Isak är en väldigt stöttande vän. Här om dagen klagade jag över att det var så irriterande att gå från ett nästan färdigt manus till nästa idé: ”här har jag precis tänkt att jag kanske ändå kan skriva och att det blev rätt bra, och så tvingas jag direkt inse att jag inte har en aning om vad jag sysslar med.”
Isak: ”Ja, men sen kommer du ju få tillbaka kommentarer på det nästan färdiga manuset och börja tvivla på det, så då kommer du säkert tycka om den nya idén istället.”
(Helt sant)
Tänk om det inte är så att Monstret är oresonligt och grinigt osv. utan helt naturligt bara är trött på att behöva existera runt tillsammans med mig? ”Jamen visst, nu ska vi alltså sätta oss i soffan och se ännu ett avsnitt av Morden i Midsomer. Festlig som alltid, Katarina. Nej, nej, tänk inte på mig, det är inte precis som om jag behöver ha ett liv.”
Kanske har jag varit orättvis mot det inre Monstret/Haggan. Nu verkar hen i alla fall ha slappnat av lite när solen skiner och jag har en hel dag som ska ägnas åt trevlig lunch med gammal bekant från Röda kors-tiden, skrivande på samma fik där jag skrev stora delar av mitt c-uppsats (stora bord och gratis påtår; mina kriterier för ett bra fik har inte ändrats sen dess), ett besök på Science fiction-bokhandeln för inköp av Terry Pratchett-böcker samt min improvisations-teater-kurs.
Monstret är nöjd.
Man kan säga att jag idag ju vabbar med mitt inre aggro-monster. Den där irriterande rösten som alltid är grinig och ungefär lika konstruktiv som en tjurig treåring. Den mentala motsvarigheten till att lägga sig på köksgolvet och slå med armar och ben och skriva vill inte, vill inte, vill inte. Jag föreställer mig den som ett lite tuffsigt och trassligt svart monster, så där skissaktigt ritat,som pratar om sig själv i tredje person. Monstret vill inte, är väl i och för sig det Monstret säger mest.
Jag har försökt muta den med olika saker hela dagen (”skulle det kanske kunna vara lite trevligt?”). Man kan sammanfatta mina försök i att Monstret inte tycker att det skulle kunna vara lite trevligt. Jag hade nästan gett upp och bestämt mig för att bara bita ihop och jobba (motsvarigheten när föräldrarna blivit ungefär lika griniga och envisa som treåringen. Vill du inte göra något annat, ja, då sätter vi oss ner och jobbar. Vad tycker du nu då? Wuäääääää tycker Monstret.). Sen delade Simona en bild på GB:s glassnyheter.
Både jag och Monstret rätade på oss i soffan. ”Vad säger du, Monstret?” sa jag utstuderat nonchalant för att det inte skulle känna på sig hur mycket jag ville ha en chokladstrut och protestera på pin kiv. ”Ska vi gå och köpa glass?”
Och ja, jo, Monstret var kanske inte beredd att gå så långt som att det skulle vara trevligt, men det kunde väl gå an.
Monstret tycker om glass.
Never once during my three week tour across the country did The Schedule by Louise Court let me down. Until it ended. Not unlike reading a favourite book, it was a severe disappointment to reach the last page and, eventually, close it.
So I emailed Louise and told her we had plenty of time for our last Monday in London, because I had changed my flight and would return on Tuesday, so as to have time to actually meet David Headley of Goldboro Books. I don’t know if this counts as another bookshop, since I had been there before. It was where I bought my very own first edition of Helen Hanff’s 84, Charing Cross Road. I might not be able to decide on the best bookshop of my tour, but that was definitely my best buy.
By this time, Louise was probably a bit doubtful about whether or not I was ever going home. I had already tried to broach the subject of the company flat, letting her know that I didn’t mind sharing it with other visiting authors and that I could even volunteer for the sofa. ”Just tell them there might be a stubborn Swedish author there already, and not to mind her at all.”
Louise, I’m sorry to say, did not seem totally convinced.
I returned to London from Oxford. Having now read a good part of the Astronaut’s Guide to Life on Earth, I knew that everything was about preparation and being willing to put in the extra hour, so I took an earlier train than I really saw neccessary and arrived at London Paddington a full hour before I was supposed to meet her at Random House office on Vauxhall Bridge Road.
”Let me know if you’re running late”, she texted me at around the same time.
”No problem”, I answered. ”I only have to figure out the Underground-system and get on the right line and I should be right there.”
Which, now that I think of it, might not be a very comforting thing for a publicist to hear from her Swedish author. And I was only five minutes late anyway.
The great team at Chatto met me for cinnamon bun cake and coffee (they had tea) and asked me about my trip. How did everything go? Spendidly. Did you find a favourite bookshop? Oh, all of them. I’m sure I couldn’t choose. They were all so remarkable in their own way, and so very nice. How about the food? Must have been more limited when you left the big cities? Oh, I like English pub food, so that wasn’t a problem. And as soon as I stopped trying to resist the toasts in the morning, everything was great. The hotels? All very nice. Ah, but the trains! How did that go? (Apparantly, British people are no more fond of their railway company that Swedes). Actually, they were all on time. No problems at all.
And then they described my tour as ”freakish”. Or possibly me, I can’t be sure.
(As soon as I realized that ”any permitted” under route meant that all were permitted, rather than just stating the obvious fact that any that was permitted was permitted I liked the railway companies very well. There such a grand, colonial Britishness about naming a small, three carriages-train The Great Westerner or The Great Northener, as if the trains were about to set off in all the different directions and conquer the world. Rule British Rail and so on).
I spent my last evening in England in the best possible way: first I met up David Headley for coffee and one of the best chats about books I’ve had in a long time, and then I sat at the hotel bar and edited my second book.
David also gave me a beautiful copy of The Love Song of Miss Queenie Hennessy, at which point I was certain we would become great friends.
Which is also how I feel about all the bookshops I visited. Because an acquaintance that begins with a book is sure to develop into a real friendship.
And then I went home, after having woken up early to have time to visit the post office before the airport. In the end, I went home with just three books in my suitcase, and it was perhaps one of the few consolations about going back to Sweden: that all the books I’d bought would be waiting for me when I got home.
And oh, to meet my friends and family again as well. Of course.