgsen varje gång jag måste stryka det, vilket är ungefär på var tredje sida, så Kerstin har en poäng.

(Nu när jag tänker på det kanske ”tuff” måste flyttas upp till listan med fula ord. Det är väldigt konstigt. Vilket är nackdelen med redigeringen; stirrar man tillräckligt länge på ett ord verkar de flesta rätt konstiga)

Uppenbarligen/förmodligen/verkar. Det här är inte ord jag egentligen är förtjust i, men det är väldigt svårt att skriva en jag-roman utan dem. I verkliga livet tänker vi inte: ”Hon är förmodligen sur/hon verkar sur/hon är uppenbarligen sur” för att vi är så fast övertygade om att alla våra känslor och tankar är sanna, men i en bok om en huvudperson plötsligt tvärsäkert börjar tolka andra människors humör är risken överhängande att vi stannar upp och frågar oss: Hur sjutton vet hon det?

Vilket man kanske borde fråga sig i verkligen livet också.