Saker jag gör medan jag borde skriva

När jag behöver piggas upp brukar jag unna mig att läsa all skräppost

Igår pratade jag på Viksjö bibliotek. Mitt mesta råd om man själv ville skriva böcker var att utveckla en hälsosam dos hybris och självtvivel, och sen bevisade jag min poäng genom att glatt försjunka i båda.

Hybris:
Det var någonstans mellan tjugo – tjugofem engagerade besökare på mitt samtal. De lyssnade, nickade och framförallt – ställde frågor. En timmes kombinerat tal och samtal. Efteråt kom en ung tjej fram vars bok det visade sig att jag hade signerat tidigare. Jag kom ihåg henne – jag besökte en vän som jobbar på IOGT-NTO, och hon var också aktiv där. Hon hade redan då läst min bok, och jag kom tillbaka några dagar senare för att signera den.

”Jag har läst din bok säkert femton gånger”, sa hon nu när vi sågs igen, och så tindrade hon i ögonen så där som vi bokälskare gör när vi pratar om böcker som vi älskar att återvända till.
”Åh”, sa jag och glömde tillfälligt bort att vi pratade om min egen bok. ”Du är också en sån där som läser om böcker?”
”Ja”, sa hon och sen sa vi praktiskt taget i korus: ”då vet man ju precis vad man får!”

Först efteråt slog det mig att hon hade läst min bok femton gånger. Ungefär två nanosekunder av hybris följde, och sen blinkade jag och tänkte: gode gud, hur ska jag någonsin kunna redigera nästa bok så att den tåls att läsa om femton gånger? Just nu kan man inte ens läsa den en gång.

Självtvivel
Jag har varit försjunken i självtvivel ända sen dess. Jag har ägnat tre dagar åt att försöka skriva om en enkel och inte central lunch-scen. Jag inser att jag förmodligen har begått dödssynden att vara så förtjust i mina egna skämt att jag låtit dem snarare än karaktärerna styra handlingen. Jag är en värdelös författare. Jag kommer aldrig bli klar i tid. Jag borde inte bli klar i tid, för inga framtida läsare borde utsättas för min bok.

Lösningen
Som tur är finns det alltid ett säkert sätt att pigga upp mig själv när jag tvivlar på mitt skrivande. Jag talar förstås om att gå in och läsa några av skräpposten jag får. Ett av mina inlägg svämmar över av dem, som tur är bortfiltrerat av en WordPress-funktion.

Visst, de är mest intresserade av att klistra in femtontusen länkar till ställen man kan köpa CHEAP MICHAEL KORS, men de är så väldigt snälla!

Det här är bara dagens axplock:

Fantastic web site. Lots of helpful information here. I am sending it to several friends ans additionally sharing in delicious. And obviously, thank you for your effort!

En annan skriver:

I just could not depart your site prior to suggesting that I really enjoyed the standard information an individual provide for your guests? Is going to be back steadily in order to investigate cross-check new posts

Inte bara det, jag är också expert:

hi!,I love your writing so so much! percentage we be in contact extra about your post on AOL? I require an expert in this area to unravel my problem. May be that’s you! Having a look ahead to see you.

Kanske världens bästa bloggare:

I’ve been surfing on-line more than 3 hours lately, yet I never discovered any interesting article like yours. Itˇs pretty price sufficient for me. In my opinion, if all web owners and bloggers made good content material as you probably did, the net shall be a lot more useful than ever before.

Jag skriver perfekt:

Thank you for every other excellent post. The place else may anybody get that type of information in such a perfect manner of writing? I’ve a presentation subsequent week, and I am at the look for such information.
Itˇs really a cool and helpful piece of information. I am happy that you simply shared this helpful information with us. Please stay us up to date like this. Thanks for sharing.

Andra experter kan lära sig av mig, och jag har helt klart många läsare redan (om man ska döma av skräpposten säkert nästan åttio per dag)

fantastic submit, very informative. I wonder why the other experts of this sector don’t realize this. You should proceed your writing. I am sure, you’ve a huge readers’ base already!

Men det är förstås inte bara innehållet som jag är fantastisk på, utan också själva webbprogrameringen:

you’re actually a good webmaster. The site loading speed is amazing. It seems that you are doing any distinctive trick. Also, The contents are masterpiece. you have performed a great task on this topic!

Man får bara försöka glömma att själva inlägget de kommenterar är skrivet på svenska och handlar om Saker jag gör nu när jag skriver på nästan-heltid.

Biblioteksbesök

Ikväll pratar jag om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar på Viksjö bibliotek, och nästa torsdag den 27/11 pratar jag om den på biblioteket i Älta. Om ni är i närheten tycker jag att ni ska komma förbi och säga hej!

Det ska bli trevligt att få chansen att hänga en stund på bibliotek, även om jag har svårt att förlåta dem för att de alltid kräver att jag ska lämna tillbaka böckerna.

Medieträning med Raymond Chandler

… Picture Post is for people who move their lips when they read. Surely they can get anything they want to know about me from my English publishers, Hamish Hamilton Ltd. The questions you quote from them would seem to me to indicate the intellectual level of the editorial department of Picture Post.

Yes, I am exactly like the characters in my books. I am very tough and have been known to break a Vienna roll with my bare hands. I am very handsome, having a powerful physique, and I change my shirt regularly every Monday morning. When resting between assignments I live in a French Provincial chateau on Mulholland Drive. It is a fairly small place of forty-eight rooms and fifty-nine baths. I dine off gold plate and prefer to be waited on by naked dancing girls. But of course there are times when I have to grow a beard and hole up in a Main Street flophouse, and there are other times when I am, although not by request, entertained in the drunk tank in the city jail.

I have friends from all walk of life. I ahve fourteen telephones on my desk, including direct lines to New York, London, Paris, Rome, and Santa Rosa. My filing case opens out into a very convenient portable bar, and the bartender, who lives in the bottom drawer, is a midget. I am a heavy smoker and according to my mood I smoke tobacco, marijuana, corn silk and dried leaves. I do a great deal of research, especially in the apartments of tall blondes. I get my material in various ways, but my favourite procedure consists of going through the desks of other writers after hours. I am thirty-eight years old and have been for the last twenty years. I do not regard myself as a bad shot, but I am a pretty dangerous man with a wet towel. But all in all I think my favourite weapon is a twenty dollar bill.

Raymond Chandler, brevskrivandets okrönta mästare, visar hur man på ett rakt och ärligt sätt svarar på journalisters frågor i detta brev till sin Hollywood-agent. Jag är säker på att agenten blev tacksam:

Om du bara ska läsa en brevsamling är det mycket möjligt att det borde vara Raymond Chandler Speaking

Beroenden.

Man kan säga att jag lite glömde bort att det finns flera anledningar till att jag undviker briljanta fantasy-serier. Så nu sitter jag här och har läst de tre Hunger games-böckerna på ett och ett halvt dygn; svettig, lätt stirrig, och med ett maniskt behov av att ringa alla mina vänner och prata ut om det här. (Varning: slutet av inlägget innehåller spoilers, och början kan innehålla ofrivilliga sådana).

Anledningar till varför Katarina inte borde läsa spännade fantasy-serier om episk kamp mot mänskligt lidande

1. Det framkallar ett så starkt tunnelseende att jag lite glömmer bort att det finns saker i den verkliga världen som ändå är viktiga. Som sömn, jobb och vänner.
Igår sms:ade Isak och frågade om jag ville ta en kaffe när jag hade trettio sidor kvar av första Hungerspelen. I tidernas kanske finaste vänskapsbetygelse sa jag ja. Jag lyckades till och med fokusera i nästan en timme på något annat än Hungerspelen, även om det ska erkännas att jag tillbringade minst tjugo minuter med att prata om den.

Idag sms:ade han när jag hade sextio sidor kvar av den andra boken. Som ett tecken på hur djupt och varmt jag älskar honom lämnade jag boken hemma för lunch. Men han valde ett annat skräpmatshak än vårt vanliga, och någonstans strax norr om stan vände han sig emot mig och sa: ”du vet att vi kommer längre och längre bort från din bok, eller hur?” Och plötsligt var jag kallsvettig och panikslagen och sneglade bakåt för att försöka lista ut hur långt vi redan hade åkt och hur långt det skulle ta för oss att komma hem. Minst två timmar, visade det sig. När han nämnde att han också behövde köpa en tröja bröt jag ihop. ”Det här är INTE roligt”, sa jag, och jag tror att bilden nedan visar både surhet och en vild desperation som ligger alldeles inunder huden medan jag försökte påminna mig själv om att Katniss inte skulle råka ut för några nya faror bara för att jag var kvar i Barkaby handelsplats i tjugo minuter till.

2. Någonting konstigt händer med en när man läser tre böcker på ett och ett halvt dygn.
T.ex. blir man helt säker på att böckerna är mer verkliga än verkligheten. Jag menar, jag har ju tillbringat mycket mer tid med dem. Det här är okej om böckerna handlar om, säg, en charmig kärlekshistoria. Det är lite mer utmattande om den handlar om konstanta faror och nödvändig självdisciplin.

3. Jag är nu ungefär lika mentalt utmattad som hjältarna i de böckerna alltid är i slutet (om än inte lika tuff, vilket jag mycket hellre skulle vara).
Jag förstår det absolut dramaturgiskt nödvändiga i att hjältarna och hjältinnorna inte bara kan rycka på axlarna och gå tillbaka till sin gamla vardag när böckerna är slut. De är tragiskt ärrade för livet och seglar iväg över havet till Valinor i stället för att leka med de andra små hobbitsarna. Jag misstänker att det här är lättare att smälta om man inte har tillbringat de senaste kanske 30 timmarna med dem. Det blir en bisarr loop av lidande och prövningar (själva grundstenen i äventyrsberättelser – de om några vet att saker alltid måste bli mycket värre för huvudpersonen) där det känns som att det hade varit mer humant, mer omtänksamt, att helt enkelt inte börja läsa boken. Låta dem vara kvar där, i början, när allt var illa men inte outhärdligt och där de ännu inte övermannats av mardrömmar eller träffat människor som sedan oundvikligen måste dö (annan regel i äventyrsberättelser – stora delar av sällskapet måste dö).

4. Jag blir så otroligt påfrestande för mina vänner
Just nu har jag till exempel ignorerat Syrran och fräst åt Isak, och ändå funderar jag på om det är rimligt att ringa i panik för att berätta om hur allt slutade, ungefär som om jag hade haft en verklig kris och själv knappt överlevt Hungerspelen. Bara det allra svagaste av grepp om verkligheten gör att jag inser att den här känslan inte är riktigt, riktigt lika rimlig för dem.

Det är också anledningen till att Isak har förbjudit mig att läsa böcker om första världskriget under hösten.

Men åh, så jag vill göra det! Finns det några värre ord att höra än ”det är bara en bok”? Som tur var vet både Isak och Syrran bättre än att uttala dem, även om Isak ibland, försiktigt och prövande, frågar om jag vet om att det är lite grann på låtsas. Men oavsett är det inte rimligt att ringa upp kvart över elva för tala ut-samtal om en bok. Jag inser det. Knappt.

Så nu gör jag det till er istället. Akut varning för spoilers. Läs inte vidare om du inte har läst alla böckerna.

…

VARNING FÖR SPOILERS

…

SCROLLA INTE NER.

…

…

Det är verkligen en jättedum idé att göra det.

…

…

Har du scrollat ner  av misstag är det bara att titta bort nu.

…

…

JAG SKÄMTAR INTE. LÄS INTE VIDARE OM DU INTE HAR LÄST KLART BÖCKERNA.

…

…

Mina tankar efter att ha läst ut triologin: 

Varför har man så ofta med triangeldrama som ett spännande inslag i äventyrsserier så att tjejer ska tillbringa all sin tid med att vela mellan två män, som alltid är säkra på att de älskar henne? Jaja, för att det är spännande.

Varför väljer hon den trevliga pojken istället för sin gamla jakt-kompis? Jaja, för att han har blivit blodtörstigt politisk fanatiker och att det då förstås alltid är bättre med en bagare.

Varför måste de alltid bli så himla slitna? Jaja, jag förstår att det är hela poängen; krig lönar sig inte; hemska saker kommer ske; inget gott kommer komma ur det och hjälten är för evigt förändrad av äventyret.

Varför, om Katniss nu ska få en bitterljuv återkomst till sitt gamla hem, måste hon få det i form av bagare, hem och barn? Varför kan hon inte få springa i sin skog, med pilbåge; jagandes, stark och fri; tillbaka med Gale i en okomplicerad tid av kamratskap och kärlek, om än starkt präglad av de obligatoriska mardrömmarna och gamla ärren?

Som jag saknar henne – den vilda, tysta, lojala, starka Katniss från berättelsens början! I mitt huvud är det så hon lever vidare. Hon är bara ute i skogen och jagar. Det är en tidig vårdag, den sorten hon föredrar bäst, och hon kommer snart möta upp Gale för att kolla fällorna de satt upp tillsammans. Sen kommer de ordna kring allt; dela upp bytet, sälja det, ta hand om varandra. Vara så fria som det absolut är möjligt.

Jag. Är. Inte. Road.

Författarkollegor: för- och nackdelar

Idag har jag fikat med bästa författarkollegan Simona Ahrnstedt. Vi sågs på Wayne’s Coffee på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, en plats föreslagen av mig och så här i efterhand helt klart ett misstag.

Simona och jag befinner oss på ungefär samma plats just nu, rent bokskrivar-process-mässigt. Jag fick kommentarer på första utkastet för ungefär två veckor sen; hon fick dem idag, och vi har båda precis fått se förslag på omslag och säljtexter, som vi nu glatt bollade, visade upp och berömde.

Av alla saker som är fint och fantastiskt med att ha ett förlag, skulle jag säga att de två bästa sakerna är: 1, stöd från fantastiska och kompetenta och professionella människor och 2, att ha författarkollegor. Simona och jag gillar båda att frossa i genre-diskussioner, skrivtips, arbetsprocesser och så vidare (i förrgår smsade hon att hon hade hittat tidernas bästa skrivråd någonsin: ”Don’t write about what you know. Write about what you don’t want others to know”). Så ibland under vårt samtal kunde jag liksom se mig själv och oss utifrån, och så tänkte jag hur avlägsen ett sånt här rätt vardagligt samtal var för några år sedan när jag mest frossade i refuseringsbrev. Vi pratade genrer, om att jag äntligen hade börjat få upp lite fart efter måndagens insikt om att min bok var värdelös och jag inte kom ihåg något av den och förresten är jag en lat författare (det är det som alltid händer när jag inte jobbat på manuset på ett par dagar). Det var fantastiskt trevligt.

Jag ska skriva i helgen, sa jag. Redigera de första 100 sidorna, sa jag. Vara effektiv och ha trevligt, sa jag.

”Har du läst Hungerspelen?” sa Simona. ”Så himla skicklig dramaturgi! Jag har tänkt flera gånger att jag ska läsa till och med det kapitlet, och sen tittar jag upp flera timmar senare och inser att jag har läst mycket längre. Nuförtiden kallas ju alla böcker för bladvändare bara de typ innehåller sidor, men den här är verkligen det.”

Jag stelnar till. Tricket är att fram till för några dagar sen har jag inte ens tillåtit mig att tänka på Hungerspelen. Min approach till fantasy-serier är lite som en person på sträng diets förhållning till chockladbutiker. Det är ingen mening att fresta sig själv med att hänga runt där. Beroendet är för starkt. Man kommer aldrig bara kunna äta en bit.Men det här gäller bara oavslutade fantasyserier, och för några dagar sen upptäckte jag att Hungerspelen var en triologi. Avslutad. Möjlig att tänka på.

”Jag tror att jag ska köpa den”, sa jag. ”Tre böcker. Det hinner jag läsa i helgen. Vilken fantastisk helg jag kommer ha!”
”Har du läst Sarah Waters Fingersmith?” sa Simona, förrädaren.
”Nej?” sa jag.
”Herregud! Har du inte läst den? Vänta här, jag ska hämta den så får du se. Nej, jag ska köpa den åt dig. Du måste läsa den. Den är fantastisk!”
Sen gick vi bort till ungdomspocket-hyllan, och så såg jag den fjärde delen av Inheritance-serien, och så köpte jag den också.

Så inför min effektiva och skrivande helg har jag alltså: samtliga tre delar av Hungerspelen (redan påbörjad på bussen hem, att sträckläsas), Waters Fingersmith, Paolinis Inheritance (vilket ju som vi alla vet innebär att jag också kommer behöva läsa om de tre andra, för att komma i rätt stämning).

Så. För att sammanfatta:

Fördelar med att fika med Simona:
– Trevligt
– Inspirerande
– Kollegialt
– Roligt

Nackdelar med att fika med Simona:
– Se: böcker att läsa under helgen ovan

Men ärligt talat, nog blir det egna skrivandet bara bättre av lite inspiration? Det finns ju massor av timmar på dagen och natten. Hur svårt kan det vara att redigera 100 sidor och läsa åtta böcker på två dygn?

>