Saker jag gör medan jag borde skriva

Igår skulle jag ha en effektiv skrivardag och var så trött på att sitta hemma och skriva att jag redan på fredagen hade bestämt mig för att ta med mig mina mappar, mitt ritpapper på rulle, datorn, anteckningarna, pennskrinet och anteckningsboken och sätta mig på ett fik. Kanske Sickla, kanske stan, kanske Tyresö, det var inte så viktigt, bara det var någon annanstans än hemma.

Som tur var vaknade jag upp på lördagen och tänkte: herregud, julhandeln pågår. Jag kan inte åka till Sickla och trängas med desperata julshoppare och förvänta mig kunna jobba. Som den smarta och förutseende person jag är tänkte jag då: Haninge Kulturhus.

Jag och Isak sitter där rätt ofta. Det är en stor, fin byggnad med ett fantastiskt ljus. Sitter man i biblioteket öppnar de stora fönstren upp sig mot en skogsdunge, så att allt ljus filtreras genom trädgrenarna. Sitter man i det stora fiket precis vid ingången är ljuset klart och vackert, med utsikt över Poseidons torg, som i ärlighetens namn mest är en avstängd fontän. Där finns kaffe och gratis påtår och stora bord, perfekta för att sprida ut sitt ritpapper på rulle.

Där fanns tyvärr också en pepparkakshusutställning och en verkstad där barn kunde göra eget pepparkakshus. Man kan säga att jag inte riktigt hade varit förutseende nog att komma ihåg att det var Lucia.

Efter någon timme avbröts mitt jobbande av Vattenmannen och Speed, men ärligt talat var det en så fin, solig dag att det var omöjligt att inte le åt det. Jag och den unga ekonomen som jobbade bredvid mig sneglade lite på varandra, skakade på huvudet och sa: ”Ja, de är ju faktiskt väldigt duktiga.”

Som alltid väckte mitt ritpapper intresse.
Man på måfå: ”Ursäkta, jag måste fråga, vad är det du skriver på?”
Jag: ”En roman.”
Man: ”Vad roligt! Jag tänkte nästan det. Jag tjuvkikade faktiskt lite och såg ordet ‘hångelscen’. Är det för vuxna eller barn?”
Jag: ”Öh.”

Har jag inte, tack gode gud och ta i trä osv. Däremot tänkte jag använda den för att illustrera hur sant överlägsna författare skriver.

Om jag hade haft med influensa som liknelse.

Jag känner mig märkligt trött och håglös, som om jag inte längre kan arbeta upp någon som helst energi att göra någonting. Influensa, tänker jag. Det skulle förklara det.

Om Richard Russo har en karaktär som tror att hon har influensa:

Flu, she thought, dern it. Miss Beryl hadn’t had the flu in a long time, almost a decade, and so her recollection of how you were supposed to feel was vague. What she did feel, in addition to the wooziness, was an odd sensation of distance from her extremities, her feet and fingers miles away, as if they belonged to someone else, and to account for this, the word ‘flu’ had entered her consciousness whole, like a loaf of something fresh from the owen, warm and full of leavening explanation.
Flu. It explained  her offishness of the past few days, even, perhaps, her persistent feeling of guilt about Sully. Miss Beryl was of the opinion that guilt grew like a culture in the atmosphere of illness and that an attack of guilt often augured the approach of a virys. (…)
Since her retirement from teaching Miss Beryl’s health had in many respects greatly improved, despite her advanced years. An eight-grade classroom was an excellent place to snag whatever was in the air in the way of illnes. Also depression, which, Miss Beryl believed, in conjunction with guilt, opened the door to illness. Miss Beryl didn’t know any teachers who weren’t habitually guilty and depressed – guilty they hadn’t accomplished more with their student, depressed that very little more was possible. (…)
The source of her wooziness established [Miss Beryl tror att hon har smittats av sin blivande svärdotter], Miss Beryl decided that the best way to proceed was to treat the virus the way you’d treat the person it came from. That is, ignore it the best she could and hope it’d go away.

I rest my case.

Jag vet att några av er redan har lagt märke till vad som händer om man klickar på de blickande punkterna i det vänstra hörnet. Då dyker nämligen några av de frågor jag brottas med när det gäller efterforskningar upp.

Nu senast: hur färgar man något ätbart grått? Det handlar om att skapa grå aska till ett pepparkakshus. Just nu är det närmaste jag kommer att smula någon sorts mintkakor och färga bomull grått med hjälp av vattenfärg. Bomull tänker jag mig att man får ha på pepparkakshus, men problemet är ju annars att de ska vara ätbara och helst också goda. Även om man inte äter dem tänker jag att det är fusk att använda saker som inte går att äta eller kommer smaka galet. Oreokakor skulle kunna vara perfekta, men pepparkakshuset gjordes i en småstad för kankse tio år sen – när dök oreokakor upp brett i svenska sortiment?

Så många frågor. För övrigt söker jag personer som har jobbat som telefonförsäljare till min nästa bok (alltså näst-nästa, den som kommer efter Uneasy rider som kommer i augusti 2015).

Mitt tema för tillfället är en galen form av vuxen administration. Just nu håller jag till exempel på att a, börja spara, b, fixa en pensionsförsäkring och c, upprätta ett testamenten. Med anledning av det senare besökte jag i veckan Familjens jurist.

En cool och piffig kvinna (det är någonting med höga klackar, snäv kjol och dräktjacka som intensivt påminner mig om att jag själv jobbar i underställ och morgonrock) guidade mig igenom processen. Det inkluderade bland annat frågan om förvaring av testamente. ”Tänk på att det bara är originalet som är giltigt”, sa hon, och plötsligt såg jag framför mig hur mina föräldrar (som är de som skulle få det mesta om jag dog utan ett testamente) skrattade åt Syrran, Niklas och Isak och utbrast i ett lyckligt: ”ha! Det är bara en kopia. Up yours, sucker.”

Men det är ett problem att testamenten inte hittas, och alternativet att alltid påminna sina vänner om var de kan hitta det utifall att jag dör kan upplevas som lite makabert, så jag gick glatt med på deras förvaringstjänst. De är uppkopplade mot folkbokföringen och ser enkelt när jag dör.

”Då kan du antingen välja att betala per år eller betala 1500 för förvaring resten av ditt liv.”

Förstå hur pessimistisk man måste vara om man väljer att betala per år?

Vi bestämde också att alla skulle få arvet som enskild egendom, vilket innebär att ”om de är gifta och sen skiljer sig så behåller de arvet.” Vem vet vilka idioter Syrran och Isak kan tänkas gifta sig med, uppenbarligen. Och har de använt pengarna för att köpa något är egendomen också deras. ”Alltså, du kan ju inte hindra dem från att dela med sig av pengarna”, förtydligade hon, som om försök att hålla makar utanför var vardagsmat.

”Om du vill kan vi också fungera som testamentsexekutor. Det innebär att vi helt enkelt kallar alla när du dör och läser upp testamentet och ser till att det följs till punkt och pricka. Det vi gör annars är helt enkelt att skicka det till dödsboet, och då kan vi inte garantera vem som får det.”

Här kände jag mig ändå manad att välja naiviteten. ”Jag tror nog att de skulle lösa det”, säger jag och hon gjorde en avfärdande rörelse med handen som om hon mötte sån naivitet dagligen. ”Självklart. Jag antyder ingenting om din syster eller vän, men jag måste säga det här. Man vet aldrig vad som kan hända när det gäller arv.”

Det slår mig att familjejurister måste vara med om väldigt många intressanta situationer. Jag kommenterade det, och hon sa ”Du anar inte”, väldigt inlevelsefullt.

Som den författare jag är funderade jag på att förhöra henne om det, men två saker hindrade mig. 1, Det är möjligt att hon som jurist har tystnadsplikt och 2, jag betalade per timme.