Tema 2: Raymond Chandler (”I regarded the sacrifice of several years of a rather insignificant literary career as a small price to pay, if I could make her smile a few times more”)

Raymond Chandler är en sån där författare som jag hört om så mycket att jag tycker att jag nästan inte behöver läsa honom. Hans Philip Marlowe är sinnesbilden för de hårdkokta privatdetektiverna, ibland nidbilden av tuffa, snygga, lätt alkoholiserade privatdetektiver där välsvarvade blondiner glider in på det slitna kontoret med trubbel i kölvattnet.

Han är också uppfostrad på brittiska internatskolor, med en klassisk bildning,en fantastisk brevskrivare. Han var gift och förälskad i sin fru genom hela sitt liv och en av de sakerna han ångrade i livet var att han aldrig skrev en bok som han tyckte var bra nog att dedikera till henne. De senaste åren har hans böcker också alltmer fått det litterära erkännande de förtjänar – inte längre bara nidbilden av hårdkokta dussindeckare och kiosklitteratur, utan att en spännande skildring av Los Angeles övre och undre liv.

The Long Good-Bye, Farewell, My Lovely och Trouble Is My Business
Det är böckerna av honom som jag ska läsa (okej, jag har redan läst två igår, men det är okej att tjuvstarta med läsningen). Titlarna! Cocktailsen som dricks, whiskyn (blandad kvalité; bra när han lyckas stjäla den från kunder) som sveps, husen, kläderna, dammet, de varma vindarna. Fantastisk litteratur att koppla av till.

The Long Embrace: Raymond Chandler and the woman he loved
Ett dubbelt porträtt av Raymond Chandler och den äldre kvinnan, redan skiljd två gånger när de träffades, som han älskade. Boken beskrivs som ”a revelation of a marriage that was a wellspring of need, illusion and creativity.”Eller som han själv beskriver sin fru i brevet nedan: ”she was the music heard faintly at the edge of sound”

Det här är t.ex. ett av de brev han skrev efter hennes död:

Dear Leonard:

Your letter of December 15th has just reached me, the mails being what they are around Christmas time. I have received much sympathy and kindness and many letters, but yours is somehow unique in that it speaks of the beauty that is lost rather than condoling with the comparatively useless life that continues on. She was everything you say, and more. She was the beat of my heart for thirty years. She was the music heard faintly at the edge of sound. It was my great and now useless regret that I never wrote anything really worth her attention, no book that I could dedicate to her. I planned it. I thought of it, but I never wrote it. Perhaps I couldn’t have written it.

She died hard. Her body fought a hundred lost battles, any one of which would have been enough to finish most of us. Twice I brought her home from the hospital because she hated hospitals, and had her in her own room with nurses around the clock. But she had to go back. And I suppose she never quite forgave me for that. But when at the end I closed her eyes she looked very young. Perhaps by now she realizes that I tried, and that I regarded the sacrifice of several years of a rather insignificant literary career as a small price to pay, if I could make her smile a few times more.

No doubt you realize that this was no sudden thing, that it had been going on for a long time, and that I have said goodbye to my Cissy in the middle of the night in the dark cold hours many, many times. She admired and liked you very much. I’m not sure that she liked Dilys as much as I did, because possibly she suspected that I liked her too much. And it is just possible that I thought she liked you a little too much.

I hope that you are both well and prosperous and that I may have the privilege of seeing you again in the not too distant future, with or without the butler from the Ritz. And I hope I am not being too sentimental if I sign myself,

Yours affectionately,

Raymond Chandler – A Life
Och jag behövde förstås en helt vanlig biografi om honom

… och förstås en brevsamling
Det var så det började. Den ska jag läsa i när jag bara vill bläddra i något några minuter.

Notera också de vackra omslagen i nytryckningen!

Julläsning. Tema 1: is och snö

De här sista dagarna innan julledigheten tänkte jag ägna åt att presentera de olika teman jag har för min julläsning. Självklart kan man inte bara köpa böcker lite huller om buller. Man måste planera. Se till att varje bok man köper kan placeras in i ett tema, omgiven av andra, liknande böcker. Det här är viktigt när man tänker plöja en två, tre böcker per dag i minst fem dagar. Annars finns alltid risken att man på juldagen har läst t.ex. en bra deckare eller en romance eller en biografi och inser att man inte kan fortsätta läsa liknande böcker efter BOKHANDLARNA HAR STÄNGT. Och då blir det kris och katastrof och tandgnisslan.

Förra året köpte jag t.ex. bara två böcker i en Charlaine Harris-serie, och då var jag tvungen att kasta mig in med beroendesymptom till SF-bokhandeln i Gamla stan i stället för att bara sitta på min soffa.

I alla fall. Tema 1: is och snö.

Inspirerad av Uusmas briljanta Expeditionen kompletterade jag med två böcker på is- och snötemat. Dessa är:

Nansen: Fram över polarhavet
En klassiker från ”adertonhundratalets senare del ymniga polarlitteratur”. Titeln kommer från namnet på hans båt, Fram, ”det starkaste skepp som någonsin byggts” som under flera år tog ”Nansen och hans män” (älskar den skamlösa egocentrismen hos expeditionsledare) genom packisen.

”I över sextio år har denna bok varit älskad av alla som intresserar sig för bragder, det envisa hjältedådet.”

På temat is och hjältedåd – verkligt hjältedåd den här gången – har jag också hittat en annan bok, som jag läste och älskade en varm sommar för kanske tio år sedan:

Salisbury: I isens grepp – den dramatiska jakten på drifteriserum, Alaska 1925
Bakgrunden är ungefär så här: en stad i Alaska hotas av drifteriepedemi. De är insöade och infrysta utan möjlighet att få fram varor förrän isen smälter. Då kommer det redan vara för sent. Så tappra män på hundsläde kastar sig ut ”över gigantiska avstånd i den artiska vintern för att rädda döende barn”. Samtidigt kämpar den ansvariga sjukvårdspersonalen i staden för att hålla epidemin stången till drifteriserumet eventuellt kommer fram. Det är kallt. Det är hårt. Det är tidspress. Döende barn står på spel.

Det kommer bli episkt. Jag är bara rädd att två böcker är för lite på temat, men eftersom jag redan läst Expeditionen är det ju egentligen tre stycken.

”Har du handlat julklappar?”

Nej. Nej, det har jag inte. Jag gillar böcker, okej? Jag läser mycket. Jag är i en bokhandel, alltså kan det hända att jag fyller en hel korg med böcker. Åt mig själv. Alla. De är mina, mina, mina.

Sa jag inte, men jag tänkte det. Igår signerade Simona Arhnstedt böcker på Akademibokhandeln på Mäster samuelsgatan, och som den stöttande vän jag är var jag självklart där och höll henne sällskap. Ni som känner mig vet ju att det bara är en förskönande omskrivning för att shoppa loss på böcker. Redan innan fasade jag lite för stunden i kassan när en vänlig expedit frågar om något ska slås in och jag måste erkänna att nej, allt är till mig själv. Så det är möjligt att jag reagerade lite väl defensivt när Karin såg ner i min överfyllda korg och undrade om jag hade köpt julklappar.

Mode

Ni som känner mig vet ju att jag har ett enormt välutvecklat sinne för mode. Inte bara det, också ett betydande mod när det gäller spännande och nyskapande kombinationer, fri från småaktiga konventioner.

Det är i alla fall det jag tänker när jag går hemifrån i en rutig skjorta, rutig halsduk och rutig kappa, ingen av dem i matchande färger eller rutmönster.

>