Saker jag gör medan jag borde skriva

Antigone Bookshop

Att Seychellerna har två bokhandlar är något de helt rimligt är stolta över. Tyvärr läste jag inte turistbroschyren förrän det var för sent, så jag missade den i Victoria, Mahe. Men Antigone Bookshop på Mahe Airport hann jag i alla fall med.

Det är i ärlighetens namn en sorts blandning av bok- och turistbutik. Kaffekopparna, tygväskorna, kylskåpsmagneterna och vykorten tog upp mer utrymme än hyllorna med engelsk pocket. Men jag klagar inte. Av svenska författare var Håkan Nesser bäst representerad. Förutom den engelska pocketen fanns också tre hyllor med böcker om Seychellerna – och förvånansvärt nog var inte mer än hälften fotoböcker över hav och palmer. Där fanns biografier över politiska ledare (så positivt vinklade att jag nästan blev sugen på att läsa – ”få män i historien …” Osv.),en översikt över parlamentarismen på Seychellerna, en kokbok (fisk, tror jag), och flera stycken om Seychellerna och ö-rikens roll i global politik.

min egen skörd ser ni medan – jag kände starkt att lite sociala problem i paradiset kommer vara uppmuntrande läsning, i intressant kombination med viktiga böcker och Hitlers återkomst (”and he’s führious”)

Jag kan inte redigera bilder på mobilen så ni får vända på huvudet
Bra skörd. Lite få, kanske, men jag kan alltid komma tillbaka och köpa föer någon annan gång

Den nionde. Som i inte den åttonde

Som jag sa till Carina, idag 07.50: ”Jag vill ändå gärna tro att vi är två normalintelligenta, hyffsat organiserade människor som KAN läsa innantill.”

Det är inte en syn som längre delas av personalen på Creole Travel eller personalen på något av de två hotellen som krävdes för att boka en extra natt. Som vi redan hade betalat för. Vilket vi hade vetat om vi hade kunnat läsa innantill.

Det hela uppenbarade sig under följande konversation, på piren i hamnen på La Digue. Föreställ er glittrande blått hav, små fiske- eller utflyktsbåtar som förbereder sig för dagen, vänlig smågnabb mellan mannen som skjutsar oss och de andra som hänger runt båtarna, klar himmel, strålande sol och ett torg ett stenkast därifrån som långsamt vaknar till liv. På det torget försöker Carina just nu växlar in våra vouchers mot biljetter, medan jag tar hand om väskorna. Vi är båda redo att åka hem – Carina har strumpor för första gången, jag har packat om böckerna i handbagaget för att kunna läsa ett helt resdygn. Vi har dubbelkollat tider, förberett de utskrivna papperen med instruktioner, gett våra sista seychelliska rupier i dricks och skrivit vänliga kommentarer om personalen i hotellets kommentar-bok. Klockan är 07.20 och en prydlig kvinna från Creole Travel är precis på väg mot mig.

Jag: ”Vi ska ta färjan till Mahe klockan åtta.”

Hon, oroligt: ”Men Madam! Färjan till Mahe har redan gått. Den går klockan sju.”

Jag var inte orolig. Vårt flyg går halv fem på eftermiddagen, så vi har väldigt goda marginaler. Vi rör oss bort mot deras kontor, medan hon tar papperet ifrån oss och läser innantill. ”Men, Madam! Era biljetter är imorgon!”

Och det var dem. Den nionde. Inte den åttonde. ”Låt mig kolla när nästa båt går. Men ni är säkra på att ert flyg inte också är imorgon?”

Jag och Carina skrattar och säger: ”Nej, nej. Det är idag. Vi har dubbelkollat det ungefär tre gånger. Men det är lugnt – flyget går ju inte förrän halv fem … Öh, imorgon.”

Så vi fick helt följa med till kontoret, under många leenden, skratt och huvudskakningar mellan henne och alla människor hon mötte – på ett vänligt sätt, förstås. Hon erbjöd sig att ringa och styra upp en extra natt på hotellet.

”Vad snällt”, sa jag och Carina.”Då sitter vi helt enkelt här och se dumma ut under tiden”

”Nej, nej! Ni är inte dumma. Inte alls”, sa hon och flackade med blicken.

Så nu är vi tillbaka för en bonusdag vid poolen. Vi väljer att se morgonens utflykt som lite av en generalrepetition.

Vädret på Seychellerna eller Gammal, men inte för gammal

När vi för åtta dagar sen anlände Seychellerna och hade tagit oss igenom både pass- och Gula febern-kontrollen tog vi en taxi från flygplatsen till Mahe. Medan jag spanade in palmer småpratade vi med taxichauffören:

”Det finns två sorters väder på Seychellerna: vinden blåser från söder eller norr (det är alltid 30 grader, dag som natt). Jag brukade jobba vid brandkåren på en privat flygplats på Praislin, innan jag pensionerade mig och började köra taxi. Bästa beslut jag någonsin fattat. Jag borde ha gjort det mycket tidigare.”

”Och var det många bränder?”

”Jag jobbade där i trettio år och vi hade inte en enda olycka.”

”Bodde du på den ön då?”

”Ett halvår där, ett halvår här. Jag hade ju min familj här på Mahe.”

”Men … Åkte du inte hem någon gång på ett helt halvår?”

Axelryckning. ”Ibland. Men när man är gift kan man behöva komma bort ibland. Och jag hade en flickvän på Praislin.”

Jag och Carina sneglar på varandra. ”Öh. Och din fru…?”

”Hon visste ingenting förstås. Jag avslutade det när jag flyttade tillbaka hit. Jag är för gammal nu. Jag är 62. Eller, jag är gammal, men inte för gammal.”

”62, ja, det är ju inte så gammalt. Öh…” Vi kom av oss lite när vi insåg att det lät som att vi argumenterade för att man aldrig var för gammal för lite dubbelliv och otrohet.

Mannen hade tre söner och två döttrar: en jobbade på en byggfirma i London, en dotter var läkare på Nya Zeeland och de andra verkade än så länge vara kvar på än: ”Vi är 85 000 invånare på 250 000 turister per år, och ändå säger de att vi har ekonomiska problem. Hur det går ihop vet jag inte.”

Jag och Seychelliska servitriser

Jag har förstås en svaghet för tuffa kvinnor med uttryckslöst ansiktsuttryck, liksom för serveringspersonal. När de två kombineras blir det tyvärr lätt ovärdigt.

Jag: ”Sorry, I’d like a SeyBrew/coffee/anything, please.”

Servitris: uttryckslöst ansiktsuttryck, tuff kroppshållning och möjligtvis en nick.

Jag: ”Thank you very much. Thanks. That’s great” (maniskt leende)

Hon (ännu mer uttryckslöst ansiktsuttryck): ”Where are you steated, madam?”

”It’s no problem. I’ll just wait here. Thank you very much.”Följt av fler maniska leenden och några extra tack för säkerhets skull.

Transaktionen avslutas med ett ”You don’t have to wait here. Madam.” Varpå jag drar mig tillbaka efter några till leenden.

Och sen börjar det om när jag vill ha en till öl.