Saker jag gör medan jag borde skriva

”Oj! Vilken … fin färg du har fått” eller Aj. Ajajaj. Ajaj.

Mamma, om du läser det här: jag använde solskydd! Det var int är fysiskt möjligt att ha på mig mer!

Dag sju på Seychellerna besökte jag och Carina Världens bästa strand. Jag stannade i två timmar (min strand- och solkondition är sämre än hennes). Jag använde solskydd. Det var dag 7, så min vinterbleka hud har solat, badat och snorklat tillräckligt för att vänja sig. Ändå tjänstgör jag nu som La Digues enda rödljus. De få bilar på ön tvärstannar när de ser mig och väntar frustrerat på att jag ska slå om till grönt. Carinas reaktion? Tillbaka-ryggning och ett: ”Oj! Vilken … Öh… Fin färg du har fått”. Det hade varit mer övertygande om hon inte samtidigt hade vänt sig om för att kunna hånskratta åt mig utan att såra mina känslor. Hon tittade på mig ur ögonvrån och log hela resten av dagen, när hon inte gapskrattade.

Men hon slutade skratta när hon insåg att det omöjliggjorde gemensamma selfies på vackra stränder i solnedgången. Åh, hon försökte fortfarande (”Kom nu, Katarina. Om man vinklar kameran rätt får man bara med den fina delen av stranden, solnedgången och klipporna i bakgrunden. Ditt ansikte ser inte alls rött ut längre”). Men tricket med selfies är att man ser bilden man tar. Hon stod redo med kameran i rätt vinkel, leendet redan på plats, och ett ledig utrymme för mig. Det räckte med en blick på det kräftröda klot som var mitt ansikte för att jag skulle försvinna ur bild med ett ”eh, knappast”. Till slut lyckades hon övertala mig att ta en strandvilla (”det syns inte alls på lite avstånd nu när solen har gått ner”) och lyckades få en hyffsad bild på sju försök. Det var sist chansen hon fick, så det var nog lika bra att hon fick några goda skratt åt de andra sex bilderna.

Men jag vill inte att ni ska tro att det här har lett till spänd stämning mellan oss. Tvärtom. Carina har packat med kall, sval, fantastisk, oemotståndlig aloe vera som tog fram det gammal-kyrkliga i mig. Dagen avslutades med djup känd tacksamhet, uttryckt i ett email: ”Gud signe dig och din aloe vera!”

Inte heller gick det ut över min sömn, eftersom jag bara brände framsidan från pannan till ovansidan på fötterna och jag ändå ofta sover på rygg i ungefär samma ställning som en mumie: rakt uträtt, benen ihop, händerna lätt korsade över bröstet. Men man kan säga att dagens plan är att hålla mig i skuggan. Ibland måste man bara läsa böcker i skuggan över en kopp kaffe. Det är ett hårt liv.

Inte helt enligt plan

Här hade jag tänkt ha en lång och lyrisk utläggning om årets julklapp till mig själv (förutom förstås matpaket till Syrien, som definitivt är årets julklapp), men det visade sig att jag inte riktigt hade tänkt på alla detaljer.

Julklappen – en bokkudde!
Ni vet hur jobbigt det är att äta och läsa samtidigt? Hur man liksom måste försöka lägga en bokkanten under tallriken, och sen hitta något annat att balansera på andra sidan och hur det här alltid kräver att man sitter vid ett bord? Hur man ska äta och läsa samtidigt är ju alltid en utmaning för julen, som ju handlar om båda. Men i år upptäckte jag den helt briljanta bokkudden (se bild 1: idealet), gjort för att kunna hålla boken uppslagen och ha i knäet medan man t.ex. äter och dricker sina bisarra mängder mat och dryck. Julfriden var räddad, tänkte jag, men då missade jag den lilla detaljen med:

Bobby – bokkudden får konkurrens
Man kan säga att en patetisk liten kudde inte hade en chans mot en beslutsam katt. Eller kanske snarare, att jag hade glömt bort att i Bobbys ögon var det jag som var kudden. Om jag hade varit lite mer avancerad hade jag säkert kommit komplett med matskål också, så att hon hade kunnat äta och sova samtidigt, vilket vi alla vet är precis det julen handlar om. Se bild 2: verkligheten

Bokkudde vs. katt: 0 – 1

Idealet
Verkligheten

Ingen författare är ledig över jul.

Ingen författare vet vad ordet ”semester” betyder. Medan ni andra är lediga och latar er, kämpar vi tappert och oförtröttligt för att få ut berättelser i världen. Jag är självklart inget undantag. Så här har min ”ledighet” (ha! vilket oanvändbart ord!) sett ut:

Onsdag den 18:e december
Skickar in manuset version 1.5 till förlaget för läsning i januari. Håller på att ge min förläggare en hjärtattack innan hon får klart för sig att jag inte förväntar mig feedback före jul. Firar med drink med författarkollega, som är mitt inne i redigerande och delar min inställning om att julledighet är för mesar. ”Jag skriver bäst på julafton”, säger hon. ”Jag ska också jobba hårt hela julen”, säger jag, och då muttrar hon något som jag inte riktigt hörde men som kan ha varit ett hånskratt.

Torsdagen den 19:e – tisdagen den 23:e
Låter manuset vila. Det är viktigt att då och då kunna ta ett steg tillbaka från manuset för att sen kunna närma sig det med fräscha, kritiska och obarmhärtiga ögon. Att manuset får vila innebär självklart inte att jag får det. Det är ett hårt arbete: vilandet av manuset pågår för fullt, nästan 12 timmar per dygn, och på nätterna vilar det om möjligt ännu mer.

Onsdagen den 24:e
Manuset vilar fortfarande. Gör genrestudie av Kalle Anka och misströstar över hur värdelös dramaturgin är. Är det här vad det svenska folket vill ha? Förvirrande hopp mellan scenerna, blandade genrer och en talande syrsa. Överväger att börja skriva fantasy eftersom eventuellt mer lönsamt. Sms:ar författarkollega som har öppnat en flaska rosa champagne för verklig inspiration. Hon jobbar till och med hårdare än mig, tänker jag imponerat, men jag ger inte upp.

Torsdagen den 25:e
Återgår till manus-vilandet på heltid. Läser två böcker för inspiration, men känner att jag borde ha läst fler. Det är väldigt viktigt för författare att läsa mycket, det är alla överens om, och jag tar mitt jobb på allvar och tvingar tillbaka mig till sängen för ytterligare en bok. Stressen hanteras med kaffe, julmust och choklad. När man jobbar väldigt hårt måste man få unna sig något

Fredagen den 26:e
Bestämmer mig för att jag har låtit manuset vila hårt nog. Skriver ut utkast och ska läsa igenom för att hålla det färskt i minne inför de kommande tio dagarnas ännu hårdare arbete.

Lördagen den 27:e (kommande)
Ska möta upp författar- och förlagskollegor för after work. Vi författare jobbar så hårt att vi måste mötas upp för drinkar i mellandagarna. Då sker förstås viktigt erfarenhetsutbyte, vi får prata av oss om vår vardag och hjälpa varandra med eventuella professionella utmaningar (t.ex.: ”Varför gööööööööööör jag det här?” eller: ”du råkar inte ha en konflikt som du kan avvara?”).

Söndagen den 28:e – den 9:e januari (kommande)
Författare jobbar hårt hela tiden, men aldrig lika hårt som när de tillbringar tio dagar på Seychellerna. Vid första anblicken kommer de flesta säkert tänka: herregud, där ligger en blekfet kvinna i solen och sover under en bok. Men icke. Där ligger i själva verket en blekfet författare och låter det undermedvetna arbeta. Man närmar sig helt enkelt boken lite från sidan; låter idéer växa fram och leka och ta tid. Hela tiden medan man sliter med paraplydrinkar och simturer och tupplurar.

Jag ska åka med Carina, vilket är bra, för om jag behöver bolla undermedvetna författarproblem kan jag göra det utan att ens titta upp från paraplydrinken. Risken finns att hon mest föreslår att boken kommer piggas upp av en dödsdömd fånge, men varför inte? Det funkar för henne.

Och sen kommer jag tillbaka igen, för att ta tag i version 2.0. Ingen rast, ingen ro. Ständigt detta slit. Det är ett hårt liv att skriva böcker.

Gode gud, så hårt livet är

Julrapport än så länge

Böcker lästa:
– Grishams Gray Montain. En av hans ”snabba”, det vill säga välskrivet och intressant, men alltför övergripande; för många privatjet och snabba anti-storföretags-berättelser, snarare än fokus på en liten människa som slåss mot stora advokatfirmor och onda storföretag.
– Fury’s Kiss, om Dory, hälften vampyr, hälften människa. Något så ovanligt som en romance i jagform. Också i formen hårdkokt privatdeckare. Jag har förstås också läst om de två första i serien, som sig bör. (Första stycket i första boken säger liksom det mesta om tonen: ”My least favorite dead guy had his feet up on my desk. I hate that. His boots were probably cleaner than my blotter, but still. It showed a lack of respect”).
– Love me or leave me, irländsk chick lit om ett skilsmässo-hotell (checka in i lyxig miljö och lös allt juridiskt på en weekend). Uppenbarligen fortsätter The Celtic Tiger att spotta ur sig lättsam chick lit trots den ekonomiska krisen (som också nämns i boken). Omslaget går i pastellfärger och har tecknade, snirkliga bilder på siluetter av kvinnor, som sig bör.

Jag ligger som ni märker efter i julläsningen, och eftersom temat för familjens julklappsutdelning i år är läsbart (förra året: ätbart, året innan dess: second hand/saker som man redan äger) lär problemet bara bli värre efter i dag. Men det är en värdig utmaning som jag ska ta mig an med entusiasm, fokus och disciplin.

Nån gång ska jag också berätta om julens två bästa julklappar som jag gett åt mig själv.

Ps. Six feet of iron man

‘Okey, Marlowe,’ I said between my teeth. ‘You’re a tough guy. Six feet of iron man. One hundred and ninety pounds stripped and with your face washed. Hard muscles and no glass jaw. You can take it. You’ve been sapped down twice, had your throat choked and been beaten half silly on the jaw with a gun barrel. You’ve been shot full of hop and kept under it until you’re as crazy as two waltzing mice. And what does all that amount to? Routine. Now let’s see you do something really tough, like putting your pants on.’

>