Ja, jag är stabilt inne i redigeringsdimman. Mitt eget-uppsatta mål är att ha version 1.5 (bättre än version 1; sämre än version 2) klar före jul. Då kan texten få vila över julhelgen, och sen kan jag ta nya tag i det nya året.
Det handlar mycket om att förstärka scener, få mer effektiva sekvenser, mer logik i handling, mer känslor, bättre karaktärer, inte lika haltig språk, ta bort motsägelser … ursäkta, jag försvann iväg. Mest jobbar jag med upplägget. När jag gör det i början ritar jag upp hela sekvenser på ritpapper på rulle, med pennor i olika färger, pilar, några post it-lappar. När jag gör det på slutet har jag sådana här anteckningar (se bild nedan). Det handlar om en av de sista sekvenserna, väldigt viktig förstås, och här har jag uppenbarligen full koll på vad jag behöver få fram.
Helt orelaterat: ta chansen att vinna min förra bok i valfritt format (pocket, inbunden eller ljudbok) eller valfritt språk (än så länge norska, danska, katalanska, spanska eller italienska. Men väntar du lite till får du fler alternativ). Det enda du behöver göra är att skriva den bästa förklaringen till vad jag egentligen menar med mina anteckningar. Mest kreativa förslag vinner.
Patricia Highsmith: ”A plot should not even be completed. I have to think of my own entertainment, and I like surprises myself.”
Vilket är lite så jag uppenbarligen ser på mina anteckningar.
Det är klart att jag kommer ihåg vad jag menar om jag bara skriver "Kavaj!" helt plötsligt
Igår skulle jag ha en effektiv skrivardag och var så trött på att sitta hemma och skriva att jag redan på fredagen hade bestämt mig för att ta med mig mina mappar, mitt ritpapper på rulle, datorn, anteckningarna, pennskrinet och anteckningsboken och sätta mig på ett fik. Kanske Sickla, kanske stan, kanske Tyresö, det var inte så viktigt, bara det var någon annanstans än hemma.
Som tur var vaknade jag upp på lördagen och tänkte: herregud, julhandeln pågår. Jag kan inte åka till Sickla och trängas med desperata julshoppare och förvänta mig kunna jobba. Som den smarta och förutseende person jag är tänkte jag då: Haninge Kulturhus.
Jag och Isak sitter där rätt ofta. Det är en stor, fin byggnad med ett fantastiskt ljus. Sitter man i biblioteket öppnar de stora fönstren upp sig mot en skogsdunge, så att allt ljus filtreras genom trädgrenarna. Sitter man i det stora fiket precis vid ingången är ljuset klart och vackert, med utsikt över Poseidons torg, som i ärlighetens namn mest är en avstängd fontän. Där finns kaffe och gratis påtår och stora bord, perfekta för att sprida ut sitt ritpapper på rulle.
Där fanns tyvärr också en pepparkakshusutställning och en verkstad där barn kunde göra eget pepparkakshus. Man kan säga att jag inte riktigt hade varit förutseende nog att komma ihåg att det var Lucia.
Efter någon timme avbröts mitt jobbande av Vattenmannen och Speed, men ärligt talat var det en så fin, solig dag att det var omöjligt att inte le åt det. Jag och den unga ekonomen som jobbade bredvid mig sneglade lite på varandra, skakade på huvudet och sa: ”Ja, de är ju faktiskt väldigt duktiga.”
Som alltid väckte mitt ritpapper intresse.
Man på måfå: ”Ursäkta, jag måste fråga, vad är det du skriver på?”
Jag: ”En roman.”
Man: ”Vad roligt! Jag tänkte nästan det. Jag tjuvkikade faktiskt lite och såg ordet ‘hångelscen’. Är det för vuxna eller barn?”
Jag: ”Öh.”
Ja, jag erkänner att jag kanske var lite grinig igår. En scen bråkade med mig, och det finns ingenting så deprimerande som att misslyckas med en rätt oviktig, helt normal scen. ”Kanske borde jag ha tänkt på att lära mig skriva innan jag började försörja mig på det”, muttrade jag bittert och sms:ade Isak om att mitt skrivande bråkade med mig.
Men det måste finnas något sorts författarens skyddshelgon där ute. Jag tänker mig en valfri gudomlighet som man kan be till för att få fördjupade karaktärer, bättre dramaturgiskt upplägg, en personlighet åt kärleksintresset, eller vad det nu kan vara man behöver just nu.
Eller instant uppiggning. Idag har jag både fått ett vänligt email från en person som läst Läsarna i Broken Wheel rekommenderar OCH en helt bisarrt stor, gigantisk blombukett från mina fantastiska agenter på Bonnier Rights för att fira att Läsarna sålt till 21 länder.
Möjligtvis är det inte ett skyddshelgon per se, utan mer av ett ”för i helvete, din bortskämda människa, ryck upp dig, sluta klaga och skriv någon gång. Hur många blommor ska vi behöva skicka?”-helgon.
Vilket strängt taget fungerar lika bra.
Jag kan inte ens se regnrusket utanför fönstret för alla blommor!
Har jag inte, tack gode gud och ta i trä osv. Däremot tänkte jag använda den för att illustrera hur sant överlägsna författare skriver.
Om jag hade haft med influensa som liknelse.
Jag känner mig märkligt trött och håglös, som om jag inte längre kan arbeta upp någon som helst energi att göra någonting. Influensa, tänker jag. Det skulle förklara det.
Om Richard Russo har en karaktär som tror att hon har influensa:
Flu, she thought, dern it. Miss Beryl hadn’t had the flu in a long time, almost a decade, and so her recollection of how you were supposed to feel was vague. What she did feel, in addition to the wooziness, was an odd sensation of distance from her extremities, her feet and fingers miles away, as if they belonged to someone else, and to account for this, the word ‘flu’ had entered her consciousness whole, like a loaf of something fresh from the owen, warm and full of leavening explanation.
Flu. It explained her offishness of the past few days, even, perhaps, her persistent feeling of guilt about Sully. Miss Beryl was of the opinion that guilt grew like a culture in the atmosphere of illness and that an attack of guilt often augured the approach of a virys. (…)
Since her retirement from teaching Miss Beryl’s health had in many respects greatly improved, despite her advanced years. An eight-grade classroom was an excellent place to snag whatever was in the air in the way of illnes. Also depression, which, Miss Beryl believed, in conjunction with guilt, opened the door to illness. Miss Beryl didn’t know any teachers who weren’t habitually guilty and depressed – guilty they hadn’t accomplished more with their student, depressed that very little more was possible. (…)
The source of her wooziness established [Miss Beryl tror att hon har smittats av sin blivande svärdotter], Miss Beryl decided that the best way to proceed was to treat the virus the way you’d treat the person it came from. That is, ignore it the best she could and hope it’d go away.
Jag vet att några av er redan har lagt märke till vad som händer om man klickar på de blickande punkterna i det vänstra hörnet. Då dyker nämligen några av de frågor jag brottas med när det gäller efterforskningar upp.
Nu senast: hur färgar man något ätbart grått? Det handlar om att skapa grå aska till ett pepparkakshus. Just nu är det närmaste jag kommer att smula någon sorts mintkakor och färga bomull grått med hjälp av vattenfärg. Bomull tänker jag mig att man får ha på pepparkakshus, men problemet är ju annars att de ska vara ätbara och helst också goda. Även om man inte äter dem tänker jag att det är fusk att använda saker som inte går att äta eller kommer smaka galet. Oreokakor skulle kunna vara perfekta, men pepparkakshuset gjordes i en småstad för kankse tio år sen – när dök oreokakor upp brett i svenska sortiment?
Så många frågor. För övrigt söker jag personer som har jobbat som telefonförsäljare till min nästa bok (alltså näst-nästa, den som kommer efter Uneasy rider som kommer i augusti 2015).
